Vänster höger

I väntan på en ny politiks födelse – om inte så redan skett genom miljörörelserna – så fortsätter de stora 1800-tals-dinosaurierna att mäta krafter och kilon mot varandra. I hemlandet står på det fältet Aftonbladet Aurora (stiga vi ej mot ljuset?) mot Axess-imperiet, synligast på bloggversionen, där man efterhand efter lång tvekan bestämt sig för att satsa sitt pund på liberalkonservatismen (samma val som pappa, fast han aldrig tyckte om de rika, gjorde på det kalla 50-talet). På Axess-bloggen har man med stor framgång ägnat sig åt att punktera de politiskt korrekta hållningar som på sina håll gäller för ett vänsterengagemang, och som ivartfall fram till tidningskrisen varit lättast åskådliggjorda på Dagens Nyheters kultursidor.

Annars är det som vanligt så, att för att få höra nya tankar från högern så får man gå till vänstern. I den norska nynorsk-rörelsens – med dess bakgrund i vänsterliberala landsortsgrupper – sista större tidning Dag & Tid, bjöds nyligen på en intervju, signerad Asgeir Ueland, med London-skribenten Nick Cohen, som blev mer allmänt känd med sin näst senaste bok “What´s left? How the Left Lost its Way” (2007). Liksom man gjort på Axess tar Cohen itu med frågor kring islam och islamism i Europa, fast från en vänsterutgångspunkt. “På vänstersidan brukade man hjälpa sina vänner”, säger han. Det är inte utan att hans perspektiv ibland låter som trotskisternas brukade göra, när han går på om att vänstersidan misslyckats med att försvara sina kamrater från mellanöstern mot islamisterna. Exemplen borde kanske ändå leda till självkritik inom vänstern; Iraks fackföreningsrörelser, Irans frigjorda kvinnor. Cohen uttalar sig så här: “På vänstersidan använder man åtskilliga argument för att inte hjälpa dem; vanligen att kvinnoförtryck ligger i deras Kultur…en form av rasism men som kallar sig liberal”. Inte oväntat menar Cohen att multikulturalismen måste efterträdas av assimilering. Och det kan man ju efterlysa, fördelningen multikulturalism/assimilering kan likväl aldrig bli annat än en kompromiss.

Det är ett annat ställe som det intressanta ligger i Nick Cohens resonemang. Efter att ha fortsatt sina påpekanden kring hur en iransk feminist, en kurdisk socialist eller en medlem av den irakiska fackföreningsrörelsen idag blickar förgäves efter hjälp från den europeiska vänstersidan, så drar han den slutsatsen att när kamratskapet och solidariteten är borta så får du en vänsterflygel utan förpliktelser. De behövs inte längre, allt du behöver göra för att tillhöra vänsterflygeln idag är att tillägna dig några riktiga hållningar. Att tillhöra vänsterflygeln betyder ingenting längre, kräver ingenting av dig, hävdar Cohen. Man kan kalla det att vänstern blivit borgerlig. “De rikaste människor jag känner, och de är så rika att det är hårresande, har Noam Chomsky och Naomi Klein i bokhyllorna. De kan adoptera en vänsterflygelsposition som är fritt tllgänglig, och som rentav kan hjälpa deras karriärer…Att höra till vänsterflygeln är lätt.”

Ja, att höra till vänstersidan är sannerligen lätt. Skriv ett par språkkritiska dikter eller ett par obegripliga genusbaserade kulturartiklar och lufta din akademiskt teoretiska good guy-hållning, och en förnedrad vänster skall varmt öppna sina armar för dig. Det alternativ Nick Cohen tycks lägga fram är måhända otydligt. Han önskar en reglering av bankerna, någotslags “New Deal” och snarare än den belastade klasskampen en nyfödd solidaritet. Det är likväl inte omöjligt att förstå vad han menar, man kan ana det t ex  i ljuset av Mike Leighs och Theo Angelopoulos filmer (även Realismen är en stor tradition), om än det vidare kräver patos, inlevelse, sammanhållning. Den saken må ligga i det oklara, men Cohens kritik är sylvass; en vänsterrörelse som främst ägnar sig åt att signalera “de riktiga hållningarna” är föga mer än ett floskulöst och konsumtionsframburet livsstils-alternativ.

Håkan Sandell

6 thoughts on “Vänster höger

  1. Håkan, Jag har träffat Nick Cohen vid ett par tillfällen och han har även medverkat i Axess. Och utifrån ett liberalt-konservativt / upplysningsmässigt perspektiv vill jag nog påstå att jag har väldigt svårt att se på vilka sätt vi skulle skilja oss åt ideologiskt. Så min poäng är att dikotomin vänster-höger känns rätt malplacerad i sammanhanget. Man kan nämligen vara konservativ i vissa avseenden samt förespråka upplysningsvärdena även om man definierar sig som vänster.

