För 1980-talets danska poetiker var det en självklarhet att försöka återerövra metafysik och estetik efter det föregående decenniets socialistiska realism och dess ensidigt dialektiskt-materialistiska livssyn. Pia Tafrups poetik “Over vandet går jeg” (1991) hade visserligen varit under förberedelse länge (och utdragsvis skymtat i tidskrifter) men istället blev det, genom “Mit lys brænder. Omrids af en ny poetik”, Søren Ulrik Thomsens minimalistiska program som fick ett närmast kusligt starkt inflytande på generationen. Kusligt på så vis att det i efterhand kan vara svårt att föreställa sig hur den, med ett exempel, fick en ung poet som mig själv att skära ner dikterna i “Flickor” (1988) till en fjärdedel av sin ursprungliga ordmängd, och att precis det samma hade varit fallet för Clemens Altgård i arbetet med debuten “Pandemonium” (1986), en diktmanus som annars först rymt långa berättande dikter med inslag av redigerade drömfragment.

Bakgrunden var att den neomodernistiska böljvåg som satt in gentemot den socialistiska realismen, och som vi – i ett generationsfenomen – varit en del av, började kännas otillfredställande. En misstanke hade smugit sig in: nymodernismen producerade modernismkitsch. Thomsens minimalism föreföll då, vid tidpunkten, att erbjuda en utväg. Kanske just genom den “ekonomisering” med mål att “stegra förnimmelsen” som Jacob Carlson citerar en av den ryska futurismkretsens teoretiker här på retrosajten idag.

Om Pia Tafdrups poetik skenbart stod som Søren Ulrik Thomsens motsats, så fanns det en annan – idag bortglömd – poetik som medvetet skrivits som en direkt motpol till Thomsen-poetikens reduktioner. Det gäller poeten Bo Green Jensens “skitse til en anti-poetik” med titeln “Så vi ikke visner ihjel” (1985). Jag har den fortfarande i ett sällsynt exemplar, stulet det året från Københavns stadsbibliotek, den gången beläget vid Kultorvet (med gamla brunmurriga rum med lätt åldrade hippies sovande mot borden). “Skissen”, denna motpol till Thomsens poetik sammanföll med att Bo Green Jensen höll på att slutföra de tusen sidorna i den svit av diktsamlingar som gick under namnet Rosens veje; “…alkymisternes al-rose. Den er religionens symbol for lidenskap (og er der en ting, som adskiller 80ernes kunst fra 70ernes og 60ernes, så er det, at den kræver såvel virkeligheden som lidenskapen tilbage”.

Bo Green Jensens (anti-)poetik går rätt i strupen på Søren Ulrik Thomsens, mot Thomsens minimalism ställer Green Jensen sin egen maximalism; “SUT skrev Mit lys brænder, som er en smuk og taper ofring, men også en uendelig begrænsning, synes jeg. At hægte dansen ned med vægte, mens dagene glider forbi”. Bo Green Jensen föredrar att hämta sin ammunition från Coleridge, Melville, von Kleist, Leonard Cohen och inte minst från de essäistiska sidorna och kvartettbyggena hos T. S. Eliot. Det vore lätt att se Bo Green Jensen som en representant för det mer symbolistiska arvet innanför modernismen. Och är det något man kan förvänta att framtidens litteraturforskare kommer att ta fel på, så är det hur b å d e  S U Thomsen och B G Jensen var påverkade av symbolistiskt tankegods –  inblandade i en första omvärdering av symbolismen, bara med diametralt motsatt konstnärliga “ekonomier”. Motsatser som kan sägas förenas i den konstens verklighetshunger, som Gunnar Ekelöf en gång (i ett avsnitt om magi och bevärjelse) kallat för “förverkligande, besittningstagande”.

Håkan Sandell

Fotnot: Søren Ulrik Thomsen kom att på flera sätt förena såväl minimalism och maximalism så som den Tafdrupska metafysiken i sin senare poetik “En dans på gloser” (1996) … Bo Green Jensens senast utgivna diktsamling är “Den store epoke” (2004). Han är fortfarande en av de mest läsvärda danska poeterna.