När Lyrikvännens Clara Svensson ger sig i kast med att försöka sammanfatta 00-talets poesi gör hon redan i det redaktionella förordet klart för läsaren att hon förstår att hon tagit sig vatten över huvudet. Kanske hade det varit bra om hon hade stannat vid den tanken? För när man läser numret slås man av den fullständiga konsensus som präglar numrets skribenter. Men är det konstigt? På så sätt sällar man sig ju till den stora kritikerhyllning språkmaterialisterna och den nykonceptuella poesin fick under förra decenniet.
Jag leker med tanken att en person som inte är bekant med det svenska poesilandskapet väljer just detta nummer av Lyrikvännen för att börja förkovra sig. Denne stackars läsare skulle ju kunna få uppfattningen att språkmaterialismens framväxt var det enda viktiga som hände i poetisk väg under 2000-talets första decennium. Finns det inte i själva verket en hel del som pekar på precis motsatsen – att vi bevittnat en stor parentes i litteraturhistorien? I det sammanhanget kan det vara bra att tänka på en annan epok i svensk poesi, nämligen 70-talet och framväxten av en politiskt korrekt och nyenkel dikt. Idag rodnar man lätt å skribenternas vägnar när man bläddrar sig igenom gamla nummer av exempelvis Ord & Bild från den tiden. Men vilka poeter skulle visa sig motstå tidens tand? Jo, Öijer och Harding förstås, som båda den gången fick ta en del stryk. Och Göran Palm skriver ju numera blankvers.
Kan det vara så att den språkmaterialistiska och konceptuella poesin är en återvändsgränd, ett sätt att löpa linan ut för att försöka förstå i vilken grad språk går att bryta ner och såväl skönhet som mer komplexa andliga och politiska budskap förstöras? Jag tror inte att jag under min livstid kommer att få se ett större folkligt intresse för poesi – även om några få poeter som Tranströmer, Öijer och Lotta Olsson fortfarande lockar många läsare – men jag tror att framför allt dagskritikens och de litterära tidskrifternas fokus på språkmaterialistisk poesi ytterligare bidragit till att snäva in en redan liten läsekrets. Det kan inte vara en hemlighet att den dikt som just nu anses vara den trendigaste framför allt skrivs för branschen, dvs förläggare, kritiker, andra författare och i någon mån lärare på skrivarskolor. I många fall handlar det om samma personer som sitter på flera stolar.
För bara några år sedan skulle jag blivit förbannad av ett så oförblommerat försök till falsk historieskrivning som Clara Svensson nu satt samman. Idag blir jag mest bekymrad. Bekymrad därför att chanserna att nya läsare ska hitta fram till de verkliga pärlorna – och de är få! – i den svenska poesin tycks bli allt färre. Det tycks mig symptomatiskt att man givit uppgiften att summera 00-talets debatter om poesi till en prosakritiker med begränsad förståelse av lyrik, nämligen Annina Rabe. Hennes text, som i stort sett går ut på att polarisering är onödig och skadlig och att det vore bättre om alla vore kompisar, ger några några små efterslängar till det traditionella lägret där man får anse att Aorta och retrogardet hör hemma. Dessa, samt några andra felslut, har omsorgsfullt monterats ner av Andreas Björsten och Johan Lundberg på deras respektive bloggar. Den enda nackdelen jag kan finna med deras inlägg är att man där får intrycket att det var de som gjorde allt jobbet den gången poesidebatterna pågick. Som de allra flesta vet utfördes både finliret (introduktioner av ny poesi och översättningar av framåtpekande äldre poesi) samt grovjobbet (debatterna) av oss – oförtrutet i år efter år i både bokutgivning och tidskrifter. Och aldrig att ett ljud av klagan undslapp våra läppar…
Därför blir jag lite förvånad när Per Bergström, den enda gång Retrogardet (jo, de har åtminstone fått till det med stor bokstav och allt) nämns, påstår att vår huvudsakliga poäng varit att vi vill ha språkmaterialisternas pengar. Jag ser mig alltså tvungen till en liten personlig hälsning: Det har aldrig handlat om pengar, Per. Det har hela tiden handlat om poesi, hur den skrivs och hur den värderas. Det står förstås fullständigt klart för var och en som verkligen läst Aorta eller något av alla de debattinlägg någon från vår krets signerat.
Men kanske ska man vara glad över att inte i högre grad blandas in i en sammanfattning av ett decennium när matchen så att säga redan är uppgjord? Ja, vi har ju i blogg, tidskrift och bokutgivning mutat in vårt egna lilla hörn av världen där det är så förträffligt ordnat att vi själva styr både innehåll och redaktionell inramning. Men att skriva texter, formge och trycka är ju bara halva jobbet man gör som publicist. Det är klart att man vill att texterna ska nå ut, hitta fler läsare och brottas och transformeras i mötet med samtiden och sin publik. Där fyller den här typen av stora genomgångar som Lyrikvännen och Clara Svensson haft som ambition absolut sin funktion. Och det är väl i slutändan därför jag är bekymrad, att den enda gång vår 13-åriga historia ens berörs i Lyrikvännens genomgång är för att vi skulle önskat oss mer pengar. Det känns lite billigt. Då hade det varit mer klädsamt att inte vara med alls.
