Angående “En nygammal dikt av Kristian Lundberg”

I måndags publicerades på denna blogg ett satiriskt inlägg där artikelförfattaren, Håkan Sandell, hävdade att vi fått oss tillsänt en gammal, tidigare opublicerad dikt av Kristian Lundberg. Till inlägget publicerades också en upphovsrättsskyddad bild, tagen av Ulla Montan. Bilden hade hittats på internet utan källhänvisning och ansträngningar hade gjorts för att säkra att den var fri att använda – här finns dock ingen undanflykt och även om bilden bara låg uppe i 4 timmar var det ett misstag. För detta ber jag om ursäkt.

Även användningen av Kristian Lundbergs namn bedömdes som problematisk i den rätt omfattande interna diskussion som följde på publiceringen, även om vi var tämligen ense om att det satiriska upplägget klart framgick, men Håkan Sandell ändrade på egen hand inlägget till dess nuvarande form (Drömd dikt) under natten till tisdagen 20 april.  Efter att ha tagit del av detaljerad statistik från de aktuella dygnen tror jag att ca 70 sidvisningar gjorts av den upphovsrättsskyddade bilden och ytterligare ca 30 av det inlägg som då bar titeln “En nygammal dikt av Kristian Lundberg”. Större än så är inte retrogarde.org en måndagskväll i april.

Det är här också viktigt att påpeka att retrogarde.org drivs efter en anarkistisk och kollektivistisk princip. Det innebär att varje författare har full frihet att själv göra inlägg utan att dessa granskas i förhand av en redaktör. En viss rätt att uttala sig i kollektivets namn ingår också, och den har använts ända sedan 90-talets sena år i den tryckta tidskriften Aorta. Gör det att jag som publicist löper en risk? Definitivt. Olämpliga och olagliga publiceringar riskerar att slå tillbaka på mig, även om ansvaret i första hand ligger på den aktuelle författaren. Vi har dock gemensamt bedömt att detta är formen vi vill arbeta under och jag vill mena att samtliga skribenter på denna blogg är både ansvarstagande och har en hög moral. Jag litar på dem.

Men inlägget som en gång bar titeln “En nygammal dikt av Kristian Lundberg” väckte en enorm anstöt hos Kristian Lundberg. Det var inte svårt att förstå att den skulle göra det med tanke på diktens infernaliska form, nära liggande Kristian Lundbergs egna diktning, och framför allt på grund av dess innehåll. Det är en form av satir som förmodligen bara Håkan Sandell kan skriva, så elak att jag tror att den förvånar honom själv. Självklart gjorde också den satiriska inramningen, bestående av att Kristian Lundberg själv utmålades som författare till dikten och att han därtill givit sitt godkännande till dess publicering, att stinget kändes än värre. I efterhand önskar jag att jag mycket tidigare hade gått ut och tydligt tagit avstånd från just det, att Kristian Lundberg uppgavs vara upphovsmannen.

Varför dröjde det då så länge innan jag nu går ut och kommenterar hela historien – en historia som dessutom hunnit växa till en rätt omfattande ryktesspridning? Jo, länge bedömde jag att historien skulle gå att lösa i samförstånd med Kristian Lundberg. Det kan tyckas konstigt, men jag har verkligen ingenting emot honom. Hans författarskap har i perioder fungerat inspirerande för mig, de gånger vi setts har det varit trevligt och så sent som för två veckor sedan diskuterade vi faktiskt om han eventuellt skulle bidra med en text till retrogarde.org. Jag har till och med, måhända idiotiskt, försvarat hans grova övertramp i Britt-Marie Mattsson-affären.

Igår eftermiddag trodde jag, efter medling med Sveriges Författarförbunds jurist Niklas Briselius, att en lösning var nära. Kristian Lundberg ansåg sig vara nöjd om han kunde få publicera en dementi här på bloggen och sände också en sådan. Den gick dock inte att publicera av flera olika anledningar – främst därför att han ville att också Håkan Sandell skulle skriva under – och det skrev jag också till Lundberg. Vi var båda inne på att modifiera texten tills den skulle passa oss båda och jag såg äntligen, efter några rätt hektiska dygn då vi haft helt oöverträffad trafik på siten, tecken på att historien snart skulle vara ur världen.

Men på morgonen idag såg jag att ryktesspridningen på framför allt Facebook hade nått nya låga nivåer av gemenhet och jag bestämde mig då för att det bästa jag kunde göra var att ge min bild av situationen. Jag bedömde att Kristian Lundberg och jag skulle ha mycket svårt att enas om en gemensam dementi avsedd för publicering på bloggen.

