Alltid medan världen varar

I dag trillade jag över ett gammalt nummer av den trevliga tidskriften Fornvännen, som tog upp några nya runfynd, bland annat ett som påminner om hur gamla hedniska stilistiska figurer ur fornnordisk poesi överlevde i senare (kristna) runristningar. 1980 undersöktes ett antal gamla gravar i S:t Hans kyrkoruin i Visby, och 1982 upptäcktes det att en av dem hade runristade sidohällar (G 343). Det visade sig att hällarna i sig hade en intressant historia: Den ursprungliga hällen, som vid upptäckten var kluven i tre delar, hade från början varit en bildsten daterad till 4-500-talet. Bildstenen hade under vikingatiden ristats över med runslingor, för att sedan under medeltiden slås sönder och användas som byggnadsmaterial. Stenen hade sedan för fjärde gången återanvänts, denna gång som material till en gravkista.

Men det är den vikingatida runristningen jag fastnade för: Inskriften är från tiden mellan hednisk vikingatid och kristen medeltid, vilket märks i den klassiska formuleringen “Gud hjälpe hans själ”. Men ristningen innehåller också formuleringen: “Alltid medan världen varar ligger minnesmärket här över den man som arvingen gjorde det efter . . .”. Det är faktiskt ganska udda att man på en sten som skall påminna om människans förgänglighet har med en (allittererad) formulering som poängterar att minnesmärket skall bestå så länge världen består. Perspektivet är alltså evigheten, och minnet av den döde skall manifesteras i sten – något mycket okristet i sammanhanget. I en medeltida kristen kontext är ju köttet, människan, ganska ointressant; det är själen som skall beredas för evigheten. Men ur ett hedniskt perspektiv är människans ära och liv på jorden det som skall eka in i evigheten: “Fä dör, fränder dö, även själv skiljes du hädan, men ett vet jag, som aldrig dör, domen över död man”. Synen på döden förändrades också sakta från att ha varit en hednisk “berättelse med långt framtidsperspektiv” till den kristna “ickehistoriska” döden. Och den aktuella raden återkommer också på fler stenar, exempelvis i fornyrdislagsform på den kristna Sälnastenen (U 323) från Sigtuna, också den ironiskt nog sönderslagen: “Alltid skall ligga, medan människor finnas, bron hårt slagen, bred efter den gode.” Antagligen har vi alltså  här att göra med en äldre stilistisk figur från fornnordisk poesi, som överlevt in i tidig kristen tid. Jag var inne på detta i en tidigare publicerad artikel i Aorta: “Överlevande dödsrunor”, där jag tog upp Frands Herschends tankar kring det sista monumentskapandet och de fornnordiska poetiska kvarlevorna i det kristna runstensmaterialet:

“‘Framtiden motiverar att man kodifierar början på en muntlig berättartradition i stenskrift och gör den offentlig som traditionen – sätter den till världen och förankrar den i samma handling.’ I en kristen kontext är det episka ‘helt enkelt inte nödvändigt eftersom Gud håller ordning på allt av betydelse’. Under det tidiga kristnandet av Norden dör alltså monumentskapandet och därmed försvinner till stor del den typ av användning av runor som har störst potential att överleva till våra tid, runstenarna.”

David Almer

This entry was posted in Blogg.

Leave a Reply

Your email address will not be published.