Men, men – man kan ju inte gå bekymrad genom livet. Hur hade en genomgång av 00-talet sett ut om den kommit från oss? Ett försök har gjorts av David Almer på denna blogg. Jag själv gjorde ett internationellt försök i DN 2007. Där lät det såhär:
Pia Tafdrup – Nordens självklara diktardrottning; Nuala Ní Dhomnaill – kroppslig och besvärjande feminism; Elena Schwartz – den stora ryska traditionen lever ännu; Cornelius Jakhelln – fornnordisk black metal och bardisk rappkäft; Dana Gioia – den akademiska poesins nemesis; Amanda Aizpuriete – ett skirt flor över en hård vardag; Ishrat Aafreen – fyller ghazalen med politisk radikalism; David Mason – amerikansk pastoral.
Det är onekligen så att det inte finns särskilt många unga svenska poeter vi skulle vilja lyfta fram. Istället kan man glädja sig åt att många av våra äldre och medelålders poeter kommit med flera av sina starkaste diktsamlingar under 00-talet. Kjell Espmark och Gunnar Harding har Almer redan nämnt. Jag skulle vilja lägga till Bruno K. Öijer och Jacques Werup. Håkan Sandell har förstås utgjort en pelare i den svenska poesin de senaste 15 åren med en gärning som spänner över flera betydande egna diktsamlingar samt översättningar, introduktioner och essäer.
För att göra Annina Rabe glad skulle jag också vilja nämna Gunnar D Hansson och hans aptitliga poetiska syntes av språkknådande och faktainsamling som röjer en längtan efter en stor liten berättelse. Hans trilogi Olunn, Lunnebok och Idegransöarna har faktiskt blivit så genuint populära att jag idag hittade sista delen inklämd mellan kokböcker och inredningsmagasin på ett litet kafé nära Bovallstrand…
För retrogardet som skandinavisk sammanslutning har dock nationsgränser varit av mindre betydelse. Framför allt den norska yngre poesin med namn som Ronny Spaans och Bertrand Besigye har givit influenser. Annars går det väl att gå igenom de senaste årens medverkandelistor från Aorta för att se vilka namn vi önskade se framlyfta: Bill Coyle, Luuk Gruwez, Anni Sumari, Ulrikka S. Gernes, Thomas McCarthy och Jean Pierre Rawie för att nämna några. I bokutgivning finns än fler representerade: exempelvis Regina Derieva, Patrick Cotter och Serge van Duijnhoven.
Men jag skulle vilja lämna ämnet genomgångar med den lilla aptitretaren att Aorta planerar ett poesinummer till hösten 2010. Du vet väl hur du gör för att teckna en prenumeration?
Mitt inlägg handlade uteslutande om den sk OEI-debatten, och där var jag nog rätt ensam på den ena sidan om man ser till hur debatten fördes i tryckta medier. Åtminstone var det mig som motståndarsidan angrep och – som vi kan se nu – fortsätter angripa. Men i övrigt stämmer det säkert att det var du, Carl som gjorde “grovjobbet” som poesidebattör under 90- och 00-talet.
Ja, min kommentar där får tas med glimten i ögat. OEI-debatten var helt din, det får medges. Jag har varit nedkopplad över helgen och inte följt svansen på Facebook, men den verkar ju ha antagit groteska proportioner? Jag undrar alltid när jag ser sådant där just på Facebook, om folk inte förstår att de inte rör sig i en helt privat sfär.
Hej Calle! Om jag inte minns fel så var jag redaktör och du var redaktionssekreterare, (på Lyrikvännen, alltså) så när Du skriver om dem som gjorde grovjobbet, och när Du skriver “oss” och inte nämner Boel Schenlaer (mig alltså) så blir jag så frågviss och undrande att jag bara måååste kommentera Ditt (i övrigt fina) inlägg, även om Du egentligen bara upprepar vad jag skrev i Axessbloggen …förutom när Du skriver om RETROGRADET som ju jag inte har (och aldrig har fått) ha något med att göra, eftersom ni är så förbannat fiiina av Er – och missförstå mig fel, ni ÄR fina, det har jag alltid tyckt, alla de gånger jag försvarat Er, inte minst mot nazianrop och alla möjlig annan dynga som kletipleti kastat mot Er för att den skulle vidhaftas Eder.
Men, jag erkänner, ni är lite väl fina i Er egen smak, eftersom Ni är en exkluderande kultur. Ni är folkliga med viss glamour och bildning i kravatten, skulle man kunna säga. Nå, det gör inget längre, jag har ju mitt, som den sa som såg på när grannen satte dit taggtråden vid tomtgränsen. Du, Calle, vet att jag älskar att skoja och se gärna detta inlägg som ett skämt. (Det kommer mer. ) Men; ett allvarligt skämt. Förmodligen får vi stå för underhållningen?
Vad gäller detta nämnda “oss” utan fler namn nämnda av Dig…Det fanns ju fler personer som deltog i grovarbetet, om man nu ska vara grundlig…Men någon namedropping som metod kommer jag inte att ägna mig åt, men det finns fler namn. Ingen gick oberörd.
— Hoppas Du inte blir mer sur än att Du kan svara, eller skicka vidare?
Hej Boel! Carls inlägg kompletterar mitt tidigare blogginlägg ( http://retrogarde.org/?p=1014 ) där jag nämner både PS och dig. Dessutom publicerade vi en dikt av dig i Aorta för inte så länge sedan. Så hemskt exkluderande som du menar är nog inte retrogardet.
