Debatt: Retrogardet svarar Eva Ström och Peter Cornell

I den en smula flytande och svårräknade miljö vi ibland kallat »retrogardisterna« har man vant sig vid att leva under beskjutning, efterhand som åren går blir det till ens normala livsluft. Det påhopp diktarinnan Eva Ström bestod oss med i Sydsvenska Dagbladet den 25 juli skapade likväl en ny måttstock. Det gäller, som utgångspunkt, utställningen »Figurationer – Romantik och realism i norskt samtidsmåleri«, vid Edsviks konsthall. Sydsvenskans underrubrik basunerade: »Eva Ström fördjupar sig i en konstriktning som leder tankarna till nazismen och som i sina bästa stunder är tom kitsch«. Rubriken löd: »Måleri med bruna toner«. Artikeln preciserade: »Överhuvudtaget är likheterna mellan de norska retrogardisternas ideal och nazikonstens estetik så påfallande, att detta borde ha diskuterats och problematiseras…«

En solig sensommareftermiddag på en uteservering vid Oslos universitetsbibliotek så läser jag upp hela artikeln för Ronny Spaans, min kanske närmaste medarbetare innanför det norska retrogardet, som just kommit hem efter en månad i Lissabon. Ronny kröker läpparna, och efter en dröjande paus berättar han: – Visste du… att sex-sju av mina släktingar satt i nazistiska fångläger? Farfar var sabotör för den holländska motståndsrörelsen. Morfars far satt på Grini. Morfar blev misshandlad medan tyskarna tryckte en revolver mot hans fars huvud. Hela släkten var i motståndsrörelsen, och på båda mina föräldrars sida. Morfars far byggde upp en vapendepå i nordnorge för engelsmännen. Av pappas morbröder tillhörde en de fria norska exilförbanden och den andra, aktiv som telegrafist i motståndrörelsen, blev arresterad och torterad illa av Gestapo.

Solen glittrar bland de torra lövkronorna, när vi resonerar en smula kring ett annat av Eva Ströms avsnitt: »Trine Folmoes ’Vingen’ med en naken kvinna i fågelhamn ser med sin groteskt förvridna kropp ut som ett exempel på den heroiska sexualitet som skulle kunna platsa bland nazismens påbjudna konst.« Artikeln är illustrerad med målningen, och Ronny kommenterar: – Är kroppen verkligen groteskt förvriden här? Och är »groteskt förvriden« egentligen kombinerbart med »heroisk sexualitet«? Är förresten »groteskt förvriden« som i recensentens ord inte snarare en formulering man skulle vänta från just nazistiskt håll när dessa rasade som värst mot sin Entartete Kunst? – Det här är först och främst svenskt kulturpolitiserande, svarar jag min norske vän, men visst har du rätt i att det kan finnas en privat-psykologisk aspekt i det slagets överreaktioner. Ja, varför inte, är inte Ström helt enkelt, moraliskt chockerad över sexualiteten, den för henne udda eroticismen, i Trines självporträtt?

I sina sammanlagt två artiklar i Sydsvenskan var Eva Ström nog så oklar förutom vad själva anklagelsen gällde. Man kunde inte veta utgången på förhand, men under de följande sommarveckorna så kom efterhand alla – faktiskt alla – skribenter att ta avstånd från Ströms liknelse mellan nazistisk konst och de norska klassiskt-figurativa målarna. Först på olika konstintresserade bloggar, Jenny Maria Nilssons, Andreas Björstens, Therese Bohmans, Bodil Zalenskys med flera, och därefter snart i pressen, där Peter Luthersson och  konsthistorikern Paul Grøtvedt ställde sig avvisande till Ströms anklagelse i sina respektive artiklar i Svenska Dagbladet. Bestämt avvisande till den var även Thomas Anderberg i Dagens Nyheter. En ytterligare kritiker, som dock för övrigt inte hade mycket gott att säga om retrofiguration, Lars O Ericsson – DN:s gamle konstkritiker under tjugo år, avfärdade lika bestämt han Ströms påstående (SvD). Likaså förhöll det sig med Nils Forsberg i Expressen som i sin mer kvällstidningsslängiga jargong kommenterade »Eva Ström som i Sydsvenskan började yra i luvan om nazistkonst«. Så okomplicerat förhåll det sig likväl inte, ty i samma Expressen mötte något senare så Eva Ström sitt första medhåll, från Peter Cornell.

