Från úr till fé

Sigurd Agrell var en av våra sista symbolistdiktare i Sverige, som sådan dessutom idag nästan helt bortglömd. Mellan 1903 och 1912 utkom hans samtliga sex diktsamlingar (bortsett från samlingen Valda dikter från 1931); sedan var det slut. Håkan Sandell har tidigare hävdat att det berodde på att Agrell inte lyckades upprätthålla sin höga konstidealism (Transit 1993:21). Han klarade helt enkelt inte av att längre tro på det kravfyllda estetiska program som han odlat i Stockholm och Uppsala tillsammans med sina vänner i studentkotteriet ”Les quatre diables”: Sven Lidman, John Landquist och Harald Brising. Gruppen inspirerades av främst franska dekadenta och symbolistiska förebilder, som Baudelaire och Rimbaud, men även Herman Bang (namnet ”Les quatre diables” togs för övrigt från Bangs novell De Fire Djævle).

Som dekadent gruppering var dessa fyra diktardjävlar ganska sent ute med symbolistisk diktning, och man kan anta att en förklaring till Agrells tystnande som poet är att han på 10-talet upplevde hur litteraturen runt omkring honom allt mer börjar fokusera på enskilda människoöden, samhällsfrågor och temporära ting. För Agrell var poesin och konsten något som skulle beröra det sanna, eviga. Diktandet var i princip en religiös akt; ja, man kan lätt dra en parallell till exempelvis Stéphane Mallarmés eller Stefan Georges poesisyn.

Många har kritiserat den typen av esteticism som verklighetsfrånvänd och besläktad med romantikens verklighetsflykt, men Agrell uttryckte själv i ett brev 1904 att han i sin poesi strängt håller ”på återgifvandet af verkligheten och tål ej att några detaljer strida mot varandra”; alltså ett återgivande av verkligheten i absolut mening i strikt ren form, dock inget verklighetsåtergivande i naturalistiskt avseende. Agrell är intresserad av det evigt sköna, bortom tiden, bakom ytan; en verklighet som han skapar med hjälp av exempelvis Schopenhauers filosofi, indoeuropeiska myter, som den indiska, germanska, latinska och slaviska; massiva motivkretsar med blommor, planeter, språk, städer och ädelstenar. Dikterna är strikt metriska (Agrells förkärlek för sonetten är uppenbar) och diktsamlingarna ofta med matematiskt ordnat innehåll (exempelvis Hundra och en sonett, 1906). Agrell vill finna enhetliga och sammanhängande strukturer i en splittrad modern värld och i poesin försöker han suggerera fram en sådan känsla. Dikten blir hans universum, med egna lagar och regler; en värld som hänger samman i en symbolmättad korrespondensmatris; en ordnad värld där diktaren besvärjer ordet och lyfter på Mayas slöja.

Det mest fascinerande är emellertid att han, efter att han tystnat som poet, försökte göra samma sak inom runologin. Det kan tyckas underligt att poeten och slavisten Agrell idag mest är känd som runolog, eller snarare runfantast då hans teorier idag anammats av new age-charlataner och nyschamaner, efter att ha fallit ur mode efter andra värdskriget.

Trots att Agrell var slavist, och 1921 blev professor i slaviska språk i Lund, lade han ner nästan all sin akademiska energi på runornas talmystik, deras koppling till antika kulturkretsar och skrev drygt 1000 sidor om runologi. Agrells gode vän Sigfrid Siwertz sammanfattar det så här i sina memoarer: ”[Att Sigurd] var en envis och framgångsrik slavisk filolog, det framstår för mig som en fullkomlig gåta. Då förstår jag lättare att Sigurdobald – under sina perioder av germanskt intresse älskade han att kalla sig så – småningom ställde till oreda i den äldre runraden och genom ett förfarande likt det, som vid flush i poker kallas att go around the corner, kom till de mest överraskande resultat beträffande runornas talmystik”. Det är kanske inte är så konstigt att Agrell intresserade sig för runologi ändå: Här kunde han energiskt fortsätta med att skapa ordning i kaos, nu i en oordnad forntid.

Runornas ursprung och eventuella magiska användning omdebatterades vilt kring sekelskiftet, och Agrell erbjöd efter hand en total teori som en gång för alla skulle lösa problemen. Kortfattat går hans runteori ut på att de germanska runorna i den 24-typiga urgermanska runraden, likt det grekiska alfabetet, inte bara har ett ljudvärde utan även ett talvärde. Detta för att kunna bevisa hemliga gematriska innebörder i runristningar, speciellt sådana som uppenbart är outtalbara och saknar ”mening” i vanlig mening (exempelvis Lindholmsamulettens ”aaaaaaaaRRRnnn?bmuttt alu”). Den vanliga runradens, futharkens, första runa fé (f) skall dessutom inte vara placerad först, vilket är standard, utan sist i runraden. Argumentet för det är att Agrell anser det orimligt att runan som betecknar rikedom (fé) skulle ha det lägsta talvärdet (1). Om fé däremot placeras sist får det talvärdet 24, alltså det högsta värdet. Agrells teori kallas således för uthark-teorin.

