Skall det där föreställa en ko? Om sonetten

Om ett förnyat intresse för sonetten som diktform skriver Håkan Sandell, i Emil Kléens gamla tidning Kristianstadsbladet, under rubriken “Skall det där föreställa en ko?” Sandell närmar sig i sin artikel ämnet utifrån ett nyvaknat svenskt intresse för sonetten, och tar som positiva exempel upp Magnus William-Olssons samling Ingersonetterna, och – i en intilliggande artikel – Malte Perssons nyutkomna sonettsamling Underjorden. Med viss distans redogörs för konflikten mellan Svenska Dagbladets kritiker Michel Ekman och Magnus William-Olsson, men med tydlig sympati för avsikter att skapa förnyade premisser för sonetten som form, tradition som förnyelse.

David Almer

This entry was posted in Blogg.

5 thoughts on “Skall det där föreställa en ko? Om sonetten

  1. Tack för intressanta länkar.

    Jag läste Ingersonetterna i vintras, om och om igen och med stigande fascination. Jag uppskattar dem mycket, främst för att de bär ett eget poetiskt uttryck, med i ordets egentliga mening originella och nyskapande ordbildningar, sammansättningar och fraser. Rakt igenom trollbindande: “presenskroppens tidsaorta”, “I minnets svärta Intet åsneskrider” etc.

    Jag fann den lilla ordväxlingen mellan Michel Ekman och verkets upphovsman intressant, inte minst med tanke på de närmast unisona hyllningskörerna av Ingersonetterna, där, som jag menar, svensk litteraturkritik visade sig från en av sina sämsta sidor.

    Var det ingen som såg de stympade verbformerna? Ingen som märkte att sångbarheten var nära nog obefintlig på sina ställen? Ekmans kritik var i så måtto klargörande, och jag håller inte riktigt med Håkan Sandell om att han inte förklarar på vilket sätt Ingersonettena var dåliga.

    Jag är däremot enig med Håkan Sandell om att sonetten skall hitta sin svenska form.

    Men är det inte bekymmersamt när verbformer stympas av enbart det skälet att de skall passa i slutrimsschemat? Är det inte ganska tydligt att MWO på sina ställen skriver den i traditionen påbjudna stigande versen, på andra inte, att hans sonetter nog inte är försök att hitta en metrisk struktur som linjerar med den svenska talspråksrytmen, utan snarare är ett lapptäcke av mycket olika metriska principer, blandade om vartannat utan inbördes ordning?

    Det är på de här punkterna jag menar att MWO:s sonetter just som sonetter betraktade inte alltid är helt lyckade. Jag blev därför lätt provocerad när jag läste efterordet där MWO betonar förbundenheten med den historiska sonettdiktningen och förklarar sig ha underkastat dikterna ett mycket strängt formschema.

    Icke förty: all heder åt den som tar sig an denna svåra konstform, och tack Håkan Sandell och David Almer för att ni här har uppmärksammat den.

    Vänligen
    Magnus Pettersson

  2. I oktober förra året skrev jag i vredesmod en alldeles för elak, och affekterad, kritik av Ingersonetterna som jag klokt nog aldrig publicerade på min blogg.

    Men fortfarande håller jag fast vid att Ingersonetterna är usla ur ganska många perspektiv. Ja, det låter fördjävla illa, där håller jag med både dig Magnus Pettersson och Michel Ekman, och det är slarvigt.

    Såhär skrev jag bland annat:

    Knagglig, förvrängd och stympad ljudbild. Skitnödiga julklappsrim. Språk misshandlat och piskat blodigt för att passa Formen, som därför långtifrån behärskas. Trivialt, på gränsen till banalt bildspråk. Sofismer kring Tiden, Döden, och Mammamyten.

    Tre belysande citat:

    1. “Likt en brun hund trogen hundens bett…”
    2. “Ett hål som törstar efter verklighet/
    Och Kronos rinner in som sörjig smet…”
    3. “saknad efter modern som ger di…”

    Men det som gjorde mig upprörd, var inte att jag fann diktningen usel, utan att det luktade lång väg av det som CJL Almqvist kallade grundlighetens charlataneri.

  3. Denna kommentar var först tänkt som en separat artikel i ett annat forum, men jag blev övertalad att skriva den här. Den är därför ganska lång. Jag hade inte sett övriga kommentarer när jag skrev texten, varför jag ber om överseende med att vissa av mina här framförda synpunkter sammanfaller med tidigare kommentatorers. Vi får väl trösta oss med att vi i alla fall är några som fortfarande kan avgöra om en vers fungerar rytmiskt eller ej.

