De slog sönder en guldålder

Det är möjligt att konsten att komponera och värdera poesi nådde sin globalt sett hittills absolut högsta form vid hovet hos den siste mughalkejsaren, Bahadur Shah Zafar II, i Dehli i mitten av 1800-talet. Än idag anses Mirza Asadullah Khan Ghalib – spelaren, drinkaren, mystikern – som en av subkontinentens absolut främsta diktare. Han var inte likt sin främste rival Zauq poet laureate men duellerna dem emellan ansågs allmänt utgöra höjdpunkten vid hovets poesiuppläsningar.

Det stora upproret 1857, initierat av hinduiska soldater i East India Companys  tjänst, ledde till att den här kulturen för alltid slogs sönder. Händelseförloppet och dess bakgrund finns utomordentligt väl beskrivet i The Last Mughal, av William Dalrymple. Där finns också, med stöd av Farhatullah Baigs skildring The Last Musha’irah of Dehli, en utförlig beskrivning om hur en poesiafton i kejsarens närhet kunde te sig.

Ingången är följande (min översättning av Dalrymple): “Runt den upplysta trädgården i Mubarak Begums haveli, änkan efter Sir David Ochterlony, sitter flera poet-prinsar från den kejserliga familjen, och dessutom fyrtio andra Dehlipoeter, däribland Azurda, Momin, Zauq, Azad, Dagh, Sahbai, Shefta, Mir, en berömd brottare vid namn Yal och självaste Ghalib. Där fanns också en vit mughal, Alex Heatherly, ‘en av de stora urdupoeterna’ enligt en kritiker”. Farhatullah Baig fortsätter:

The courtyard has been filled so as to rise it to the level of the plinth of the house. On the wooden planks were spread cotton rugs. There was a profusion of chandeliers, candelabra, wall lamps, hanging lamps and Chinese lanterns so that the house was converted into a veritable dome of light… From the centre of the roof were hung row upon row of jasmine garlands… the whole house was fragrant with musk, amber and aloes… Arranged in a row, at short intervals along the carpet, were the huqqas, burnished and brightly polished…
The seating pattern was arranged so that those assigned places on the right of the presiding poet had connections with the Lucknow court, and on the left were seated the Dehli masters and their pupils. All those who came from the fort held quails in their hand as the craze for quail and cock fighting was very strong at that time…

Dalrymple: “De ofta extremt komplexa metrikerna och rimflätningarna sattes i god förväg; många av deltagarna kände varandra väl, och en anda av kamratlig tävlan uppmuntrades. Hookapiporna delades, liksom paan och andra sötsaker. Därefter sade värden – i det här fallet Mirza Fakhru – Bismillah.”

At this proclamation there would be pin-drop silence. The guests from the court put away their quails in their quail pouches and disposed of them behind the bolsters. The servants removed the water pipes and in their place put down spittoons (for betel chewers), the khasdans with betel leaf and trays with aromatic spices in front of each guest. In the meantime the personal representative of the king arrived from the court with the king’s ghazal, accompanied by several heralds… He sought permission to read the ghazal. Mirza Fakhru nodded his assent…

Dalrymple: “Från det här ögonblicket inledde poeterna sin recitation, delande tvåradingar (en ghazal är uppbyggd av tvåradingar, s.k. shir – övers. anm.) fram och tillbaka, halvsjungande, halvt reciterande, applåderande och med wha-wha till dem de beundrade för deras smarta eller subtila nyanseringar, och lämnande de mindre lyckade att sjunka tillbaka i blytung tystnad. Versvävandet fortsatte till gryningen, när det blev Zauqs och Ghalibs tur att ta natten till sitt klimax.”

Upproret 1857 blev slutet för mughaldynastin. Zafar fänglades och deporterades för att slutligen begravas i en omärkt grav utanför Rangoon i nuvarande Burma. 29 av hans söner avrättades. Tusen och åter tusen oskyldiga slaktades. Byggnader sprängdes. Bibliotek plundrades och brändes. Det brutala agerandet från britterna resulterade i långtgående politiska komplikationer, inte minst genom klyftan det skapade mellan hinduer och muslimer. Det var nämligen de sistnämnda som fick bära hela skulden för upproret – antagligen på grund av att Zafar, som blivit en fokuspunkt för revolten – utmålades som en aktiv del i en världsomspännande muslimsk konspiration. Det är inte svårt att föreställa sig att idén om en egen muslimsk stat, skild från Indien, föddes här snarare än hos poeten Iqbal, flera decennier senare.

Men britterna slog också sönder en poetisk guldålder. Märkligt nog överlevde Ghalib britternas utrotningskampanj (förmodligen tack vare att han i god sufitradition drack vin!) och därför finns många av hans brev till vänner kvar. 1859 klagar han på att han inte kan hitta en enda bokaffär, bindare eller kalligraf i den en gång högst boklärda staden. Ännu mindre några poeter:

Var är Mamnun? Var är Zauq? Och var är Momin Khan? Två poeter överlevde. En, Azurda – och han har tystnat: den andre Ghalib, och han har förlorat sig i fylla. Ingen till att skriva poesi, och ingen för att bedöma dess värde.

Leave a Reply

Your email address will not be published.