Den av sina böcker som beatniklegenden Jack Kerouac själv satte högst var barndomsskildringen “Doctor Sax“, skriven 1952 och utgiven 1959. Redan när boken var färdigkomponerad var Kerouac övertygad om att han aldrig skulle kunna överträffa den. Med ett på samma gång ordlekande och måleriskt driv är Doctor Sax fylld av bruset från Merrimack-floden, övergivna fabriker, religiösa monument som grotto och korsstationer, halvslummen i Pawtucketville och regniga nätter befolkade av en livlig fantasi. Att hänvända sig till ordens och satsbyggenas musikaliska egenskaper hade Keroauc, som ofta påtalas, lärt av Joyce, men troligen lika mycket från Dylan Thomas prosa. Medan de prosadiktsliknande sidornas måleriska uttryck kan vara ett resultat av Kerouacs ihärdiga haschrökning, något jag tänkt återkomma till.

Doctor Sax har antagits stå för Doctor Saxophone eller eventuellt Doctor Sex (eftersom boken når sin upplösning genom unge Jacks första utlösning, det här är en tematisering av syndafall), men varför inte Doctor Hashish? Kerouacs främste biograf, Gerald Nicosia, ser boken som en hyllning till barndomens beskedliga version av the American Saturday Night. Lördagar var för Kerouac som barn främst matinédagen. Nicosias tolkning understryker det cineastiska draget, hur Doctor Sax´s mystiska laboratorium beskrivs som något ur en Disney-film, och att dit hör även romanens meterhöga rödflammande katt. Nicosia nämner Bröderna Marx- och Tarzan-filmer, Trollkarlen från Oz, bland andra intryck under Pawtucketville-barndomens 1930-tal. Boken har en visuell och rentav filmatisk karaktär.

Om hur Doctor Sax-gestalten påverkats av en populär radioserie, “The Shadow”,  under Kerouacs uppväxtår kan man läsa ingående om i W&W:s litterära kalender nr 10-1996. Gerald Nicosia gör en ingående analys av färgsymboliken i barndomsskildringen; svart och lila i kombination betyder död, svart och blå däremot mysterium. Brunt, grått och gult står för hemmet i Lowell, Pawtucketville, men också för förgänglighet. Guld står för evigt liv. Det är även Nicosias uppfattning att färgsymbolikens betydelse har sin bakgrund i Kerouacs tunga period av haschrökning vid romanens tillkomst, med haschets välkända effekt av “technicolor vividness” väl synliggjord. Något som inte kan ha förminskats av Kerouacs intag av färsk meskalinkaktus, något han dock fick ge upp efter två tillfällen på grund av sina magproblem.

Det finns en ytterligare konstnärligt brukbar sidoeffekt av hasch som Nicosia förbiser. Det är förmågan att fasthålla bilder, och att stiga in i en bild som i ett rum, närgranskande detaljer. Tillgången på marijuana var obegränsad under de endast två månader det tog Kerouac att skriva boken, medan han uppehöll sig hos författarvännen William Burroughs, vid tidpunkten bosatt i Mexico City (“Doctor Sax” är daterad “Tenochtitlan, Ancient Capital of Azteca”). Alla sidorna skrevs för hand i små anteckningsböcker, medan Kerouac laddade upp med “tre stora kanoner” marijuana-jointar per dag. Det betyder att han har varit mer eller mindre oavbrutet stenad under romanens tillkomstperiod.

Att Kerouac som fransk-kanadensare till familjebakgrund gavs möjligheten att läsa Proust och Celine i original är välkänt. Mindre bekant är den fascination för tysk kultur som han delade med Burroughs. Goethes närvaro är uppenbar redan genom bokens undertitel “Faust Part Three”, och Nancy Grace gör en fantastisk genomgång av romanens spenglerska inslag, i avhandlingen “Jack Kerouac and the literary imagination: the Cosmology”. Lika genomförd som färgsymboliken är nämligen denna bok-films inlån från både mesoamerikanska, neoplatonska, gnostiska och buddistiska mytvävar. Grace framhåller verkets släktskap med barocken, dess grepp av pastisch och parodi.

Den undergångsstämning som genomströmmar den annars vitala barndomsskildringen kan ha sin förklaring i de svåra yttre omständigheterna. Kerouac var fullständigt utan pengar, han gick ner tio kilo i vikt i Mexico, och han trodde sin författarbana dödsdömd. Hans husvärds, Burroughs, situation var inte ljusare. Efter hans hustrus död, och med barnen tvångsomhändertagna, så satt Burroughs och fingrade på sin sons kvarlämnade polisbil och på dotterns skolväska, medan han sköt heroin. Kerouac lyckades låna tjugo dollar till en biljett därifrån, innan huset tömdes, hem till sin mor. (Där han,  medan han renskrev ett annat verk, “Visions of Cody”, övergick till att röka en blanding av marijuana och hasch, i pipa.) Med sig i bagaget hade han de 6 delarna på sammanlagt lite över tvåhundra sidor som kom att utgöra Doctor Sax, och som författats under maj och juni månad 1952.

Håkan Sandell