Drömd dikt

I en dröm steg ett odjur fram till mig. Det hade tio horn och sju huvuden och på sina huvuden hädiska namn. Odjuret jag såg liknade en leopard och dess fötter var som på en björn. Och när det talat ropade de sju åskornas röst: -Jag är alla falska vänners vän. Mitt namn är klasskamp. Det höll en diktbok i handen, och det sade: -Tag den och ät upp den. Den skall svida i din mage, men i din mun skall den vara söt som honung. Det hade nu ett lamms två horn. Men draken gav det sin kraft och stor makt. När jag vaknade kunde jag med stor sorg minnas de tre första stroferna från boken:

Klockan är halv fem på eftermiddagen, i U-båtsdockan talar Öresund med sig själv
under ett täcke av isliknande plastavskräde från varvsjobbarnas smörgåsar.
November är en avlägsen röst från döda statares vila utanför säsong,
längs lastkajerna är min kärlek en naken blå dvärg i U-båtskapitänens öga, Herre
förbanna foten som förde mig till vinstugan, förbanna handen som lyfte
det grumliga glasets gula undergångsljus, förbanna munnen, vinrankan…
Det är ett nådlöst legionärljus som snett som ödets spjut faller över Malmö,
och vår kärlek krymper, krymper som pungen vid kallbadhuset, isblå
i den döende dagens sista andetag fladdrande likt albino-fladdermöss,
hektiska som amfetaminmissbrukarens febrila aktivitet dagen efter.
De som var arbetslösa redan slumrande i livmodern, åh Herre Sebaot,
söker på knä utanför huvudpostkontoret efter tomhetsringlande gummiband
till att linda sina oskrivna brev att läggas framför Jobs sår och Lots hustrus saltfötter.

Det är en svart låga, en blå låga, och den kommer med mörkrets hastighet
över vattnet från ett skymmande Nørrebro där den turkiske grönsakshandlaren
fingrar sitt radband och himlen tänds i hans trötta byzantinskt blå iris.
Här är en man vars namn skall skrivas i socker och mjölk, fastän mjölken,
den mjölkvita dimman, måste ges till de arbetslösas barn, i små snapsglas
lika ögonvitor att bäras på silverbrickor längs ändlösa trottoarserveringer.
Min mun är tvättad och sköljd i friskt mineralvatten och sur som en tvättsvamp
en bläckfisk kramar medan dykaggregatet höjer sin hyllning av bubblor till ytan.
Min mun kysser dödens bruna fotografi där Eva Braun leker med fingrarna
i den mattblanka schäferpälsen som om hon sökte efter guldkorn i kvicksanden.
Ikonen kysst helt in till draken som dolde sig under Jungfruns många veck.
Min vän H skriver med blyerts om massutrotningar begångna i Armeniens rand
till en öken där det sista klostrets sista brunnsdroppe vatten nu sinat i skymning.

Du bleka statare, min förfader, dina naglar bruna i kanterna likt haschlangarens,
och din blick klar som skogssjöns blanka kupa – Herre, din tystnad vid ropen
på rätt, vid repen till snarorna, vid rapen från Limhamnsdirektörernas bukar.
De arbetande massorna är med mig i allt som tiger nu och det skall tiga evigt,
här under fanan där duvans vita har blivit örnens svarta, hans alltseende pupill.
Till storms, du sysslolösa vågbölja från flygbåtarna in i min sysslolösa dag,
för i natt skall du utföra ditt stora arbete, och flytta meningslöshetens sten
en helig millimeter, och allt skall vakna som förnyat ur gossebarnets sömn
i halmkrubban, likt kärnan i sin vita huds valnötsskal, likt klitoris i musslan
som vaknar till och önskar sig förnyad glädje under tungmjuk simfots-tå,
när stjärnor med små flikar korsas in längs kvällsslöjans hamnblå vågrygg.
Juggar lossar fruktkartonger från ärligt arbetande Kuba och lossgör en moskito för
mitt statarblods förvånat uppspärrade blick, i hårt jesussött ljus, tills natten råder.

This entry was posted in Blogg.

Leave a Reply

Your email address will not be published.