Nej visst Boel, vi var många kockar om grytan den gången. Återigen, min kommentar om just grovjobb och finlir hoppas jag kan tas med den glimt i ögat som den skrevs med. Samtidigt finns där en botten av allvar, i det att 00-talet på allvar var det decennium då begreppet retrogardism etablerades i en svensk kulturell offentlighet och det ligger faktiskt en ganska massiv gärning bakom våra 13 års utgivning av tidskrifter och böcker, vernissager, debatter, fester och uppläsningar. Jag vill inte på något sätt ta den äran för egen del men däremot ta tillfället i akt att rikta sökarljuset mot den ganska stora krets poeter och konstnärer som arbetat för att det skulle ske.
Att vi skulle vara exklusiva är sant i många fall, men kanske inte just i ditt? Som David redan påpekat har du ju medverkat i Aorta och oviljan att buntas samman med retrogardet kommer ju faktiskt från dig, vill jag minnas – i det att du på den tiden debatterna pågick gärna ville påpeka just detta.
Och för övrigt: Ars longa, vita brevis.
En komm. till frågan om språkmatrl. som återvändsgränd.
Att det skulle vara en återvändsgränd för de som skrev (skriver) i den riktningen tror jag inte. De som initierade och följde den vägen behövde göra det av olika anledningar. Deras bevekelsegrunder för den egna poesin vill jag inte ifrågasätta. Några av de poeterna kommer säkert att nå högre, längre, just pga sin snäva poetik.
Så personligen tror jag inte att någon skada ur det perspektivet är skedd för den svenska poesin. Att begränsa sig kan vara bra, för den enskilde poeten. Inte minst ur träningssynpunkt, om jag får uttrycka mig så krasst.
Nej, en annan tanke slog mig angående var en eventuell skada kan ha orsakats av den förkrossande språkmatrl. falangen. Det handlar om återväxten för den svenska poesin. Bestod inte deras (den språkmatrl. falangens) största makt i att vara stränga vakter över de viktigaste dörrarna in i den svenska poesin?
De som redan var inne, så att säga, var ohotade, de rådde man inte på i samma utsträckning. Men man kunde (kan?) kontrollera vilka som fick tillträde.
Att på ett redan förtvinande konstnärligt fält inte inkludera och vara generös är att såga av den bräckliga gren man redan sitter på. Och en sak är säker: under den tid då denna språkmatrl. falang hitills har varit en reell maktbas på de viktigaste svenska tidskrifterna inom poesi, så har knappast läsandet av poesi ökat. Hur mycket av minskandet som kan härledas till den stränga doktrinens seger på tidskrifterna är dock skrivet i stjärnorna. Men jag upprepar: läsandet har minskat. Intresset har krympt (än) mer.
Visserligen är jag inte objektiv i frågan, utan skriver från perspektivet opublicerad med vissa (lägre) poetiska ambitioner (lyrik är inte min största passion). Men jag misstänker att andra kan ha upplevt samma sak som jag.
Skrev du, som ny och oetablerad, inte i enlighet med protokollet, så att säga, var det svårt att komma fram, passera igenom. Är svårt. Inte omöjligt, men svårt. Innehållet i den respons jag själv har mottagit den enda gång jag har försökt bli publicerad är det som väcker mina misstankar om det. Många aspirerande poeter, skickligare än jag, har nog fått skålen pga en “felaktig” poetik och estetik. Synd isof.
Så kanske är det den största skadan den språkmatrl. falangen orsakat: en hämmad återväxt?
Nja, nu var ju inte jag ute efter att förbjuda eller ens avråda någon från att skriva som den vill. Riktigt så knäpp är inte ens jag. Min text ovan går istället ut på att kritisera några sorter av just de kulturens grindväktare som du nämner, Gunnar, nämligen kritikerna, historieskrivarna och tidskriftsredaktörerna.
Jag är inte alls negativ inför poesins (om man nu ens kan tala om poesin som ett enda besjälat väsen) återväxt. Di gamle skriver fortfarande starka dikter och åtminstone två poeter värda att lägga på minnet debuterade i Sverige under 00-talet. Mohamed Omar blev visserligen tokig och Johannes Anyuru har i sin senaste samling vänt sig bort från den röst som gjorde hans första två diktsamlingar så effektiva – men ändå. Hur många stjärnskott kan man egentligen vänta sig ska framträda under en generation, i ett så litet land som Sverige?
Min kritik går av Lyrikvännens senaste nummer går ut på den enögdhet man uppvisar i vad jag tror kommer visa sig vara en gigantisk överskattning av den språkmaterialistiska poesins förtjänster.
Vad gäller återväxten är jag alltså positiv. Sunda författare kommer alltid att gå sin egen väg, alldeles oavsett vad som brölas ut från parnassen.
Svar på ditt första stycke: det ville jag inte få det till heller. Missförstånd isof.
Senare stycken: hoppas du har/får rätt.