  2. Visst är t ex en kulturkonservativ socialist intressantare än Gösta Bohman på en segelbåt. Man vill ogärna vara oense om så lite, Johan. Är det inte mer än helt möjligt att förena element från olika politiska hållningar utan rentav först då det hela börjar bli intressant, ifall ngt nytt skall komma? Är i tillägg inte förhållandet kulturradikalism/upplysningsprojekt en del mer komplicerat än du verkar lägga upp till här, och om än upplysningsförnuftet enligt viss kulturradikalism h i n d r a t den fulla mänskliga potentialens fria och ohämmade utlevelse (och allt man trodde på) är det så likväl – och oavsett vad Frederik Stjernfelt lärt ut i Weekendavisen ett halvt decennium – i motsatt ände inte en aning för evangeliskt att föreställa sig att samma upplysningsförnuft nu omvänt skall r ä d d a oss?

  3. Jag vet inte varför man måste dra så stora växlar på saker och ting. Upplysningsprojektet är kanske, när allt kommer omkring, det bästa vi har – trots sina uppenbara brister. Att beskriva det i termer av en religiös räddning och frälsning innebär att man missförstår upplysningsprojektet. Upplysningsprojektet är mer anspråkslöst än frälsningsläror av religiös och socialiistisk / kommunistisk art.

  4. En sympatisk sida hos Johan Lundberg är att han alltid tar debatt, en i Sverige särskilt märkbar sida där det kulturpolitiska etablissemanget regelmässigt tiger till svar – om det inte finns ngt bestämt att tjäna på svaromål. Den lilla ordväxlingen lämnar ändå fler frågetecken än svar. Vad gäller Nick Cohen har han retirerat från Labours traditionella socialistiska gemenskap till att mena att vänsterns enda chans är att omformera sig som liberal, det tycker j inte är en intressant politisk formel, men hans formulering av den var intressant, och i ngt så svårutrett som formuleringen gömmer sig värdena värda att inte utan vidare förklara sig enig med Axess. Cohens kritik av dagens frasvänster är en kritik av identitet baserad på val från en åsiktspalett vilken inte kräver riktiga känslor för riktiga människor, och hans nostalgi inför gamla vänsterord som kamratskap och solidaritet låter f ö inte just som liberala tongångar, och vad man som på Lundbergs Axess i sin nyfunna liberalism skall göra f kassaexpediten och f städaren kan man undra över. Inte ens Heidenstam var beredd att offra dem från folkrepresentationen. Var står f ö konservatismen att finna i liberalkonservatismen när ett gangstergäng privatiserar järnväg, post och apotek. Liberalerna på Axess-bloggen kunde hellre tänka på hur den “frie” konsumenten möjligen kan återfå sin värdighet som medborgare. Efter åratal av trummande för kulturkonservatismen tycks Axess-blogg t sist inte ha mer att föreslå än en röst på Folkpartiet el. KDS. Det är som att avsluta Beethovens nionde med en fis (och det menar j inte hånfullt utan mycket besviket). Hur därtill ställa det upplysningsprojekt, som man som kulturpessimist förvisso kanske tvingas sluta upp om, gentemot den historiskt visserligen vid tidpunkt revolutionära men även demokratiska romantiken med dess gentemot upplysningen mycket annorlunda och konstnärligt sett defintivit intressantare ideal. Frågor en retrogardist nog inte vill hoppa över i förbifarten. Ovänner i politik är en skön bekräftelse, det är vännerna som kan göra en bekymrad, med el. utan friend request. Have a nice day, medkonsumenter.

  5. Har inget mer att tillägga i denna fråga än att Axess vare sig är ett politiskt parti eller någon sorts estetisk plattform med ett enhetligt budskap. Utan vi redaktörer röstar nog på rätt olika partier, både till höger och vänster, liksom vi har rätt olika smak rent estetiskt. Det förra diskuteras aldrig, medan det senare diskuteras desto oftare, men tror man att ngn enhetlighet föreligger i det ena eller andra fallet så misstar man sig. Ser man till mina inlägg om kulturkonservatism så har de strängt taget inget alls med partipolitik att göra. Utan man kan omfatta den kulturpolitiska ståndpunkten och rösta på allt från yttersta vänstern till yttersta högern , inbillar jag mig. Därmed har jag, som sagt, sagt allt i detta ärende. Tack.

  6. Det går nästan inte att höra vad man skriver här på grund av nationaldagsfirandet i bakgrunden. Men j är j tror m många beredd att välkomna att se Axess-blogg återvända t ovan beskrivna princip.
    Frågan om en “retrogardismens” syn på förhållandet Upplysning–Romantik har j privat fått flera reaktioner på vilket gör ämnet värt att återkomma till.

    (Tilläggas skall att det fr vårt håll är en självklarhet att ta Johan Lundbergs parti gentemot de skränande halvlitterater som nu i dagarna hetsar mot honom efter att han använt sin rätt att vänligen kommentera Clara Svenssons o Annina Rabes “objektiva” historieskrivning.)

Leave a Reply to Håkan Sandell Cancel reply

Your email address will not be published.