En styck kritiker kan möjligtvis föreställas »yra i luvan«, men med två kritiker börjar det bli väl trångt i luvan. (Debattinlägget är skrivet innan Jessica Kempe också gav sig in i leken. /red:s anm.) Här måste man söka ett annat sammanhang. Peter Cornell dök först upp i konstlitteraturen under det sena 70-talet som deltagare i antologin Den åldrande modernismen där man förespråkade socialistisk realism och avhånade modernisterna. Men redan ett par år senare följde Cornell även han det breda akademiska drevet från marxismen över till postmodernismen, och han började ge ifrån sig, efterhand ganska initierade, essäistiska hyllningar till den tidiga heroiska modernismen. (Berättar jag för Aortas yngre läsare; vår beräkning är att mer än hälften av er är för unga för att minnas dessa år.) Peter Cornell har vandrat en lång väg, i sin karriär, och i Expressen skriver han, i ett kortare avsnitt av sin artikel efter en nick till Eva Ström följande om de norska klassiskt-figurativa: »en del av målningarna har onekligen likheter med vad som visades på de årliga utställningarna i Das Haus der deutchen Kunst i München«. Detta meddelar oss Cornell, och jag har så den äran att svara honom och Eva Ström. Våra två gammelmodernistiska nazism-kritiker är nu om inte i »the itching 40ies« så väl i den farliga 60-årsåldern då man riskerar att göra ett monument av sin ungdoms åsikter. De har båda levt kvar innanför modernismens konsthistoriska hegemonier, och undgått att ifrågasätta dess kultur-evolutionära kronologi eller dess heliga kanon. De har övertagit den segrande modernismens kritik gentemot de föregående akademimålarna och av dessas den gången klassiskt figurativa »litterära« måleri, historiska och mytologiska tablåer med tillhörande förlegad känslosamhet. Med upprört sinne ser våra två kritiker denna igenkänt Dåliga smak, gammal kitsch som nu helt fräckt ibland till och med kallar sig för Kitsch och anser sig nysökande!

Innanför det slagets bildade övremedelklassreservat har man bara så länge identifierat sig med, den lätt romantiserade, berättelsen om de kämpande modernisterna. Man har i designefåtöljen i den mysiga läskroken med småkakorna, lidit med van Gogh i hans loppiga halmsäng under lekmannapredikantåren, man har seglat ut över världshaven med Gauguin, känt sig upphetsad när Picasso avfyrat pistolen i Montmartes gränder.

Men om det inte är ofint att väcka någon i stolen, så har vi nu inte år 1929, men 2009, och det borde vara möjligt att lägga märke till det orimliga i ett perspektiv där modernisterna kämpar och de klassiskt-figurativa tronar på makten. Klassisk figuration tar tvärtom emot hugg, här på torpet, och modernismen? Modernismen är naturligtvis sedan länge statskonst, den konst som bär upp staten. Det borde vara igenkännbart även på Das Haus der Schwedischen Kunst.

Hur Eva Ström föreställer sig att nazisternas konst såg ut fick man inte veta så mycket om i Sydsvenskan. Hon talar om att »den var figurativ med starkt idealiserande drag«, och just så skulle man kunna sammanfatta till exempel hela renässansen. Man fick också veta att den framhävde »de starkaste individerna, den unga mannen eller den nakna kvinnan«, en definition som också lätt skapar oklarhet då den unge mannen och den nakna kvinnan generellt stått centrala i västerländsk bildestetik. Medan Ström på den norska klassiskt-figurativa sidan laborerar med fyra noggrant utvalda konstverk från Edsviks konsthalls utställda hundratal, så »jämför« hon sedan dessa med en tunt definierad och allmänt åberopad nazikonst. Helt konkreta exempel ställs alltså bredvid en vag fantombild vilken aldrig exemplifieras, i vad jag lärde på lektionerna i praktisk filosofi att igenkänna som en falsk analogi.