Har hela denna historia betytt att ett brott har begåtts? Troligen inte, åtminstone inte ett som någon kan åtalas för. Har jag tagit mitt ansvar som publicist? Ja, det vill jag mena. Så fort jag fick reda på att en bild som var upphovsrättsskyddad var publicerad här togs den bort. Dialogen med Kristian Lundberg har jag hållit levande under tiden sedan inlägget först publicerades – hela tiden med sikte på att nå en lösning vi båda kunde känna oss nöjda med – och jag var också drivande i den diskussion som ledde till att Håkan Sandell ändrade texten till dess nuvarande form.

Men det finns också ett moraliskt ansvar. Och där kan jag känna att jag inte levt upp till de förväntningar som ställts på mig. Jag kunde exempelvis valt att redan på ett tidigt stadium gå ut med en enkel dementi. Jag kunde ha valt att gå över Håkan Sandells huvud och radera den fruktansvärt förolämpande dikt han skrivit. Några sådana krav har i och för sig inte framförts, inte förrän igår eftermiddag. Men istället har nu historien växt till den grad att en journalist från en stor dagstidning ringde alldeles nyss och ville ha ett uttalande i saken. Ett uttalande om en text som lästs av ca 100 personer och som legat ute i några timmar.

Men så är det heller inte den ursprungliga ingress som en gång pekade ut Kristian Lundberg som författare till dikten som är det stora problemet och som fortsätter att göra ont. Problemet är att Håkan, gammal bekant till Kristian, i sin infama dikt lagt sig så nära både Lundbergs författarskap och personliga historia att den måste skadat på djupet. Den måste ha skadat på ett sätt som är svårt att föreställa sig. Och på grund av denna utdragna historia kommer den fortsätta att skada, fortsätta att citeras, att leva sitt liv i cyberrymden och fortsätta förolämpa och såra Kristian Lundberg om och om igen. Även om jag tar bort dikten kommer den att leva som ett sår, ja kanske få än större styrka genom att man då bara kan föreställa sig dess elakhet.

Och varför väljer då Håkan Sandell att skriva en sådan dikt? Det vill jag mena är en sak mellan honom och Kristian Lundberg.

4 thoughts on “Angående “En nygammal dikt av Kristian Lundberg”

  1. Carl Forsbergs inlägg med anledning av publiceringen av Kristian Lundbergs påstådda dikt är inte bara märkligt. Mest av allt är det patetiskt i sitt försök att bortförklara och förminska att man faktiskt publicerat en påhittad dikt som man tillskriver en författare. Forsberg blandar högt och lågt och avslöjar inte bara sin dålig kunskap gällande upphovsrätt och integritetsskydd, han ursäktar sig också på synnerligen svaga grunder. Varför inte bara skriva “vi gjorde fel, vi ber om ursäkt.”

    1. Hur länge en bild legat ute på hemsidan eller hur många som såg den är ointressant i sammanhanget. Såväl bild som dikt publicerades med uppsåt.
    2. “Det är här också viktigt att påpeka att retrogarde.org drivs efter en anarkistisk och kollektivistisk princip. Det innebär att varje författare har full frihet att själv göra inlägg utan att dessa granskas i förhand av en redaktör.” På vilket sätt är det viktigt och vad har det med saken att göra? Som publicist har Forsberg ett ansvar och det är bara han som har det. Hur härligt anarkistiska ni är internt kan besparas mig.
    3. “Hans författarskap har i perioder fungerat inspirerande för mig, de gånger vi setts har det varit trevligt och så sent som för två veckor sedan diskuterade vi faktiskt om han eventuellt skulle bidra med en text till retrogarde.org. Jag har till och med, måhända idiotiskt, försvarat hans grova övertramp i Britt-Marie Mattsson-affären.” Forsbergs godhet är förbluffande, men vad har det med hans roll som publicist att göra?
    4. “Problemet är att Håkan, gammal bekant till Kristian, i sin infama dikt lagt sig så nära både Lundbergs författarskap och personliga historia att den måste skadat på djupet. Den måste ha skadat på ett sätt som är svårt att föreställa sig. Och på grund av denna utdragna historia kommer den fortsätta att skada, fortsätta att citeras, att leva sitt liv i cyberrymden och fortsätta förolämpa och såra Kristian Lundberg om och om igen. Även om jag tar bort dikten kommer den att leva som ett sår, ja kanske få än större styrka genom att man då bara kan föreställa sig dess elakhet.” Kristian Lundberg skulle således ha tigit och accepterat Håkan Sandells tilltag och därmed skulle detta vara ur världen ganska snabbt. Lundberg har sig själv att skylla med andra ord. Märkliga ord för att komma från en redaktör. Frågan är om Sandell skulle acceptera att någon använde sig av hans namn, kanske klippte och klistrade lite i hans dikter och gav ut i eget namn?