Gunnar: Du går rakt på ena sakens kärna: den publicistiska rätten en poet har eller inte har och ändå behöver. Man kunde påstå att OEI och dess välde har fungerat som en nejsägande Arbets-ickeförmedling. Hur många poeter har inte blivit arbetslösa på grund av den förhärskande makten. Och jag talar för dem som inte hrs, för dem som inte syns, här. Bara de senaste dagarna har vi ju kunnat konstatera att de existerar; de nedtystade och de som låtit sig tystas ner. I detta forum är det kanske inte ett tycka-synd-om läger, men empati ska de i alla fall få av mig. Medkänsla är alltid berömvärt. Så, Gunnar, mycket kloka reflexioner, och sanna. “Återväxten” finns ju, men är ständigt hindrad av vaktstyrkan att publicera sig i det fåtal tidskrifter som över huvudtaget publicerar poesi, eller komma till dagligt uttryck i tryckta medier. För att bli publicerad i bokform är kvalitetskriterierna mätta på förhand sedan början av 1990-talet. Att alltid hänvisa till den starkares rätt och väl, såsom Calle gör: “Sunda författare kommer alltid att gå sin egen väg” blir ett cirkelbevis, javisst går sin egen väg det gör de egensinniga, men det kan också tänkas att de får gå sin väg. David: Med all respekt: Precis som Calle hellre velat INTE bli nämnd i LV för att vilja ha/roffa åt sig pengar, vill jag heller inte bli bemött här med ett argument om 1 publicerad dikt och ett omnämnande i en blogg. Jag hade hellre velat att Du refererade till till exempel ett SMS jag aldrig eller sällan glömmer, där min betydelse som såväl introduktör, arrangör, redaktör, översättare och poet och inte minst, om jag måste säga det själv; ett oförtröttligt Centrum för Er vad gäller både Era gestaltade influenser, publiceringar och framträdanden. Om det är ett slags rättskaffenskriteritum Ni är ute efter, eller som ni tror att jag är ute efter med mina inlägg, då tror ni galet. Rättvisan skulle i så fall ganska omedelbart med sin ena vågskål tynga över till vad jag i sidantal text-tvättat & publicerat och redigerat, finansierat till/ av Er och rättvisan skulle inte heller tveka att vilja tynga över till min rättvisetanke; att man hjälps åt och inte flyger varandra i strupen, att man publicerar av lust och av vikt med tanke på omgivningens luttrade syntax- och synapsglidningar, att man publicerar mycket av de man tycker skriver bra och väl. Men våra rättvisetankar skiljer sig åt; därav poängterar jag att det är poetisk rättvisa jag är ute efter; inte ett ego-angrepp på er, eller Ert försvar av er verksamhet. Jag ville också skoja, använda humorn men det lönade sig inte? Blev ni överhuvudtaget glada? Blev någon läsare glad? En stor poäng med vad Gunnar påpekar är ju just LÄSFÖRLUSTERNA i den döende, förtorkade materialistiska poesien.
Nu blir jag lite förvirrad. På Lyrikvännen arbetade jag i några månader, du något längre. Aorta och vidhängande förlag har jag arbetat med i 13 år. Går de ens att jämföra?
Men för att svara på din fråga – jo, jag är glad att du är här och läser och kommenterar. Om bara Andreas Björsten kom hit också så vore det nästan som i gamla dagar…
Poesin är en evig fråga….
Tack Boel! Håller med dig om det mesta du skriver (av det jag känner till) spec. det du skriver om “den starkes rätt”.
För att inte enigheten skall bli alltför stor här o att man tvingas dela ut röda rosor och porslinsälgar, kan med en annan infallsvinkel vidröras att poesin i motsats t nyss ovanstående sentens förmodligen i n t e är en evig fråga utan plats- o tidsbunden, där såväl det numinöst poetiska som de poetiska verkningsmedlen utspelas innanför sociala överenskommelser, vilka som varande t sin grund civilisatoriska lämnar mycket olikartade kvalitetsbegrepp och underliggande självförståelser innanför låt säga en sydöstasiatisk buddistisk-taoistisk kulturkrets, en persisk-arabisk sufisk el. en nordvästeuropeisk pietistisk (som det var). Visst tycks “oss” ofta arabisk poesi översockrad, och utsätt inte en arabisk publiks hövlighet f outhärdlig påfrestning genom att fråga den vad den menar om reciterade skandinaviska dikter (om dessa nu alls längre går att recitera, ngt som B.Schenlaer mycket precist var inne på).
Den klassiska metaforiken – inte min hjärtefråga men ett gott exempel – är i princip referentiell (se min tidigare artikel “Två sorters svårt” här på bloggen), och j får förmoda att detta är vad en L. M. Raatamaa f en del år sedan i sin formulering om saken begärde ersatt av ett “avhierarkiserat” poesispråk, det referentiella kräver nämligen kulturella förkunskaper. På senare tid har likväl den tanken slagit mig att den språkmaterialistiska poesin verkligen uppbär socialt representantskap, att den visserligen inte gör det för de undertryckta folkled Raatamaa drömde om men likväl för ett annat, det i den nya medelklassens lufttorra arkitektkontor och mediabyråer, och att den språkmaterialistiska poesin så visst kan göra anspråk, om den så önskar, på bardiskt representationsskap o klangrum för kanske en fulla 2 procent av befolkningen (el. i praktiken för de 2 procent som läser poesi bland de 2 procenten), de som inte längre kan följa en alludering hos Auden el. Eliot, men kan antagas följa en “språkmaterialistisk” dikt som – i teorin – ej återsyftar på ngn referentiell ram utanför sig själv, o i synnerhet inte på ngn mer avancerad och krävande referentiell ram utöver den mediaframburna el. trivial pursuit-allmänbildade lättast möjliga. (De referenspunkter j åsyftar bör f ö inte nödvändigtvis förstås som intellektuella, snarare utgör de vad som gör det möjligt för delvis komplexa poeter som Tranströmer och Öijer att vara rimligt populära idag, de s a s civilisatoriska förkunskaperna vandrar svårbeskrivbara vägar, möjligen kunde de kallas summan av vad du har glömt.)
