Kanske var det för att jag fick ett klassiskt migränanfall med den välbekanta känslan av att ett metallband spänns in över halva ansiktet, för att så skriva om konst i den subjektiva stil som var på modet för några år sedan, men jag har aldrig tidigare blivit så nedstämd av en Sverre Malling-utställning. Kanske var det istället på grund av utställningens huvudverk, den magnifika “Snowblind”, en tecknad helfigur av en död stoner, vinkelrak längs ett staket med ett utsträckt finger styvnat in i likstelheten till avskedhälsning och ansiktet förvridet i ett extatiskt grin, några gröna (antar man i konturen av kolkritan) löv stickande ut genom metallmaskorna. Naturen aldrig någonsin ensidigt vänligt inställd i Mallings bildvärld, tvärtom, en hänsynslös natur, som Tennyson skaldade en “nature red in mouth and claw”. “Snowblind” är en parafras på Holbein den yngres “Död Kristus” som jag sett någonstans, på Basels konstmuseum tror jag, och i den stad där Dostojevskij i sin tid satt framför målningen några timmar, länge nog för att mista tron på en Kristus som även förmår återuppstå. Hos Sverre Malling ligger obehaget istället i hur den natur som i vår önskevärld skall ge frid och försoning här alltid även visar fram även sin andra sida den förstörande. Den förlorade tron gäller möjligen naturens och naturkrafternas läkande funktion.

Gallerireklamens presentation talar om dekonstruerade konstnärroller och tveeggad romantik, men gör det för lätt för sig om den överser stråken av tvättäkta demoni i denna bildvärld, av en självdestruktivitet i vånda. Det är i och för sig en paradox att behandla motiv av förintande excess i en så mödosamt tidskrävande och långsam teknik som figurativ teckning i blyerts (oljeblyerts) och kolkrita. Brinna ner som ett ljus, ja, men fyrahundra arbetstimmar för att skildra det. Mer än personliga uttryck rör det sig om kulturella lägesbeskrivningar. Den historiskt inlånade bildkretsen, hippiedrömmens förvandling till mardröm, hindrar inte att frågorna ställs på nytt; OM utopiska föreställningar på ett meningsfullt sätt skall kunna återkomma så måste de förmås att inbegripa sin skugga, en bearbetning av skuggan. Hieroglyfliknande är även en mindre teckning av en flipper, en gammal freak, som vänt den skjortlösa ryggen till civilisation och betraktare och campar i det fria, med lägereld och nyhalstrad fiskfångst, men där den stenhäll han sitter på, ser vi, är ett kranium. Det är som om Simon & Garfunkel istället för schlagerraden “I am a rock, I am an island” med mörkare vanitas-emfas skulle ha sjungit “I am a rock, I am a skull”. Anarkistens vilja till att återvända till det naturliga möter en annan natur än föreställningren om det fredliga samarbetet. Rebellen tycks dödsdömd, upproret mynnar ut i isolering. Och moder natur visar sig vara en styvmor som skrattar eller gäspar åt den utbrände rövaren.

Vad som hindrar Sverre Mallings bilder från att hamna i den moraliska rebusens enkla framställning är bland annat hur den heroiska gesten äger en kvardröjande fascination för konstnären. Bilderna är inte hans svar på sfinxens gåta utan restprodukter under hans sökande efter ett svar. Bildvärlden är till sina enskilda element välkänd för en ungs populärkulturellt uppflaskad publik, och variationsmöjligheterna kreativt meningsfulla, men frågorna skär djupare än så. Det gäller möjligen inte så mycket en klassisk strid mellan ideal och realitet som väl ett kommenterande av det samtidspolitiska sammahang som inte verkar vilja upphöra att hamna hängande i abyssen mellan en å ena sidan hopplös pragmatik av business as usual-sorten och å den andra sidan ett lika så hopplöst, naivt, upprorssvärmeri. Innanför systemet blir man en kretin i en redaktörsstol, utanför samhället blir man… se bilden. Men Sverre Mallings bilder är alltså ett slags återbrukta genvunna motkulturella ikoner, som han förhåller sig till med en viss portion humor och med svartaste ironi. Genom att placera det ondas blomster i fredsälskarens hår har han funnit en utgångspunkt där kulturvantrivsel och naturdröm korsbelyses i ömsesidig krass ambivalens, till vilken betraktarens intresse fortlever.

Håkan Sandell

Fotnot; Utställningen, “Sleeping in a hollow log”, finner man på Kunsterforbundets galleri, på Kjeld Stubs gate i centrala Oslo. Den blir hängande fram till den 16 oktober 2010.
(PS. Den då blott tjugoårige Sverre Malling utförde omslag till AORTA nr 6-7 1999)