Ett svar från Stefan George

Vi lever i det underliga tidsavsnitt där de gamla 1800-talsideologierna rustas upp och rostas av samtidigt som det bildningsunderlag som höll de uppe inte längre är mer än öar i ett hav av konsumistisk likgiltighet och banalitet. Medan vänstern ropar på en socialt engagerad konst och litteratur, och högern ser sig om efter en avpolitiserad litteratur och en konst av “skönhetsvärden”, så söker sig tankarna till den mer mångtydiga syn på motsatsförhållandet som står att finna bland Stefan Georges “Tidsdikter” (ur Der Siebente Ring, 1907). Om jag kan få lov att utgå från en tolkning av Bertil Malmbergs så som den lätt putsad och till verbformerna moderniserad av David Almer stod på pränt i Aorta nr 13 2006 (tema: Schiller-Jubileum). Den inleds så här;

Ni mina samtida – ni hade fel.
Med tillrett straff ni mätte mig och dömde.
Då ni i larm och ödsligt livsbegär
med plumpa steg och girigt finger löpte,
var jag för er den nardusdrucken prinsen
som vekligt vaggad sina takter täljde..

Det är den förmente esteten som talar i dikten, oanvarig och läspande som man föreställt sig och utpekat honom, andligt sökande och orealistisk, eller som han här även återger sig själv med filisterns eller kapitalidkarens, den välståndsdruckne borgarens och självgode materialistens beskrivning, en kritik som idag lika gärna kunde komma från vänstersidan, som vi har hört det: världsfrånvänd, oengagerad. Men så sker det något annat i dikten;

..Nu åter då allt fler arkadiskt susar
och smäckert prunkar  fattar han fanfaren,
med sporren stinger han det murkna köttet
och styr med smatter mot tumultets mitt..”

Estetiken, visar det sig, var inte endast estetik, estetflabben hade mer i sinnet. Omgiven av en anhopning av andra medborgare som kommit att förhålla sig postmodernt “estetiskt” till livsfrågorna, där tidandan blivit konsumistisk och oförpliktigande, överraskar så den sanne kulturmänniskan genom att då bli till handlingsmänniska, bli “politisk” (grek. polis=samhälle). Men när så Detta i sin tur, i en efterföljande mer politiserad samtid, med ens möter anhopande respekt och anseende, följer en andra motreaktion från honom (henne);

..När äldre skelögt kallar detta manligt,
ni suckar; sådan höghet gavs till pris.
Till skri blev sången ur förbytta moln!…
Ni kände växling – det gör också jag.

Med det tillkommande avsnittet “ni kände växling – det gör också jag”, så blir poeten mer än sarkastisk, han blir hånfull. Det hyllande mottagandet av den (uppfattad som) nya ansvarkänslan hos diktens jag, det kommer likförbannat från en samling brackor (borgarbrackor eller vänsterbrackor). Godkännandet utgör endast ett nytt missförstånd av denne kulturmänniskas personlighet och avsikter, och av konstens och litteraturens inbyggda Dubbelhet. På nytt växlar poeten synvinkel, avvisande den politiska människans hop och förgrovning (tonfallet får rentav något av självkritik), för att istället visa på det fortlevande intima mänskliga värdet, och så avslutas dikten;

..Och han som som svartsjukt stöter i basunen
och slungar smält eld inser att i morgon
all skönhets kraft och storhet stilla stiger
ur någon pojkes lätta flöjtmusik.

Tolkningen är inte självklar, men jag menar att Stefan George visar prov på något mer än snobbattityden att alltid välja den minst dominerande sidan i en konflikt mellan politik och esteticism, mellan socialt engagemang eller introvert sökande, och likaså visar på något mer än en den (ibland föraktvärda) tredje ståndpunktens både-och när dennas syntes är en modifikation. Dikten, poesin, tillåter möjligheten att uttrycka den mer komplicerade, och absolut mer ambivalenta, hållning som kanske inte låtit formulera sig i andra mer plakatartade och populära termer.

Håkan Sandell

One thought on “Ett svar från Stefan George

Leave a Reply

Your email address will not be published.