    Inom ganska kort tidsrymd har två diktsamlingar med det gamla italienska versmåttet sonett (eller klingdikt, som vår förste store sonettförfattare Stiernhielm kallade formen) givits ut i Sverige. Jag syftar på Malte Perssons “Underjorden” och Magnus William-Olssons “Ingersonetterna”. Båda böckerna har hyllats i pressen, lika mycket för innehållet som för poeternas goda handlag med sonettformen. Det är tråkigt att både poeter och kritiker har blivit så tondöva av allt läsande av fri vers att de läser bunden vers som om den vore prosa, och därför inte märker hur knagglig för att inte säga amatörmässig MP:s och MWO:s stanser är. Betoningarna i dikterna hamnar nästan regelmässigt fel, stigande och fallande vers blandas huller om buller, och i MWO:s fall blir blir det nästan genant när han i arkaiserande eller metriskt syfte använder verbens gamla pluralformer – på verb i singularis! Det spännande och nydanande innehållet i MP:s och MWO:s vers blir svårt att ta till sig och nästan betydelselöst när det bärs fram av låghalt vers.

    När Fröding 1898 gav ut sin diktsamling “Gralstänk” fick den mycken kritik för sin knaggliga meter. Boken var ett försök att sätta filosofiska idéer på versfötter, och det är kanske inte så konstigt att det programmet svänger mindre än dikter om dans bort i
    vägen eller tre trallande jäntor. Ändå har Fröding i “Gralstänk” betydligt bättre känsla för versens naturliga rytm än vad MP och MWO är i närheten av. Innehållet i övrigt obeaktat. Men på Frödings tid fanns fortfarande en känslighet för ordens och rytmens musik, en känslighet som dagens kritiker, tondöva av den fria versens snart hundraåriga paradigm, uppenbarligen saknar.

    Håkan Sandell kritiserar i Kristanstadsbladet den enda kritiker, som inte hyllat Magnus William-Olssons sonettcykel, Svenska Dagbladets Michel Ekman i dennes recension för Aftonbladet. Ekman menar att dikterna inte följer svenskans rytm. Sandell anser att detta inte behöver vara något problem eftersom sonetter i motsats till svenska har en stigande rytm. Bortsett från att MWO har så dåligt handlag med versen att han i sina sonetter blandar stigande och fallande rytm helt okontrollerat, så behöver ändå inte svenskans fallande och sonettens stigande rytm innebära något problem. Som bättre sonettförfattare i 400 år har visat så är det alls inget hinder att skriva svenska enbart bestående av jamber och ändå få rytmen att följa ordens naturliga betningar. En svårighet vid sonettskrivande på svenska är dock att svenska ord ofta är daktyliska (som exempelvis “diktare”) och därför strängt taget inte kan användas i jambiska versmått.

    Jag vill klargöra att jag alls inte anser det vara något fel i att spränga ramarna, hitta på nya versmått, lägga till eller ta bort stavelser och göra om gamla versmått precis som författaren vill. Men ett krav måste man som läsare ställa: att det skall vara flyt i versen och att höjningarna skall hamna i ordens naturliga betoningar. Om inte detta uppfylls blir dikterna inte bättre än rimmad prosa eller så kallad stavelseräknad vers. Som författare är det bra att ha i åtanke att olika versmått erbjuder olika svårighetsgrad. Ingen begär att någon som precis börjat en konstutbildning skall måla monumentala oljemålningar. Likaså borde diktare som precis har börjat prova sig fram med bunden vers inte genast hoppa på ett av de svåraste versmåtten (som dessutom egentligen inte är särskilt lämpat för svenskan). I all välmening ville man tipsa om den betydligt friare och enklare, av hiphoparna så omhuldade, knittelstrofen. Den låter bra nästan hur man än gör, bara man kan räkna till fyra betoningar i varje rad. Dessutom skulle inte assonanserna som MWO:s och MP:s dikter är fulla av framstå som misslyckade rim. I knittel går nämligen assonanser lika bra som korrekta slutrim.

