Jag gillar labyrinter, det tror jag att trogna läsare av denna blogg har förstått. Därför kunde jag naturligtvis inte mostå att läsa avhandlingen ”De mörka labyrinterna – Gotiken i litteratur, film, musik och rollspel” av Mattias Fyhr. Där uppvisar Fyhr både bredd och djup och boken kan rekommenderas till alla som vill veta mer om goth-kulturen.

Den boken ledde mig vidare till Fyhrs ”Död men drömmande – H P Lovecraft och den magiska modernismen” (som utkom 2006). I den har han bibehållit de övergripande perspektiven och även där kombineras högt och lågt, det vill säga, fin- och populärkultur.

Det hör till saken att Howard Phillips Lovecraft (1890-1937) aldrig gjorde anspråk på något annat än att vara en skicklig hantverkare. I efterhand har han kommit att betraktas som något betydligt större – en efterföljare till Edgar Allan Poe och skapare av en helt egen mytologi, så originell att den tål jämförelser med Tolkiens ringvärld.

I likhet med Tolkien vantrivdes Lovecraft i det moderna samhället och Fyhr ger flera exempel på hur Lovecraft drömde sig tillbaka till 1700-talet. Reaktionerna på det framväxande industriella samhället tog sig rent allmänt runt sekelskiftet uttryck i ett stort intresse för ockultism och mystiska läror. Fyhr redogör för hur Lovecraft använde exempelvis teosofernas idéer som en inspirationskälla i det egna författandet av skräckhistorier samtidigt som han i övrigt förhöll sig skeptisk till metafysiska föreställningar. Ytterst tycks Lovecraft ha slitits mellan samma poler som hela den surrealistiska rörelsen – å ena sidan en rationell tro på vetenskapens framsteg och å andra sidan en längtan efter och tro på det irrationella. Förnuftet och det irrationella går egentligen aldrig att sammansmälta utan det måste förbli motpoler i en individ eller hos en rörelse, men därigenom kan en sällsam energi alstras och de märkligaste verk skapas. Det är H P Lovecrafts böcker ett lysande exempel på.

Titeln till Fyhrs bok, ”Död men drömmande” syftar på Cthulhu, en av Lovecrafts mest suggestiva gudar. Cthulhu ligger i dvala i den sjunkna staden R’lyeh.  När stjärnorna står rätt kommer han att vakna och låta kaoskrafterna hemsöka jorden.

Visserligen var Lovecraft uttalad ateist men hans mytologi, med ett panteon av uråldriga gudar kan ses som ett uttryck för ett slags alternativ andlighet. Även om det inte var Lovecrafts ambition att läsaren verkligen skulle tro på de monstergudar han beskrev så finns det numera utövare av satanism och kaosmagi som åkallar just Lovecrafts fiktiva gudar.

Inom populärkulturen har Lovecrafts myter levt vidare, inte minst inom hårdrocken och metalmusiken, men också i dator- och rollspel, samt på vita duken. Så är till exempel Alienfilmerna inspirerade av Lovecrafts idéer.

När det gäller H P Lovecraft har mytbildningen varit omfattande men Fyhr skingrar dimmorna och ger läsaren en trovärdig bild av denne excentriske författare. Fyhr anser att ”den känsla av ’äkthet’ som många vittnar om” kan förklaras utifrån Lovecrafts – och hans tids – ”religiösa och existentiella kris, den tomhet som många kände inför tanken på att universum styrs av blinda mekaniska lagar och att människans liv egentligen är meningslöst.” Till förtjänsterna med Fyhrs bok hör att han lyfter fram vissa saker som inte direkt uppmärksammats tidigare, till exempel att Lovecraft laborerade med en alltigenom modern identifikation med monstret och att det ickemänskliga språk han uppfann för att krydda sina berättelser tål jämförelser med de ledande modernisternas språkexperiment. Dessutom ger Fyhr värdefull information om hur 1900-talsförfattare som William S Burroughs och Jorge Luis Borges påverkats av Lovecrafts texter.

Lovecraft må vara död, men hans drömmar lever vidare.

Clemens Altgård