“Danaë” – ur Emil Kléens kvarlåtenskap

Härmed presenterar jag ett bifynd från mina äventyr i Lunds universitetsbiblioteks handskriftsavdelning: “Danaë” (ca. 1889), ett tidigare otryckt fragment av Skånes egen Jean Richepin: Emil Kléen:

Stigen nyss ur badet i fontänens cementmurade granitbassin, står en ljus ungdomlig kvinnogestalt. Från det nakna hullet, vitt som mjölk och ännu vått, droppar vattnet ned, bysten välver sig ut från slank midja i stark profilering som på en haut-relief, två smala, ädelt formade händer torkar med badlakanet vadens svällande rundning, dallrande och rosenröd under dess mjuka smekning. Och ned över denna köttets yppiga rikedom faller hårt, långt och cendrébrunt, glittrande i solen med en ton av gammalt guld. – – –

Ah, vit och naken, vitare än linne,
som mjölksaft i en cellvävs fibernät,
den unga kroppen med sitt nobla huvud,
sin rygg som reses fast och linjerät,
sin ymnighet av läckra karnationer
av kraft bak musklers skälvande struktur,
en livets segerhymn i färg och toner
åt skönhetsglädjen i en vårnatur!

Och skuldran under hårets svall som blänker,
en Danaëskuldra i av guld ett regn,
där guden skimrar och från skyn sig sänker
att famna jungfrun uti dunklens hägn,
en snöglansskuldra, gjuten till att glimma
i tidens natt som Venustemplets ljus,
att svepas in i ambrarökens dimma
och vigas helig vid cymbalers brus! – – –

Runt kring i blånad parken stilla tiger
som bak en slöja, ljus och florstunnt fin,
arom av smultron och av mandel stiger
ur täta snår av blommande jasmin,
en klase druvor – blod i jäsning – faller
från vinets rankor över växthusmur,
men bakom buxbomshäckens gröna galler
en marmorfaun står tigande på lur.

Han lyfter upp sin ena ludna rådjursklöf från sockeln av granit som till ett språng att störta sig över denna nakna skönhet, hans öga skönjes skina i solljuset. Det är som hans grinande ansikte fått liv i dragen, som om Danaësynen därute väckt honom ur hans tysta, tusenåriga marmorsömn och gjutit ungdomens begärelse in i de gubbaktiga skrynklorna kring hans lystna, halvöppna mun. – –

Än bidar hon, nu svept i kyligt lakan
med vida veck från hälen upp till hakan
och långsamt drömmen fyller blick och håg,
en sällsam dröm, en skimrande och fager,
vävd hop av doft och solig glans i dager,
av allt vad ljust en syn i livet såg.

Det hvita knät sig mjukt och smidigt böjer,
i plastisk nakenhet hon tankfull, stilla dröjer,
en Danaë som sig åt gudar skänker
att sona snöpta släktens syndaskuld, – – –
och kringom henne varmt i solen blänker
det blonda håret som ett regn av guld.

This entry was posted in Blogg.

Leave a Reply

Your email address will not be published.