    Jag vill slutligen framhålla att MP:s och MWO:s diktsamlingar snarare visar att det idag ser mörkt ut för litteraturkritiken än för den bundna versen. Inom poesin idag finns ju också några ljusa exempel att lyfta fram: Lotta Olsson har ju i ganska många år nu, med en virtuositet som ständigt imponerar, skrivit såväl sonetter som annan vers med flyt och fläkt. Och vad jag har hunnit se av Eva Ströms översättningar av Shakespeares sonetter så håller även de en mycket hög klass. Den tidigare nämnda Håkan Sandell är även han en poet som skriver bunden vers, och han får ett allt bättre grepp om sina verktyg för varje bok han ger ut. I vart fall några namn till skulle kunna adderas även om listan inte är allt för lång. Förhoppningsvis kan vi så småningom även lägga till Malte Persson och Magnus William-Olsson till denna lista.

    Anders Hedman, fil.mag. i litteraturvetenskap.

  4. ( Tre ingående kommentarer på mina hit länkade artiklar lockar mig tillb t bloggen. Med individuella svar t Magnus Pettersson, Gunnar Strandberg och Anders Hedman (inte att förväxla m retrogarde-medarbetaren Anders Ödman). Vinnläggandet om sonetten som ett slags sista återstående helighet, templets innersta kammare – o j r inte sarkastisk, snarare välkomnande – vore om hållningen breddades t att omfatta hela poesin (och det även i dess sinnlighet o humor) näraliggande retrogardets.

    Magnus/

    Innanför den retrogardistiska poetiken är en av de viktigaste grunderna den att all dikt är att betrakta som muntlig. Det omfattar den skrivna o tryckta dikten, så som muntligt komponerad (om den är ngt värd) då kompositionen som mental akustisk process endast kan benämnas just muntlig el. väsentligen muntlig.

    J skulle gissa att den åberopade musikaliska utskiljningen av MWO:s åberopade metriska felsteg av fallande inledningar tvärtom är skriftlig och grafisk. Dvs att man då s e r på sidan att raden är en trokéisk avvikelse från jambisk rytm snarare än att verkligen höra det. J skulle vilja påstå att man under en uppläsning av blankvers/pentameter har svårt att höra vilka versfötter som hör till vilka rader, att man hör ett flöde mer än på varandra följande rader. Den väldigt strikta klassiska uppdelningen mellan fallande o stigande vers är felaktig då de två verstyperna i själva verkat bara ligger en paus ifrån varandra, musiker vet att beat och backbeat inte är sär-skilda utan endast en sekundmillimeter ifrån varandra. Ack, så lätt stigande blir t fallande, och jamber-anapester till trokéer-daktyler. Det finns verkligen en stor skillnad, men den är en annan och den, hur man upplever metriska regler vid det kritiska studiumet o c h hur man upplever det på insidan av hantverket i skapelsögonblicket, där den stela regeln istället blir t ngt organiskt. Poeten upplever i stunder hur hela språket blir t ngt rytmiskt levande föränderligt, som om det själv levde och andades.

    J fortsätter; innanför anglosaxisk metrik – och kritik – har man inte alls haft den här stränga uppdelningen sedan ngt sekel. Det är helt vanligt med trokéiska rader innanför jambisk vers. Och än så vanligare med en extra obetonad stavelse (en jamb som blitt anapest). Att man då innanför svenskan, mindre skapt än engelskan för blankvers, tvärtom skulle accentuera renhetskravet verkar på mig obehjälpligt. Den stora skillnaden skulle då ligga i att sonettens (pentameter) rim markerar varje radslut. Betydelsen i uppläsningsögonblicket kan diskuteras, och att det är välkommet att göra det. J påstår likafullt tills vidare (j har inte hört CD-inspelningen) att MWO:s inblandade trokéiska radöppningar inte på ngt avgörande viss förändrar hans sonetters grundläggande rytm (avvikelser anpassar sig till huvudregeln, för örat). Utan, som sagt, att detta är ngt man lägger märke t på den tryckta sidan. “Fel” ytterst lätta att urskilja m ögat – man gör det på första sekunden, men h ö r man det verkligen så tydligt som hävdas? J tvivlar.

    Sonetten som uppvisningsstycke intresserar mig inte. Verlaine bestämmer sig inte på förhand f att skriva en sonett. O nu skall j skriva en sonett. Nej. Utan när han efter två kvartetter märker att stoffet är begränsat eller att rimmen söker sig en annan väg så övergår han till terziner. Och det är vad j menar med levande process. Inte sonetten som pynt.