Dvs fram tills de 2 procenten av ritkontorens (etc etc) consumers i Pasolinis helvete blivit till vad vi brukade kalla för Folket… Frukta kan man likväl vissa likheter mellan en spåkmaterialistisk poesipublik (OK, den tycks fåtalig) och en (långt större) slam poetry-publik. Den stora kravlösheten och förväntan på det ansträngningslösas nävrätt kanske speglar vad som redan är ett annat befolkningsunderlag-?
Språkmaterialistene har hele tiden hatt den politiske korrektheten på sin side; den politiske riktigheten; men det er selvsagt ikke nok for å kunne skrive interessant, levende poesi! Den har jo ingenting med meninger å gjøre. Paradokset blir jo da, at spårkmaterialistenes MENINGSLØSE poesi er den med den riktige meningen; nemlig at man ikke skal “låne” språket fra den mer entydige virkeligheten; men være “ren” for all “reportasjestil”, som Mallarme uttrykte det. Tingen skulle manes frem, ikke nevnes direkte. Det er ingen dårlig poetikk – jeg kan godt underskrive på den! Men å krangle om å være “renest ” mulig er jo også en absurditet, om trent som en flokk med nonner som krangler om hvem som først fortjener å bli helgen! Bestrebelsen mot renhet er god, men en renhet som er politisk korrekt, er ikke en ekte renhet, men en sosial konstruksjon, som ikke kommer innenfra. Det er en ånd som bærer falskhetens stempel, og som skryter av sin egen erfaringsløshet; dessverre har ikke vi noen muligheter til å selge flere bøker enn dem, for publikummet har stort sette mistet interessen for den skrevne peosien, uansett. Men den muntlige poesien kan fremdeles nå frem til dem…Selv er jeg også svært kritisk til å lytte for mye etter publikums rop, for de roper “Korsfest!! korsfest!” uansett….men uten publikum kan poesien ikke leve, det er et faktum…Så da for vi følgende posisjon for retrogardistene: De skriver for et publikum som ikke finnes, og slaktes av kritikere som mener retrogardistenes språk forlengst er drept av en ny politisk virkelighet, som krever en langt strengere og mer “puristisk” holdning for å kunne overleve decenniene. Våre forsøk på å nå publikum gjennom boken faller dobbelt igjennom, for vi når ikke hverken kritikere eller publikum, mens språkmaterialistene er langt klokere, for de vet at bare kritikere og noen få poeter leser deres bøker, sa de finstemmer de instrumentet sitt, og skriver bare for dem, då få, og får stjernestempel som poesiens “Martyrer.”
Det du skriver Henning är vad debatten, om man nu kan kalla den en sådan när motståndarsidan inte svarar, borde ha handlat om. Jag ska ta upp det i ett nytt inlägg och där försöka reda ut vad i vårt kulturella klimat som gör det möjligt att helt bortse från kritik av maktordningen.
Men även din kommentar om publiken tycker jag förtjänar en kommentar. Man måste förstås vara naiv om man hoppas på poesins genomslag i breda folklager idag – men är inte den hållningen ändå den rimligaste? Om man tror på det man skriver, att det har betydelse, måste man väl önska att budskapet sprids utanför den närmaste kretsen? Och varför skulle just formen poesi, till skillnad från exempelvis film, prosa, dramatik vara oförmögen att ge politiska, psykosociala eller andliga erfarenheter konstnärlig form – och det med samma självklara tyngd som de nämnda konstformerna?