Inte heller Peter Cornell är på denna punkt väldigt behjälplig. På Das Haus der deutschen Kunst i München, förtäljer han, »dominerade en stillsam klassicism, modellmåleri, landskapsmotiv och mytologiska teman«. Cornell har en grad i konstvetenskap, men detta är hela den formulering på vars grund han ger Ström sitt medhåll. Det vore annars inte omöjligt att tänka sig några andra konstepoker då modellmåleri och mytologiska teman varit vanligt, de föregående 600 årens till exempel. Och tro mig eller ej, Aorta-läsare, men det har skett att jag satt min vilsna fot i konsthallar och på konstmuséer där landskapsmotiv figurerat. Begreppet »stillsam klassicism« skall jag däremot ta med mig och begrunda i afton när jag hjälper min dotter på med sin Nalle Puh-pyamas.

Jag förstår egentligen väldigt väl att Peter Cornell smått har problem inte bara med att nazifiera den klassiska-figurationen utan också med att definiera den nazistiska konsten. Jag var själv osäker efter att ha sett den gigantiska »Art and Power«-utställningen i London någon gång i mitten av 90-talet. Där var de största utställningsrummen vigda åt Sovjet respektive Tredje riket i en mycket omfattande exposé. Något entydigt svar på vad nazistisk konst var kom jag likväl inte ut därifrån med. Jag minns denna som ganska anonym och lite sötaktig. Den var inte spektakulär som den sovjetiska utan verkade mycket att gå ut på att invagga i trygghet. När jag annars under någon vecka så sent som häromåret intresserade mig för de officella tyska poeterna under nazistregimen – det fanns inte så mycket kvar av dem på Oslo Universitetsbibiliotek – så var mitt intryck mest att de var ganska intetsägande till sina motivoch ämnen, vad staten menade sunt och uppbyggligt, gärna trevliga motiv helt enkelt. Alltså ingen »grotesk sexualitet« där, tyvärr, olikt den Eva Ström förfasade sig över. Formen var förstås rimmad bunden vers, men så var också fallet för i stort sett all annan tysk poesi den gången. Vänsterpoeternas självfallet, men också dikterna till den under perioden kanske starkaste tyske poeten Hermann Hesse, i schwezisk exil från naziregimen. Inte ens Eva Ström, som vanligtvis är litteraturkritiker, kan väl tänkas vara så bisarr att hon menar att klassiska former i sig självt i poesi eller måleri skulle vara »nazistiskt«? Gud vet.

Vad jag själv vet är att retrogarde och retrofiguration har mycket annorlunda strävanden än de Eva Ström och – lite grand – Peter Cornell önskar tillskriva oss (och jag är på intet
vis övertygad om att de tror på sin egen kulturstrategiska anklagelse). Arvet från modernismerna som form- och genrevalmöjligheter har blivit för tandlöst, och med varje ny tids rätt söker vi andra vägar. Jag tillbakavisar med bestämdhet Ströms och Cornells lösmunnade och ounderbyggda påståenden. Inte för att jag skulle vara blind för att det innanför  retrofigurationen och i den »retrogardistiska« lyriken (om lyrik verkligen kan vara -istisk ett eller annat) ibland följt med för mycket historiskt bråte från de många förmodernistiska stilperioder vi intresserat oss för (gotik, renässans, barock, klassicism, romantik, symbolism). Men konsten är lång, man lär av misstag, och för de grundläggande dragen i våra strävanden: ett förnyat berättande i måleri och poesi med en tillhörande intensifierad dramaturgi, så är jag övertygad om att vi kommer att skörda frukterna, och i sann civitas, medborgerlighet, få skänkt tillbaka i tacksamhet. Således, med Czes?aw Mi?osz’ benämning; tillbaka från avantgardismens lufttomma isolering till »den mänskliga familjen«. Konst och litteratur behöver söka ett förnyat deltagande i det humanistiska projektet. Och det behöver även konst- och litteraturkritiken.

Håkan Sandell

Leave a Reply

Your email address will not be published.