    Gunnar/

    Kunde man inte mena att det i grunden vore motsägelsefullt att efter att ha genomlevt åratal med formlöst babbel benämnt “Dikter” på Bonniers-omslagen, om man så plötsligt skall ställa helt unikt oföronliga krav på två udda sonettsamlingar i den övriga poesiskörden (papper, lim, inbindning)-?

    Utifrån den frihetliga o generösa anda som Schlegel en gång ansåg som specifikt tillhörande konstens rike, så skulle man kunnat efterlysa att du hellre än fem dåliga fann fram fem särskilt goda rader bland MWO:s sonetter, men om vi kan säga att Magnus Pettersson redan gjort det i sitt inlägg m sina citat, så kan ju radvalen sammanlagt få illustrera hur bunden vers både skapar vitalt oväntade ordsammanställningar (sådant som G.Benn menade gav “en rejäl blodgenomströmning i hjärnan”) – ordsammanställningar vilka knappast heller skulle ha uppstått på annat sätt – o c h att bunden vers i sitt rena flöde sköljer med ett o annat obearbetat el. rentavt smått banalt. Bägge delar, vinst o förlust. En illustration – tack – men knappast mer, så långt.

    Begreppet “grötrim” har två användningar. Dels är betydelsen att rimmen är orena. Dels är den precis tvärtom att de är alltför rena i betydelsen slitna och konventionella. Jaha. J förseslår därför att vi slutar använda begreppet. Vad som de facto möjliggjorde den svenska modernismens triumftåg, på föregångarnas bekostnad, var just att den äldre generationen försvagats genom att luta sig mot ett litet antal gångbara svenska rena rim, vad j brukar kalla f “Levertin-rimmen” (eller som satirtidningen Galago en gång skaldade: “Viken ligger spegelblank./ Pappas anställda bär plank”.) Den spanska modernismen (inte nödvändigtvis i “våra” sv. översättningar) klarade behålla rimmet genom att acceptera dubbel-assonans som fullvärdigt rim; den ryska modernismen behöll även den rimmet som utökade rim (igen, inte nödvändigtvis i “våra” sv. översättningar), nyklassicisten Brodskij/Brodsky favoritiserade t ex vad han kallar spegelrim (då rimmar fabrik och bankir och eventuellt arsenik och stryknin etc); engelsk modernism använder slant rhymes, med omljud (eller – skulle en svensk litteraturkritiker säga – med “fel” vokal”). Men i Sverige? Gamla “rena” 1800-talsrim e l l e r telefonkatalogsprosa. Take it or leave it. Allt eller inget! Och då bidde det…förstås…inget.

    Anders/

    Ingenting hindrar förstås att din artikel enligt din intention publiceras även på annat håll, visst är den värd ngt mer än det smala kommentarfältet här.

    J hittar inte längre Michel Ekmans debattartikel bland Svenskans sajtsidor, kanska har man med svenskt kulturlivs enastående mod plockat ner den? J har nu bara dina egna exempel att utgå från.

    Några “daktyliska ord” (etc. etc.) finns det inte i svenskan, det räcker med att den daktylen efterföljs av en trycksvag stavelse för att ev. ngt annat sker, då den sista trycksvaga stavelsen i den daktylen kan få gälla för en (svagt) tryckstark innanför ett annat mönster. Det är det första j alltid lär ut t nya elever j har i metrik, att ordet “troké” inte är en jamb, så att säga, att rytmmönster befinner sig i ständig flux och förändring, att allt beror på inramningen. Detta vet du självfallet alldeles utmärkt, vad du menar är att svenskt språk har en daktylisk tendens eller ivartfall att vi gärna har fler intill varandra liggande villigt trycksvaga stavelser än t ex engelskan (många menar att ryskan har en anapestisk tendens, m andra exempel). Det vore alltså dåligt av mig att märka ord här, om det inte vore f att det gav mig tillfälle att förklara hur min kommentar t M.Ekman inte gäller att det skulle vara “svårt” att skriva jambisk (stigande) vers på svenska. Men att språket har en motkraft i sig som vetter mot den fallande rytmen, och att det är ett faktum som man gott kan välja att förhålla sig till vid diktande i stigande rytm på svenska. Det är möjligt att MWO inte har dragit de mognaste konsekvenserna därav, analysen verkar dra mot att han helt enkelt skiftar ut en del sonettrader mot trokéiska, men själv ser j inget avgörande fel däri, och för mig understryker det snarast att han diktat sonetterna tämligen spontant, så som bokens efterord mer än antyder. Innanför diktkomponerandet – som alltid är ngt annat än den kyliga metriska nalysen – tycktes detta honom inte konstigt. Det tycker inte j heller. När Michel Ekman, ganska bryskt, anklagar MWO för att vara omusikalisk så har Ekman troligen fel. Att sonetterna i en betydelse är inkorrekta är ju riktigt, men det kan ett barn se, det behöver man inte vara SvD-kritiker för att lägga märke till. MWO, van vid klassiska orimmade former sedan tidigare, har självfallet även han sett det. Kritiker bruka tänka sig att de känner poetens intentioner bättre än poeten själv. Sådan clairvoyance vore förstås beundransvärd. MWO bevisar, eller icke-bevisar, genom graden av magi i sin dikt. Men bevisbördan av formell kritik, den bär Michel Ekman, i sammanhanget.

