Intressant läsning: Alexander Z. Ibsen och Christopher Rådlund publicerar idag en artikel, “Varför kulturkonservatism”, i Svensk Tidskrift.
“Konsten bör ha ett förhållande till de universella mänskliga villkoren, kulturens förutsättningar bör anses grundläggande humanistiska. Bara hantverksbaserad konst kan ge en varaktig låga till ett flash of genius. Formerna springer ur traditionen; att ge avkall på den är därför att frånsäga sig möjligheten till kulturell kontinuitet, såväl bakåt som framåt i historien. Kulturen kommer oundvikligen att reformeras, förr eller senare. Förändringarna kommer inte att gå i kulturradikal riktning. Modernismen har spelat ut sin roll, chockkonsten skrämmer inte, postmodernismen har inte längre något kvar att dekonstruera. Men vi ska inte skrämma bort spöket med nya spöken; vi bör istället knäppa på ljuset.“
David Almer
“En stor utmaning för kulturkonservatismen ligger i att återfinna sitt opolitiska väsen” skriver Rådlund och Ibsen i den länkade artikeln. Ja, det kan man hålla med om. En något mindre utmaning är det för retrogardet att markera en sund skepsis mot kulturkonservatismen – det har vi nämligen gjort i ett och ett halvt decennium, vid det här laget. Tillsammans med Håkan Sandell reserverar jag mig därför som vanligt mot en ensidig definiering av retrogardismen som kulturkonservativ.
Jag står fast vid att det är intressant läsning, och håller utöver det även med Carl i hans kommentar, för den som inte förstått min hållning i frågan.
Är det möjligt att klargöra på vilka sätt retrogardismen och kulturkonservatismen skiljer sig åt? (Eller kräver det längre utläggningar än vad som rimligen får plats i en sådan här kommentarspalt?)
Hej Bodil! Kanske kan den retrogardistiska enkäten i förra numret av Aorta verka klargörande? Den går att läsa online här: http://retrogarde.org/?p=301