Agrell vill med sin teori visa att magiska gematriska mönster kan hittas även i en germansk kultursfär. Han inspirerades av senantik bokstavsmagi och försökte enträget påvisa olika runristningars gematriska talvärden; värden som antogs ha magisk funktion då de kan associeras med vissa gudomligheters heliga tal. I stort försöker Agrell länka samman de antika och germanska kultursfärerna genom att applicera den avestisk-persiska månadskalenderns heliga tal på utharken, en spådomsapparat från Pergamon med 24 rutor och påvisa en romersk överföring av en mithraistisk kult till germanska stammar. Agrell sammanfattar kort sin teori i Senantik mysteriereligion och nordisk runmagi (1931): ”Den i så egendomlig ordning uppställda forngermanska runraden kan sålunda i sin helhet enligt min teori förklaras som ett sammanhängande bokstavssystem, anslutet till en matematisk princip.”

Poeten och symbolisten Agrell lockades av runornas tillfälliga och svårgenomträngliga virrvarr, och ville synliggöra det dolda mönster som han tyckte sig finna bakom. Det är en vacker konstruktion, med en omfamnande kulturkännedom och lingvistisk skärpa, men självfallet är det också en vansklig skapelse; publicerad idag skulle Agrell inte ha kommit långt inom runologin. En deduktiv metod som förutsätter att runradens första runa skall vara sist för att över huvud taget hålla ihop känns som ett lättsänkt skepp. Men ändå: På samma sätt som jag kan fascineras av Regalskeppet Vasas skönhet; en sjöoduglig felbyggd 1600-talsbåt, kan jag fascineras av skönheten i Agrells havererade idéer. Hans teori har poetiska kvaliteter, även om den inte håller vid närmare granskning. På samma sätt som han lockar fram varje ljudbärande bokstavs/runas mytiska, kulturella och eventuella gematriska dimensioner, lockar han i sin poesi fram en en ordnad transcendental nivå i sin symbolistiska poesi. Ivar Lindquist fann för övrigt i Agrells efterlämnade papper ett Nietzschecitat som lyder: ”Den som inte har sinne för det symboliska, har det inte [heller] för forntiden.” Det är svårt att bättre sammanfatta Agrells förhållande till poesin och runologin.

I vår modernt rationella vardagsvästvärld består varje bokstav idag av ett ljudvärde, varken mer eller mindre, vilket självfallet påverkar hela den skrivna kulturens prägel, dagens dominerande poesi och även vår syn på historiska fenomen. Moderna runologer är till exempel lagda åt att runinskrifter i stort sett enbart ska tolkas så som de var skrivna. Föreställningar om hur runornas använts magiskt slängs åt new-ageinspirerade charlataner, nyshamaner eller nynazister som vill upprätta en länk till sitt romantiserade germanska förflutna. Det är förmodligen svårt att rädda Agrells rangliga teoribygge, men jag skulle önska att någon runolog skulle kunna sporras av hans mustiga hugskott. Och visst vore det fascinerande om dagens runologer skulle kunna lyfta blicken från sin strängt lingvistiska, nästan knappologiskt textcentrerade närläsning och lyfta in ett kultur- och religionhistoriskt perspektiv, utveckla teoretiska ansatser, våga studera sekundärkällor som Hávamál eller Egil Skallagrimsons saga. Man behöver inte rida tillsammans med Agrell på Pegasos, men man kan gott sporras och inspireras av det vackra i ritten.

David Almer

Som bonus bifogas här två dikter av Agrell, en tredje, “Aftonharmoni”, trycktes i Aorta i samband med artikeln:

O vilsekomna, orofyllda hjärta,
var är det lugn du bar i ditt elände,
var är den djupa stillheten du kände
i dar av saknad, år av dunkel smärta?

När lyckans blod, det flammande och bjärta,
ett ögonblick dig med sin svallvåg brände
och livets solljus strålande du kände, –
hur skalv du ej av ångest, arma hjärta!

När tankens stolta timme tyngt ditt minne
med världens vetande och världens öden, –
hur hemsk blir natten och hur kvalfull döden!

Så låt oss glömma allt och djupt härinne
i denna stumhet med ett hemlöst sinne
blott lyss till evighetens kalla flöden…

(ur Hundra och en sonett, 1906)

Kristallisk dröm

Mot klarblått vagga trädens rimfrostgaller,
hur lätta, spröda! Se, i morgonljuset
det vida fältet vilar glansvitt fruset
med millioner gnistrande kristaller

på gråa stenar och det mörka gruset.
O själ, hur stilla, sövd av vintersuset,
du mild och vek i drömmens svalhet faller,
i dröm så lugn som lugnet hos kristaller!

Så sjunk då hän i kalla färgers skimmer,
där ej ton , en doft du mer förnimmer,
blott drömmer stilla, svalt som isens lilja.

Hur fjärranglädjen och hur fjärran striden:
nu viker rummet och nu stannar tiden –
till köldklar känsla stelnar lugnt din vilja.

Leave a Reply

Your email address will not be published.