Ska man ändå vara pragmatisk, och det är jag, får man sätta sitt hopp till den läsande allmänhet som ändå är beredd att acceptera och uppskatta en viss verkhöjd, en komplexitet i uttrycket. Men problemet är då vår tids kulturella grindväktare som nu i väldigt hög utsträckning tycks ha bestämt sig för att en viss form av poesi är den enda gångbara. Och tar man sig inte in där blir det väldigt svårt att nå utanför ens den egna mycket lilla, och mycket stränga kretsen…
Det eneste sanne, er å appellere til DET BESTE I MENNESKET, DET HØYESTE. Tror man ikke på det, så bør man ikke skrive dikt. Det er ikke slik at man enten må fornekte pubikum, eller bli fascist! Som enkelte prøver å fremstille det som…det dreier seg ikke bare om å nå frem til publikum, men om på hvilken måte man gjør det…jeg tror at man kan ha et ønske om å nå frem til publikum uten å selge seg selv, som det heter…ikke om å nå frem til alle på en middelmådig måte, men om å nå frem til flest mulig på en best mulig måte…tro på kvaliteten av det man gjør, er selvsagt helt essensielt…folk er ikke dumme, men snarere bedøvede av alle andre kulturtilbud, som tar oppmerksomheten deres…det er lett for språkmaterialistene å bevise at de har rett, for den beste poesien i henhold til den moderne kanon har jo nettopp vært en slik poesi som de selv vil skrive; den som skrives av et solitært, lidende menneske på et språk som tilhører de få når den skrives, men som en gang kan bli de manges, forhåpentlig, når deres exilerfaringer blir stadig fleres…Celan, Kafka, Hølderlin…disse er litlteraturens martyrer, eller den moderne kanon har gjort dem til en slags søylehelgener..vi som vil skrive en posi som vi ønsker skal ha bredere appell, blir dermed redusert til vulgære støymakere…men det finnes en tredje posisjon; å ønske å bli helgen er som nevnt fullstendig latterlig; helgenstatusen kommer jo ofte til dem som minst vil ha den, og Kafka var tross alt langt fra å være selvhøytidelig…Vi må prøve å være sanne mot kvaliteten i det vi gjør uten å gå på kompromiss med kvaliteten; ønske om å nå frem til flest mulig er tross alt et helt ærlig ønske, hvem vil for alvor si at de ikke ønsker å nå frem til noen? Men dette ønsket har ingenting med kynisk salgsteknikk å gjøre; det er simpelthen et ærlig ønske! Men vi må selvsagt ikke la dette styre selve skriveprosessen; å skrive dårlig for å bli lest er å undervurdere publikums intelligens; en annen ting er at det begynner å bli temmmelig lenge siden andre verdenskrig; fascist/nazist-argumentet er merkelig; allikevel brukes det som om andre verdenskrig fremdeles pågår for fullt; for meg er den over. nynazister leser heller ikke poesi, såvidt jeg vet…jeg tror på Baudelaires estetikk; poesien skal bestrebe seg på DET SUBLIME, uansett hvilken form den velger å kle seg i. at vi har et ærlig ønske om å bli lest, burde ikke brukes mot oss; hvis ikke får man et svært paranoid verdensbilde, hvor alle vil ødelegge ens akk så rene og uberørte språkånd…som om ikke alle bærer preg av sin tid, sitt språk,,,alt dette snakket om evighet gjør meg litt uvel…å dyrke “Ånden” mens konsentrasjonleirene bygges, isteden for å skrive om konsentrasjonleirene på et forståelig språk, er i sannheten fasisctisk…fascismen er i bunn og grunn upolitisk, og gjennom å være upolitisk tillater den de grusomste handlinger…ren poesi overser alle samfunnsmessige problemer, og tillater dem dermed å skje..så kanskje er det språkmaterialistene som er fascistiske, og ikke vi. Den dagen bokbålene blusser opp, vil ingen gidde å brenne bøkene til språkmaterialistene; disse bøken er for ufarlige, og truer overhodet ikke samfunnskontrollen! Deres språk interesserer ingen. Deres bestrebelser interesserer ingen. Vi derimot, kan forvente å bli brent, og det er en ære å bli brent under diktaturet.
bäste Henning!-, du säger många bra saker i de två inläggen här, men det kvarstår flera stötostenar:
a/ folk är inte dumma, nej, men poesi kräver alltid en del förkunskaper, den skrivs innanför en överenskommelse m sin kulturkrets – allusion, kvalitet etc – som är s a s äldre än de dikter som skrivs. Det gör poesin särskilt sårbar som konstform, försämras publiken för mycket kan poeten inte längre fortsätta kommunicera på en värdig nivå.
b/ -framtiden skall belöna oss osv, ett resonemang efter avantgardistisk modell, som i brännpunkten av ett paradigmskifte blir spekulation, och i en tid där man lever (tydligen utmärkt) u t a n framtid.
c/ t ex den anglosaxiska poesipubliken tycks betydligt bredare o mindre trendstyrd – bredare i sin läsförståelse, än den skandinaviska. Den halva procenten – låt säga – poesiläsare i USA, Kanada, Australien, Indien osv, tycks nu mycket annorlunda än den halva procenten poesiläsare i Skandinavien.
d/ ett vaket öga märker en klassglidning i Sverige/Norge som ingalunda endast är klassresor, samhällsklasserna är i förändring invändigt, t ex den “bildade medelklassen” är inte längre s a m m a bildade medelklass, den tycks i bästa fall mer specialiserad, i värsta fall mindre kultiverad… Kanske finns det en koppling mellan smaken för retro-stålrörsmöbler o smaken f språkmaterialism (Clemens A har föreslagit det), smaken hos en ny medelklass.
e/ en kommande diskussion kring poesins framtid måste få lov att gälla inte främst poesin eller poeten utan poesipubliken.
Jeg ble ytterst fascinert av det pakistanske publikummet på cafe Artes; Det var som å se inn i en annen, forgangen verden…deres reaksjoner var noe langt mer og dypere enn høfflighet, det var en sublim, hengiven begeistring, som ikke bare skyldtes kvaliteten på det som ble lest opp…jeg kan ikke skrive et dikt lenger, uten å føle en dyp fortvilelse over meningsløsheten i det jeg driver med…..
Håkan Sandell har nu tagit till orda, men…: Att å ena sidan frukta olika publiks likheter – poesi kan väl aldrig inge fruktan? – och å den andra, vilja uppmana andra till att föra en debatt kring poesipubliken – varför inte diskutera den själv?- och å den tredje i en halv mening peka ut abstrakta annorlundaskap hos lösa procentandelar (som vore publiken börssiffror) från tre kontinenter; dessa 3 indikationer tycks mig liktydigt med att vilja låta den här debatten på org.-sidan gå på plankan!
