Om tolerans

Efter den senaste tidens turbulens rörande islam här på bloggen kom ämnet in på tolerans, kristendom m.m. och jag började skissa lite på ett inlägg som fick bli liggande. Dock tror jag att det är nyttigt nog att publiceras här.

Kristendomens heliga styrande verkade snabbt ha glömt den blodiga kristendomsförföljelsen i Rom. Strax efter att kristendomen fått makt i Romarriket blev det just den som visade upp den intolerans mot oliktänkande som drabbat dem själva. Ett avgörande steg in på denna väg togs när den långa arianska lärostriden slutade med ortodoxins triumf, och den teologiskt ortodoxe kejsar Theodosius den store besteg kejsartronen. Han kungjorde år 380 ett påbud, enligt vilket var och en i staten skulle erkänna aposteln Petrus tro, den ortodoxa läran om tre personer i en gud; alla andra var hemfallna till gudomlig och världslig påföljd. Staten framträdde med det oerhörda kravet på rätten att inte bara förvägra “skadliga kulter” sin existens utan även att bestämma över sina medborgares personliga övertygelse. Närmast gick påbudet ut över hedendomens spillror och framkallade från dessa nya toleransproklamationer. När Theodosius medkejsare i Västrom, Gratianus, år 382 avlägsnade segergudinnans altare från senatens samlingshall i Rom, ingrep senatorn Quintus Aurelius Symmachus med ett brev:

Varför skulle inte vi hedningar och våra kristna landsmän kunna leva i fred och samförstånd? Vi blickar upp mot samma stjärnor, vi är medpassagerare på samma planet och vistas under samma himmel. Vad betyder det på vilken väg var och en söker finna den högsta sanningen? Tillvarons gåta är allt för stor för att enbart en väg skulle kunna leda oss fram till svaret.

Det låter kanske som naiv new age, men skrevs som sagt år 382. Brevet hjälpte självfallet föga. En rad kejserliga påbud belade utövningen av hedniska trosläror med olika bestraffningar, ända till döden. Så långt gick förvisso inte statsämbetsmannen i tillämpningen av lagarna. Som vanligt blev det massan, folket, som visade sig mest intolerant. Det mest kända exemplet på detta var nog när en folksamling i Alexandria 415 på det skymfligaste sätt mördade den kvinnliga filosofen Hypatia, som meddelade nyplatonsk visdom.

Det verkar vara ett varaktigt fenomen att de intellektuellt tunt rustade med särskilt nit för intoleransens talan.

David Almer

This entry was posted in Blogg.

Leave a Reply

Your email address will not be published.