    Varför Håkan Sandell skriver en sådan dikt kan man spekulera i. Frågan är dock om det är en sak mellan Håkan Sandell och Kristian Lundberg, eller om det snarare är en fråga som pyr hos Sandell allena.

  2. Peter – så länge ingen skribent på den här bloggen begår en direkt brottslig handling kommer jag aldrig att be om ursäkt å deras vägnar för vad de skriver. Eftersom du verkar intresserad av vad lagen har att säga föreslår jag att du läser BBS-lagen, som är applicerbar exempelvis på bloggar utan registrerade ansvariga utgivare: http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19980112.HTM

  3. Tillbaka vid dator eft en långhelg i København kan sägas några ord om dikten; j började m att skriva 2:a o 3:e halvversen, alltså andra halvan av versrad en och första halvan av versrad två, o antog då att det var inledningen till en dikt.. av mig själv. Efter tio minuter var två strofer klara, o det i en uppenbar pastisch på K.Lundbergs poesistil. Dikten tycktes ställa angelägna frågor t mig själv om vilka roller o tonfall som är gångbara i samtidspoesi, om trovärdighet i avfattningar av poetens sociala representativitet, om skiftande identiteter av offer och förövare under ett liv; frågeställningar kring poetiska tonlägen av intimitet och bekännelse, eller tvärtom av retorik och spel. Frågor framförallt ställda t mig själv, för att själv komma en bit vidare innanför mitt hantverk. Därmed hade det nog stannat.

    “Peter Evers” som skrivit in ovan verkar vara en pseudonym, när j googlar hans namn ger det inga träffar, o den angivna mailadress – som man ser redaktionellt , är falsk, det gör det mindre motiverat att direkt besvara hans i och f sig acceptabla frågor, men låt mig passa på att säga att de timmar som dikten låg ute under K.Lundbergs namn så var det innanför en avsiktligt genomskinlig fiktionsram; den “nygamla” dikten funnen på “ett vindskontor” liggande i en “kommod”, av upphittaren “Kurt Wered”, den lika famöse som fiktive innehavaren av satirbloggen “Wereds vådligheter”, en “som person” återkommande kär samtalspartner (med älsklingsuttryck som “ge de ett nackskott”) till K.Lundberg i dennes s k sociala medier. Om detta möjligen kan förklara för “Peter Evers” varför vi besvarat satir med satir, parodi med parodi, och skämt med skämt, hoc habet.

    H.S.

  4. Carl Forsbergs svar till Kristian Lundberg publicerades i gårdagens Aftonbladet, men har tyvärr ej publicerats på Aftonbladets webbsida, varför jag tar tillfället i akt att publicera det här:

    Kristian Lundberg menar sig i sin artikel (Aftonbladet 26 april) förolämpad å underklassens vägnar. Men vad Håkan Sandell gör i sin skickliga pastisch, publicerad på retrogarde.org, är att just kritisera representantskapet och dess utformning.

    Det är här inte fråga om en moral som står mot en satirisk omoral, men om en moral som står mot en annan moral. Bakom den satiriska texten står inte en anonym grupp människor som Lundberg påstår, utan en person – Håkan Sandell. För övrigt står namnen på alla som skriver på sajten tydligt angivna vid respektive text och även satiren har alltså en angiven upphovsman. Det faktum att denne först utformade det hela som ett aprilskämt orsakade initialt viss förvirring, bland annat på grund av en vilseledande ingress. När sammanhangen väl var utredda vidtogs snara åtgärder. Att travestera ett eller flera litterära verk är förstås inget brott mot upphovsrätten. Därför finns det, efter vidtagna åtgärder, ingen anledning att utöva censur genom att ta bort Håkan Sandells satiriska dikt. Den kommer, försedd med upphovsmannens namn, att stå kvar.

    Carl Forsberg

Leave a Reply

Your email address will not be published.