H. S. borde bett mig tvätta det här inlägget till begripligt poesispråk? Vad har hänt? Svunnet tycks hans tidigare metaforiska, underhållande vassa språk och likväl andemeningar av humoristiska pilspetsar riktade mot så gott som alla och envar. Vad har hänt?
Detta är undringar och djup förvåning, alls icke argument ad hominem mot H. S. ; det vore mig främmande!
Jag efterlyser bara något konkret att värdesätta eller finna mening att motsäga, i ett annars helt punktsatt och uppstaplat resonemang. Jag erkänner; jag har inte all tid i världen att läsa in mig på vare sig retrogardets snedviklade anti-hållningar eller att hinna uppsöka dessa olika slags poesipublik som till antalet torde verstiga miljonen. (Jag gjorde ett snabbt matematiskt överslag…) Jag känner endast i nuläget till den trogna poesipublik jag själv i mina verksamheter mött under 8 år: de som älskar poesi gör det för poesins egen skull. De skulle sky en debatt, de skulle vända sig bort, mot poesin, ungefär som vissa poeter.
Jag vänder mig därför till Gunnar med frågan om
detta möjligen är fel forum att diskutera på, eftersom just den starkares rätt åberopas här, som på en mammas-gata, en återvändsgränd eller som i slutet av en betydligt större konsensustunnel? H.S. ville stävja konsensus; en god tanke, men förfelad eftersom den interna sammstämmigheten genast visade sig.
Gunnar och jag erfor under loppet av en ordväxling något värdefullt, som jag ser det: diskussionen om poesin är en evig fråga så länge den rör på sig inom fältet för den starkes rätt.
En ting kan ikke sammenlignes med en annen ting, mener språkmaterialistene, for en ting er bare hva det er,,..isteden for å bruke imaginasjonen til å trekke levende paralleller, skal man gå inn i den enkelte tingens materialitet…man har erstattet kravet om skjønnhet med kravet om nøyaktighet, men dette kravet kan også overdrives…
Hej Boel!–, din populism under ditt Lyrikvännen-år var trevligare då den byggde på folkbildningstanken, nu förefaller den istället utgå från otroligt förenklade premisser om att poesi kommunicerar från hjärta till hjärta, punkt, Och att vad dikten gör är att tala ur hjärtat, punkt. Det har aldrig varit så. Även innanför små stamsamhällens som man inbillade sig “naturliga uttryck” bygger poesin på ett icke-direkt tilltal (på “snedvinklingar” – för att använda ditt eget uttryck från ett annat sammanhang), på ett allusionsrikt symbolspråk, på serier av kulturella och språkliga kodifieringar.
Det är möjligt att j förhastade mig med att förneka “poesins evighet”, ser vi med ett par exempel på antik grekisk diktning och medeltida persisk diktning så är det tydligt att Något av förståelse har överlevt fram till oss; min poängtering är likväl den att vi förstår Långt mindre än vad vi tror oss göra, där vi befinner oss utanför den kulturkrets i vilken dikterna tillkom. Vi är inte längre en del av publiken. Det ger en mer konstruktiv förståelse att på så sätt släppa efter på fantasierna om ett “evigt” poesispråk.
Vad j annars skrev om är att poesins vara måste till poet och poesi lägga även poesipublik, det är ett triangelförhållande, och min åsikt kretsar mer än runt poesipubliken som mottagare istället runt att den i viss mån Föregår poesin som upprätthållare av det halvt kodifierade förståelsesystem som poesin kommunicerar innanför.
Man skall bara inte förstå (poesins) kodifiering som någoting som alltid är svårt. När Clintan säger “Do you feel lucky, Punk?” så skrattar biosalongen, likväl skulle de flesta där ha stor svårighet i att förklara vad som var så roligt, därför att det även i detta enkla sammanhang rör sig om en nog så komplicerad kulturell kodning, som däremot uppfattas som “självklar” när man befinner sig innanför den.
En pakistansk publik – tack för exempelet, Henning – som avnjuter en ghazal-uppläsning gör detta med synbar lätthet, publken kommer från alla sociala lager, skall Vi däremot Utifrån fullt ut förstå ghazalernas innehåll, bildspråk och kvalitetsbegrepp så krävs det stora förstudier, kodifieringen är alltid lätt i ett innanför, men svår i ett utanför. Detta är sant både för breda samhällslager och för subkulturer.
Och dessa sammanhang är vad man måste ta hänsyn till om man tror sig diskutera “kommunikation” i poesi. Kommunikationskrisen går längre än frågan om “språkmaterialism”.
@H.S.: Ja, det stämmer, jag är folkkär, inte folkilsken. Men Du misstar Dig kring att jag skulle ändrat mina ståndpunkter på bara några år; nej, då. Jag är folkbildare ännu. Hjärtat sitter i kroppen och ovanpå sitter knoppen. Poesien talar ur poeten till oss som helhet, som från en till en annan. Att poesi från alla kulturer har många lager av såväl hantverk som djup kunskap, möjligen inte fattabr för alla och envar utan särskilda studier, ja, det är ingen nyhet och heller ingenting att orda särskilt mycket mer om, än då man också i en mening kan sammanfatta att bra barnfilmer har en vuxendimension, ofta inte förståelse nåbar för barnet.
Du får återigen ursäkta mig, H.S., men Du låter som en postmodernist i alla Dina nyvunna tvivel. Kodningar och annat, jamen, det är ju sådant vi ägnar oss åt, liksom publiken, vilket Du påpekade – som inte är korkad!
