Om man ska tro D. H. Green i hans högintressanta Language and History in the Early Germanic World (Cambridge 2000) finns det en fascinerande skillnad mellan två av gotiskans (och för den delen germanska) ord för helighet: wîh och heilag. Wîh verkar i germanska språk ursprungligen hänsyfta på heliga platser, lundar, och senare exempelvis tempel, och vi påminns i Norden om ordet i ortnamn som exempelvis Ullevi. Ordet försvinner efter hand i de germanska språket, medan heilag, helig, fortfarande står fast – upptaget som primärt kristen term. Heilag hade ursprungligen en funktion som ord för god lycka, hälsa, hel etc. och kunde som begrepp vara bundet till en specifik person eller ett ting. En ganska viktig skillnad således.
Man påminns om skillnaden när det gäller den missuppfattning som bl.a. Karl den store gjorde när han förstörde saxarnas hedniska världspelare Irminsul år 772. Även om han med brutala metoder lyckades omvända saxarna, är det nämligen inte säkert att han förstörde just Irminsul. Thede Palm visar i Trädkult. Studier i germansk religionshistoria (Lund 1948) att Irminsul (liksom hessernas heliga Donarsek, som nedhöggs av den helige Bonifatius i början av 700-talet) inte var ett specifikt träd. Träden i sig var inte heilag. De var en del av ett vi. Det var således inte träden i sig som dyrkades – vilket de ivriga yxbeväpnade frälsarna trodde. Träden råkade stå på en plats där man i hessernas fall dyrkade Donar (Tor). Sådana platser var vanligt förekommande, och i Irminsuls fall verkar det, enligt de källor som finns bevarade, ha funnits en mängd olika symboliska Irminsul.
Träden i sig var alltså bara symboliska världspelare, och därmed rekvisita i kulten. Dock förekommer det specifika ting som måste ha varit helgade med gudomlig kraft – Nerthusvagnar är omnämnda i källorna, och har också hittats av arkeologer. De romerske historikern Tacitus nämner att heliga vagnar som användes för att frakta runt gudinnan Nerthus bildstod förvarades på öar i sjöar (alternativt i vi:n), och att dessa vagnar var så heliga att de enbart fick beröras av präster. Dessa var alltså heilag, heliga i sig. Detsamma måste rimligen även gälla den så kallade Pietroassaringen, en halsring av guld, som upptäcktes i samband med en större guldskatt i Pietroasele, Buzau, i södra Rumänien (Valakiet) 1837. Ringen har en gotisk runinskrift från 200-400-talet. Dessvärre stals ringen och delades upp i mindre bitar strax efter upptäckten, vilket länge problematiserade tolkningen, eftersom den, efter att man lyckades återfinna den, upptäckte att en runa var förstörd och oläslig. Bernard Mees publicerade emellertid 2004 ett fotografi taget före stölden, och för första gången kan runinskriften därmed tolkas i sin helhet som gutaniowi hailag.
Tolkningarna av inskriften går dock isär, men man kan ändå anta att vi här har en gotisk hednisk inskription, med båda orden wîh och heilag representerade. Den senaste tolkningen, i Runic Amulets and Magic Objects av Mindy MacLeod och Bernard Mees 2006, poängteras ringens betydelse som antingen tempelring eller hednisk edsring, och menar vidare att den eventuellt kan vara ett bevis på en kult av en gotisk modergudinna (vilket skulle vara en tidigare parallell till nordgermanernas senare väldokumenterade tillbedjan av diser). De nämner också att wîh och heilags omnämnande på ringen kan hjälpa till att förstå skillnaden mellan dessa ord för helighet i gotiskan: ringen är alltså inte bara helig genom att den offrats till en gudom eller fler, utan även i sig själv.
David Almer