    Det vilar en enorm övertro på att sonetten skulle vara svårare än andra versformer. Kanske har j t o m – av bekvämlighet – tillåtit mig att spela med i den. Det är som om man innanför litteraturhierarkin alltid önskar ngt att kasta sig i gruset för. Sanningen är att det är en fråga om vana: det versmått som man vant sig vid är lätt. När j förra året i Uppsala Nya Tidning recenserade gamle konsthistorikern Teddy Brunius samling verser, en tolkningsvolym, så lade j smått förbryllad snart märke till att där hans blankvers var OK och hans alexandriner jättefina så haltade hans knittel ngt vådligt, knittel som alltså gärna utmålas som lätt. När j har elever – och avsikten är att hjälpa de som poeter inte som kritiker – så är det alltid den fria versfyllnaden (t ex knittel) som j rekomenderar, men j börjar med att lära ut de klassiskt “stränga” versformera, därför att den fria versfyllnaden är svårare, då den kräver en medfödd el. uppövad musikalitet för att inte bli gagga-gagga.

    Vad angår Malte Persson så ser j att du även här konstaterar metriska fel (hos MWO är de uppenbara, det är ju riktigt), vilka kan de vara, frågar Håkan, mer nyfiket än illvilligt-? Det förvånar mig, då j vid min egen -visserligen ngt lättfärdiga- läsning inte lade märke till ett enda. J letade förvisso inte heller efter fel, utan läste på som i en novell, en versnovell. Du upplever även hans sonettsamling som bristande i jämförelse med Lotta Olssons, förstod j det som. J föredrar visserligen Lotta Olsson hundra gånger före Malte (j har inte sett henne på tjugo år nu, men då var hon SKITSNYGG!) men deras sonettsamlingar tycks mig snarare likvärdiga. Lotta mer psykologisk. Malte Persson mer iaktagande, men lika elegant, och med en hel del espri.

    Men j vill understryka att j inte ställer mig negativ till intresset o engagemanget i din (och Magnus P;s och Gunnar S;) kritiska närläsningar av MWO:s och Malte P:s sonettsamlingar. J går bara i genmäle på att man på insidan av hantverket, innnaför skapelseprocessen, ibland ser saken an på andra sätt. Som kritik avsedd metrisk analys kräver bestämt stränghet, men den kräver även mildhet o känslighet – eller mer neutralt uttryckt: den kräver både dömande o friande. J kan f min del gärna acceptera att se oss här, Anders, som två talande huvuden på samma kropp (fram till läggdags vill säga!).

    Om dessa båda sonettsamlingar framlagda senhöst och förvår faktiskt visat på en återkomst för det formintresse som retrogardismen länge påönskat, så blir min avskedbön (till den här sajten) att vi även skall få se en återkomst för en kultur av innehåll. Av en tillfällighet (?) kom j i förra veckan förbi ett avsnitt i en intervjusamling där Borges bestämt avfärdar att poesi o litteratur skulle vara en fråga om skickligt pysslande med ord. J hajade till, för vad vore det för litteratur namnet värd som inte pysslade om orden, Aftonbladets insändarspalt? Men Borges tycktes insistera; poesi o stor litteratur skapas av den kraft o originalitet man förmår ingjuta i texten, kraften av de inre föreställningar man gestaltar (därefter lämnade intervjuen en dock i oklarhet). Men vad j för min del skulle önska att efterlysa å svensk poesis vägnar, det är – som Carola sjöng – en stormvind.

Leave a Reply

Your email address will not be published.