Vilken specifik publik är det Du oroar Dig för är så att säga “för dum”? Att generalisera eller förallmänliga publiken tror jag inte på.
En god leser forstår ikke bare intellektuelt, men også intuitivt; om han ikke forstår hvert enkelt ord, hver allusjon, hver simile, så har de fleste en slags intuitiv forståelse for det rytmiske; hvordan “forstår” man musikk? man forstår det rent imaginativt; kravet til total intellektuell forståelse er ofte mer til hinder enn til gavn, er den ikke? Og mener du Håkan, at det poetiske språket er kodet, mens språket i en roman ikke tilsvarende er kodet? Jeg tenker du mener omtrent så her, at “Den kulturelle rammen” er falt bort, for eksempel fra Dantes Divina Kommedia, så er det ikke lenger noe særlig igjen å forstå? La Divina Kommedia er så full av referanser til samtiden, at vi aldri vil kunne lese verket med utbytte, hvis vi krever av oss selv at vi skal vite hvem hver enkelt person i verket var. En annen ting er at selve det middelalderske verdensordningen ikke eksiserer i oss lenger, så hva er det så igjen å forstå? Kanskje ikke så mye…? Men allikevel kan jeg lese det med utbytte; jeg tenker på bildespråket, imaginasjonen, rytmen, ordvalget, og jeg kan også LÆRE meg litt, for å forstå verket bedre, ikke sant? Jeg kan rett og slett sette meg ned og ta meg tid til å sette meg inn i verkets forutsetninger, studere tiden den ble skrevet i, bøker som er skrevet om verket…men til syvende og siste er det nok desverre slik at ingen bli rystet av Sofokles lenger…”Den evige rystelsen” som grekerne visstok opplevde, den er nok tapt for oss, og var dessverre ikke evig…men kanskje har den aldri eksistert? Kanskje er den bare en myte?
Men det det er helt tydelig at det pakistanske publikummets hengivende lytting til poesien, en slags poetisk medskapelse, forutsetter en samfunn som går tapt med kapitalismen; dessverre; i et kapitalistisk samfunn, hvor alt er tilgjemgelig som vare, virker intense kjærlighetsdikt om lengsel bare latterlige; hvorfor skal man lengte etter noe, når alt er tilgjengelig? en poetisk medopplevende holdning forutsetter et samfunn der alle er sammen om visse grunnleggende verdier. Det er vi ikke lenger.
Tack, säkert passerar här fler som har ett par ord att lägga in, till den bloggpost som nu står mycket lååångt upp här ovanför och behandlade bl a frågan om poesins framtid efter “language poetry”. Ordet är fritt.
Det senare samtalet har tagit upp t ex den pakistanska urdupoesins snabba utbyte mellan poet och publik. Man kunde i tillägg invänt att Modernismen fortfarande verkar fungera som referensram och poesispråk i Latinamerika, där Neruda-traditionen överlever och blandas.
Henning, j såg inte ditt inlägg. Men ditt exempel håller inte, Dantes trilogi är defintivit en del av Vår kulturella referensram, den har nötts och blötts i varje generation.
Frågan om “en poetisk medupplevelse förutsätter ett samhälle där vissa värderingar delas” osv luftas i efterordet till “Urblå natt – Den 3:e retrogardistiska diktantologin” (2005), angående uppfattningarna hos den australienske poeten A. D. Hope (1907-2000). Om inget annat särskilt sker här i spalten kan j skriva in avsnittet senare.
Överhuvudtaget måste jag säga att det för mig varit mycket berikande att följa diskussionen i denna tråd.
Jag tror till exempel att det ligger mycket i vad Håkan Sandell påpekar om de kulturspecifika poesikoderna. För en viss förståelsenivå, och kanske särskilt för poesigenren (?), krävs att man är en del av publiken.
Samtidigt tror jag att det finns mänskligt universella drag i konsten som gör att den faktiskt kan nå fram över kultur- och tidsgränserna. Exakt i vilken grad den når fram varierar nog mellan olika genrer även mellan olika individuella verk. Och publikens bildningsdjup är förstås av stor betydelse. Men ändå vill jag gärna uppehålla mig vid det Något, som Håkan nämner, och väljer då att citera Brian Boyd, som gör en måhända vag och väl allmänt hållen, men i sammanhanget kanske ändå relevant poäng i sin “The Origin of Stories” (2009, s. 70):
“Dürer in the 1520s, encountering teasures from Mexico, commented that he had never in all his life ‘seen … anything that has moved his heart so much’. Goethe, reading Chinese novels, observed: ‘Theese people think and feel as much as we do.’ Chinese and Japenese audiences respond to Shakespeare and Beethoven with rapture. And if audiences appreciate, artists appropriate. In the nineteenth and twentieth centuries Maori and Papua New Guinea carvers adopted Western tools and techniques as eagerly as Gaugin and Picasso borrowed from non-Western cultures”.
Retrogardismens grunntanke var at retrogardister skulle begynne å skrive poesi med den formål ha oppnå.” Levende kommunikasjon”, var det ikke? Har du sluttet å tro på at dette er mulig; Håkan? Eller et det slik at vi nå befinner oss i et poetisk enterregnum, at at den tapte kommunikasjonen kan gjenvinnes, og på hvilken måte?
Diskussionen fortsätter, pga tekniska problem, genom att klicka på den här länken.