Att tolka runinskrifter är inte ett stort problem idag, om man bortser från att runologin mestadels intresserar sig för innehåll och inte för form (allitterationer, meter etc.) vilket man uppenbarligen var bättre på förr (se Sven B F Janssons runstensanmälningar). Svårare är det att tolka de bilder som ofta dyker upp på runstenar – eller renodlade bildstenar (vanliga på Gotland, där de är äldre och med en specifik estetik, men senare bildstenar förekommer i hela Skandinavien – t.ex. i Hunnestadsmonumentet i Skåne); är det kända motiv är det ju ingen fara, men ofta bildar motiven fönster till en för oss många gånger okänd föreställningsvärld. Utmaningen att argumentera för en tolkning verkar dock svår – Greta Arwidsson klagade i en artikel från 1963 på den nordiska fornforskningens ointresse att tolka germanska motiv, symboliken och bildinnehållet i germansk dekorativ konst. Men ansatser saknas trots allt inte, även om det inte är vanligt. Lars Hermodsson gav sig 2000 i kast med att förklara motivet på den spännande, och relativt nyupptäckta, bildstenen från Smiss på Gotland (vendeltid) som bevaras i Gotlands fornsal i Visby.

Bildstenen består av en sittande figur med en udda frisyr eller prydnad på huvudet. Figuren håller en orm i varje hand. Ovanför figuren finns en triskele med djurhuvuden; en orm, en galt och en örn. Figuren har jämförts med ormgudinnor från Kreta, den keltiska Gundestrupkitteln från Danmark, Daniel i lejongropen, Medusa,en sittande magiker, Oden m.fl. Den mest populära tolkningen bland folk, om man söker på nätet, är att det skulle vara någon sorts kvinnlig modersgestalt/gudinna i födande ställning – men det verkar vara mer en avspegling vår tidsanda än överensstämmande med forskningen.

Lars Hermodsson anser i sin artikel “En invandrad gud? Kring en märklig gotländsk bildsten” (Fornvännen 95, 2000) att de keltiska dragen, som faktiskt många tidigare poängterat finns, faktiskt pekar mot att det möjligen är den keltiska djurguden Cernunnos som avbildas på stenen från Smiss. Istället för någon slags frisyr, ser Hermodsson vädurshorn på den avbildade figuren, och precis som på Gundestrupkitteln sitter Cernunnos ner i en liknande pose och håller en orm i handen –  på kitteln är det dock ormen som har vädurshorn, medan Cernunnos har hjorthorn. Dock hade kelterna sin storhetstid i Europa långt före stenens tillkomst på 400-talet e.Kr., och Hermodsson poängterar kelternas trängda situation “mellan den romerska hammaren och det nordiska [germanska] städet”. Han påminner dock om att det på de brittiska öarna åter uppstod keltiska småriken efter att romarna förlorade greppet där, och efter anglernas och saxarnas invasioner skapades en intressant angloirisk blandkultur på det gamla romerska Britannia.

Hermodsson understryker också att nyare forskning poängterar det stora keltiska inflytandet på åtminstone den sydskandinaviska området (som sagt hittades Gundestrupkitteln i Danmark), och inte minst Gotland. Den idag försvunna Havorringen (från ca 100 e.Kr.) är ett bra exempel på denna påverkan – den skiljer sig i utförande mycket från de senare halskragar i guld från 400-talet som annars har hittats i Norden. Havorringen är av samma typ som kelterna använde, och precis en sådan halsring har Cernunnos runt halsen samt  i sin högra hand även på Gundestrupkitteln. Ett nyupptäckt lerkärl från Gotland bär också en avbildning av en sådan halsring. Både Havorringen och lerkärlet anses ha tillverkats på Gotland, vilket är anmärkningsvärt.

Det är en spännande tolkning, om än inte allmänt accepterad, men den är föredömligt underbyggd och ansatsen borde följas upp när det gäller fler bildstenar och annan tidig nordgermansk dekorationskonst, brakteater etc. Den enda invändningen jag har är att ingen nämner Gallehushornen i sammanhanget. De två Gallehushornen hittades 1639 respektive 1734 på ungefär samma plats i Danmark, men blev dessvärre stulna och nedsmälta  1802 av en guldsmed. De är daterade till ungefär samma period som bildstenen från Smiss, 400-450 e.Kr., och är översållade med mytologiska bilder och figurer. I all ödmjukhet vill jag framhålla likheten mellan motivet på bildstenen och en av figurerna på ett av Gallehushornen (det utan runor). Personen sitter åtminstone på ett liknande sätt, håller armarna uppåt och omringas av två ormar som är vända mot denne. Kanske finns här ytterligare en överensstämmelse, som även passar tidsmässigt?

David Almer