Det har i vinter diskuterats en “historieämnets kris” i svensk media. Den grundar sig dels i äldre diskussioner kring historieämnets kris i stort som pågått sedan 70-talet, men även reella nyare idiotismer förmedlade av Skolverket i en remiss rörande grundskolans undervisning där verket (med historikern Kenneth Nordgren i spetsen) ansåg antiken och den tidiga medeltiden vara värdelös kunskap för ungdomen. Kris för historia i Sverige således, inte bara på universiteten, och jag funderade på detta för ett tag sedan:

Det finns klara skillnader mellan historia som universitetsämne, och som skolämne: Den historievetenskapliga och den historiedidaktiska traditionen skiljer sig åt på flera tydliga punkter. Den historievetenskapliga traditionen är det äldre, traditionella centrumet för historisk vetenskap i samhället, och historiedidaktiken föddes först när de allmänna skolorna skulle föra ut en historisk kunskap till bredare folklager. Det är också här problemen traditionerna emellan uppstår och skillnaderna blir tydliga.

I sin strikt vetenskapliga form har historia sitt värde i att ta reda på vad som ”egentligen” hänt, utifrån vissa perspektiv och inom strikt uppsatta ramar. Förståelsen för de historiska händelserna utgår från den aktuella historiska händelsens egen tid och perspektiv, och det finns inga långt drivna strävanden att dra slutsatser som löper utanför studieobjektets ramar; det vore att vara oprofessionell, eller möjligen vågad. Fokus ligger ständigt på det historiska innehållet, och inte på att koppla historien till nuet eller att dra slutsatser som löper iväg och förgrenar sig till helt andra historiska händelser för att bilda en vidare syntes (förutom med reservation för läroböckerna på universitetet). Det slutnämnda är däremot ett av historiedidaktikens syften. Historiedidaktiken tappar nämligen sin betydelse om den förlorar kontakten mellan nuet och historien då den ständigt eftersträvar en förståelse i vidare mening för fenomen som i sin tur belyses utifrån elevens perspektiv och behov. Dessutom måste didaktiken även ta hänsyn till politiska målsättningar och idéer då den är underkastad styrdokument. Historiedidaktiken har en målsättning att begripliggöra samtiden genom att ge dess mångfacetterade och ofta splittrat upplevda sammansättning en förklaringsgrund så att de många bitarna sammansmälter till en, kanske inte mindre intrikat men mer fascinerande och mindre skrämmande, enhet. För att lyckas med det måste historiedidaktikern ta till grepp som skulle vara otänkbara för en historievetenskaplig forskare, t.ex. förenklingar av pedagogisk eller strategisk art för att tydliggöra invecklade skeden eller mönster i historien.

Jag tror personligen inte på en ”historieämnets kris” i reell mening, om man med det menar att historieämnet som sådant helt skulle förlora sitt existensberättigande, varken som vetenskap eller som didaktiskt ämne. Det borde historien själv lätt kunna visa. Historievetenskapens kris (allmän- och identitetskris) bygger till stor del på en oförmåga att förhålla sig till utomdisciplinära utvecklingslinjer och observationer av det vi kallar ”verkligheten”, samt en vilja att nå ut till allmänheten med sina rön; och i och med detta även en samtidig konkurrens med historiedidaktiska mål. Historiedidaktikens kris grundar sig däremot i ett vidare ifrågasättande av humaniora som helhet, vilket den samhälleliga modernitetens strävan efter effektivitet och ren materiell produktivitet ställt. Ifrågasättandet av historia i skolan berörde även dess oförmåga att förmedla bredare existentiella mönster samt att enbart redovisa historisk fakta utanför dess egentliga kontext. Historieämnet i både vetenskaplig som didaktisk form har överlevt dessa kriser, genom ibland smärtsamma, men ändå berikande ombildningar. Dock menar jag att det idag finns andra krisaspekter, främst mellan de olika historieriktningarna, vilket skall ses i ett större perspektiv. Enligt min uppfattning finns det en inom- mellan- och utomdisciplinär kris i bemärkelsen oförstående och inskränkt tänkande; med det menat oförmåga, eller ovilja, till förståelse av olika förhållningssätt. Jag  menar att detta präglar hela den svenska högskole- och universitetsvärlden.

Det är relativt lätt att se varför den historievetenskapliga och den historiedidaktiska traditionen historiskt sett haft en problematisk relation. De olika traditionernas målsättningar är till viss del överlappande, men på andra plan samtidigt artskilda, vilket bäddar för oenighet och kommunikationssvårigheter. Detta är även något jag finner går igen i lärarhögskolornas kontakter med universiteten över lag. Rent allmänt har jag, som lärare, upplevt en oroande stämning i kontakten mellan lärarhögskolan i Stockholm och Stockholms universitet, vilket kanske förstärks då jag en gång pluggade på den då relativt nyinrättade “kombinationsutbildningen” som har sitt hjärta hos universitetet, och där kontakten med lärarhögskolan ofta mellan studenter omnämndes som en slutparentes, ett nödvändigt appendix, på ofta över fyra års ”riktiga” studier samt magisterexamen på universitetet. Detta är klart problematiskt och jag tror att problemet ligger lika mycket på vetenskapssynen vid universitetet som på lärarhögskolans vilja att vara akademisk på samma premisser som universitetet. Att jag tar upp detta beror på att jag anser att en nära besläktad sprickbildning kan skönjas i diskussionen kring humanioras förhållande till de naturvetenskapliga disciplinerna. Diskussionen om humanioras kris ligger i sin tur nära den om historieämnets kris, och har, tror jag, besläktade rötter vilka bottnar i ”hemmablindhet” och oenighet kring grundläggande utgångspunkter från båda sidor (samt uppenbar resurskonkurrens).

Den teknik- och innovationshysteriska moderniteten riktade i början av 1900-talet historiedisciplinen in på en mer naturvetenskaplig bana, i Sverige med hjälp av bröderna Weibull, vilket först på senare år uppmärksammats som ett problem eftersom historia de facto är ett ämne inom humaniora. Av just den anledningen kan historieämnet inte dra slutsatser om vad som komma skall, så som exempelvis fysiker kan göra via lagbundna empiriska experiment, men däremot har ämnet sin tyngd när det gäller att förklara rådande tillstånd via en i bästa fall hermeneutisk tillbakablick på historiens villkor, och på sin höjd tolka det förgångna för att finna vissa mönster som hjälp för att förstå människan och hennes samhällen bättre. Det är just i en modernitetsdiskussion jag anser att historieämnet besvarar sin varför-fråga bäst, och speciellt i detta nu där många talar om att vi tack och lov är förbi även det postmoderna synsättet (men likväl fortfarande obönhörligt fast i modernitetens irreversibla flöde!). Historia i sin kritiska och reflekterande form bidrar till en stabil utgångspunkt för vidare tänkande och orientering, vilket blir allt mer relevant i en samtid så präglad av moderniteten att den inte ens endast fokuserar på nuet, utan som ofta tycks leva sitt liv imorgon. Vad det innebär för samhället kan jag här inte dra några slutsatser om, men jag associerar osökt till ett citat av Marcel Proust: ”Den verkliga upptäcktsresan består inte i att söka efter nya vyer, utan att se med nya ögon.”

David Almer