Estetik och etik – ny bok av Teddy Brunius

Det har varit en lätt deprimerande erfarenhet att ta del av Teddy Brunius nyutkomna verk “Ars longa – Stora dikter i svensk tolkning” (Edition Laokoon), en sammanställning av sju stycken omsorgsfullt kommenterade egenhändiga tolkningar av vad som med viss generalisering kan benämnas lärodikter. Deprimerande har det varit inte för att boken är ringa i förtjänst utan tvärtom därför att den ger en så målande påminnelse om vad det nya mediasamhället är på väg att mista i form av ett vikande ekorum för det humanistiska och klassiska arvet. Det tycks lätt att glömma att den alltuppfyllande samtiden historiskt sett är förbigående perifer. Spännande vinklingar till trots visar till exempel genusvetenskapliga eller postkoloniala nyläsningar alltför ofta alltför lite kärleksfull glädje över primärtexten, vars syfte snarare tycks vara att framodla teori, och det gärna med en fnysning till tack.

Teddy Brunius, utifrån sin bakgrund som kritiker och som universitetslärare i estetik, har här istället funnit uttryck för en art av självgranskning genom att välja ut och omsorgsfullt ge svensk spåkdräkt, med meter och fulla rim, åt en rad centrala episka dikter av tankekarraktär, från medeltid till victoriania. Liksom hos sin norske traditionsbärande kollega Asbjørn Aarnes, även han oroande nog över de 80 fyllda, är det frankofila draget tydligt, som i kretsandet kring nyklassicisten Boileau. Vad som sammanbinder dikturvalet är utöver intresset för konstens och kritikens uppgifter en tematisering av ett antikdyrkande tankegods från Aristoteles och Horatius, men kanske även av en framväxande skugga från en Henri D´Andelis medeltida sinnliga och sinnesvarma livsuppfattning fram till Voltaires helt moderna ångestskri efter Lissabons förstörelse av jordskalv, det så kallade théodicée-problemet; “Grundämnen, djur och människor – i krig är allt/ Man måste medge det: det onda har gestalt”.

Ingen kan mena att Brunius har gjort det lätt för sig. Fransk nyklassicism tillhör knappast det mest omedelbart tillgängliga eller ens det särskilt “poetiska”. En tillsynelåtande uppsalaensisk ton av glad skepticism i både urval och kommentarer är inte omedelbart inviterande för en recensent med sin bakgrund neråt Lund-hållet, där en tradition av smakfostran från Hans Larsson eller Hans Ruin gör att man från poesi förväntar en aldrig så liten rysning. Något som gör att håren reser sig på armen, för att åberopa Robert Graves´ nog så romantiska smakkriterium. Hos Brunius verkar idealen mer vetta mot “balans och överblick” som det kan heta i en av kommentarerna, det högsta beröm som ges här tycks vilja orientera sig mot “att ge ett redligt uttryck för sin ovisshet”. Jag värjer mig alltså en aning. Vilket inte skall få lägga lock över att nyutkomna “Ars longa” reser moraliska krav kring det kritiska uppdraget samtidigt som den erbjuder elegant förmedlade källtexter. Två kvaliteter som båda snart tillhör det unika.

Formellt sett finns det inget nämnvärt att invända. Knittel förstår sig inte översättaren på, men bland knittel och blankvers är särskilt alexandrinerna fina. De genomgående parrimmen, något som annars lätt blir stelt, flyter utmärkt. Rimförrådet är dock det gamla oförnyade, och utgör en direkt fortsättning efter 30-talet när de svenska lyrikerna stuvade undan rimmet efter att under några år försökt att tillämpa det på modernitetens motiv. Men för översättningar från dikter mellan mitten av 1200-talet till mitten av 1800-talet kan inte förhållandet sägas utgöra ett problem. Och “Ars longa” är alltså mer än en diktantologi. Tolkningarnas komponerade följdordning, deras presentationer och kommentarer verkar, som jag snart kommer till, vilja förmedla en mer övergripande historia.

Ett representativt kanoniskt urval eller “Greatest Hits” är nämligen detta näppe, inte heller för lärodikten som genre, där till exempel den framstående traditionen av buddhistiska lärodikter omöjligen kan anses väga lättare. Urvalet är istället centrerat kring en idéhistorisk europeisk diskussion kring estetik som etik, och jag har med intresse spanat efter en inre utvecklingshistoria texterna emellan. Från Boileau till Alexander Popes två lärodikter och via Voltaires krisdikt fram till civilisationskritikern och poeten Mathew Arnolds kända antologistycke “Dover Beach”. Vad man då kan tycka sig iaktaga är en nedåtspiral vad gäller trons höjd och idealens fläckfrihet. Ett neråtfall som paradoxalt ger en utvecklingsväg in i människan och där till en andlig och kulturell frigörelse. Så tror jag att man kan läsa bokens urval. Som en lärd humanists och en liberal traditionalists bekännelse inte så mycket till konstens evighet som väl till livets konststycke.

Håkan Sandell

Fotnot: artikeln även i Uppsala Nya Tidning

Leave a Reply

Your email address will not be published.