Musan i kistan (MPDG)

absinthe-ropsManic Pixie Dream Girl är ett tydligtvis antaget begrepp för en populärkulturell stereotyp. Det är Dagens Nyheters Åsa Beckman som gjorde mig bekant med uttrycket i en intressant artikel under våren. Stereotypen exemplifieras med Betty Blue, titelpersonen i Beineixs förfärliga neo-nya-vågen-hopkok med samma namn, från 1986. Då blir även jag omedelbart med på noterna. Betty Blue som lever samman med det mycket franska författarämnet Zorg, som avslutningsvis framställs som filmens berättare. Filmen drabbade oss som då var unga med sina schabloner kring psykisk lidelse kontra kreativitet, där vi kanske ännu inte på varje punkt genomskådade dess otroliga banalitet. Åsa Beckman definierar ikon-stereotypen “MPDG” som en “irrationell smågalen kvinna” som har som uppgift att “förlösa män” i deras skapande. Lagts till borde kanske Betty Blues allt tydligare akuta självdestruktivitet.  Det rör sig om en efterhand Manic Pixie Dead Girl. “Barmhärtighets”-mördad som hon blir mot slutet, av sin hundögda fransos. Men Beckman önskar göra ett annat slags feministisk kommentar, och skriver under rubriken “Kanske är den kvinnliga musans tid över?”.

Så förhåller det sig självfallet inte. Man och kvinna kommer att fortsätta att attrahera och repellera varandra i det för evig tid återuppförda mänskliga urdramat. Men lika självfallet har Åsa Beckman fullt rätt i att rollfördelningen gärna bestått i en passivt inspirerande kvinna och i en aktivt skapande man. Likaså har hon rätt i att den kvinnliga musan i vart fall sedan symbolismens dagar gärna skall vara lite farlig (fast glömmer kanske attraktionskraften hos den farlige mannen). Robert Graves lät i det mytopoetiska storverket “The White Goddess” (1948) bygga upp en hel mytologi, där månskäran associeras med den kvinnliga gudomens höjda yxa och under vilken för mannen all härlighet är kort (möjligen likt hans normal-samlag). “The Muse is never domestic”, försäkrar Graves, hon är ingen Vesta, ingen hemmets och den husliga fridens karaktär. Inspiration sökte han utanför äktenskapet, med betydligt yngre kvinnor än hustrun, och som regel med dråpliga förvecklingar och med dåliga slut. Dåliga slut, som rentav fungerar bekräftande till den ultraromantiska myt Graves formulerat för sig själv, men även ur sig själv.

Det kan vara frestande att göra sig rolig över de här sammanhangen, att helt enkelt göra det för lätt för sig. För vet vi inte utmärkt allihop, män som kvinnor, att av lyckliga förhållanden skapas det inte stora narrativ. Låt harmoni råda, och vips, där försvann litteratur och litteraturhistoria, och svisch, där försvann filmindustrin, följd av konstlegenderna. Genusvetenskapen har snarare än att lyckas dekonstruktivt avförtrolla de romantiska anrättningarna istället uppnått att krydda de ytterligare. Man förstår mer av relationen kvinna-man genom att läsa Julia Kristeva och Camille Paglia (förlåt mina gamla exempel, jag börjar själv bli gammal), men genom en sanning och en klarhet som snarare än att uppnå något slags klassisk harmoni visar på en ändlös undervegetation till våra begär och önskningar. Konsten lägger en pervers slöja över tingen. Mellan natur och kultur utspelas ett drama vars komplikationer aldrig upphör att fascinera oss. Vad vi fördömer om dagen, det åtrår vi om natten. Inte endast barnen i Oslo älskar sin barnflicka från Filippinerna mer än de älskar mamma, det gör den äkta mannen också. Kommer snart som roman i ett bensinstations-bokställ nära er.

Mycket tyder på att till exempel det samtida England använder de omfattande förträngningarnas victorianska era som en kulturspegel för vår egen tids konflikter. Vad som var välbevarade hemligheter och tabun är idag utbredda subkulturer. Var sade du att piercingen satt? Kultur mixar med natur en förhäxande cocktail. Hat och attraktion mellan samhällsklasser återvänder ur sin vintersömn. En av mina egna gamla fascinationspunkter från den victorianska eran har på nytt kommit att aktualiseras. Och det gäller då inte några av tidens blodtörstigare Ripper-hemskheter men en histora spunnen av till synes oskyldigare lammull. John Ruskin, vars sublima kulturfilosofiska inflytande på pre-raphaeliter och nygotik här helt skall förbigås, fann även han en musa, av ett slag. Han gjorde det redan som tjugoåring i den blott 12-åriga Effie Gray, och skrev för henne – som uttrycket går – sagoberättelsen “The king of the golden river”; här med en av den vackra volymens illustrationer. Pedofili-anklagelsen har kastats fram, men brister i att man finner ingen erotik, no sex. De tu vigdes samman 1848 – han 29 år gammal, hon 19 –  till ett i-nöd-och-lust som blev synnerligen olyckligt. Äktenskapet annulerades efter några år. Grunden till det var alltså inte några sexuella avarter av synligt slag, tvärtom beviljade domstolen skilsmässa av den orsak att förhållandet aldrig fullbordats. Effie hade förblivit oskuld, och Ruskins omviskade brister i mandom skadade redan i hans samtid hans anseende. De två vanligaste förklaringarna har varit att man, efter Effie Grays antydning om att Ruskin “was disgusted with my person the very first evening”, bedömt att han antingen skrämts bort av menstruationsblod, eller skulle ha varit så van vid konsthallarnas marmorsläta kvinnliga könsorgan att han fann den unga brudens behåring frånstötande och onaturlig, ja, monstruös. Ett exempel så gott som något på hur detta brittiska 1800-tal kan tänkas spegla vår egen tid, med dess vaxborttagningssalonger och hårlösa pornografi. Eteriskt övervärldslig och jungfrulig begärde Ruskin sin musa, eller så har man trott.

Nyligen utkom en förnyad biografisk närgång med det felslagna äktenskapet, Robert Brownells “Marriage of Inconvenience”, där författaren vänt på rollerna, och hävdar att Ruskins kärleksvägran kommer av andra grunder. Att Ruskin skall ha upptäckt att Effie Gray accepterat frieriet endast för att rädda sin fars och familjens dåliga närmast konkurfärdiga affärer. Med ett beviljande av skilsmässa nästintill omöjligt, satsade Ruskin på annulering och bar frivilligt martyrkronan för det “vita” äktenskapet (“the male always has to perform”, som Camille Paglia formulerat det). Efter att ha mer eller mindre störtat Effie i armarna på konstnärsvännen John Everett Millais. Ja, Robert Brownell går så långt som att påstå att Ruskin drog på sig så många dueller på grund av Effie Grays ständiga flörtande med arméofficerare att han av ren överlevnadsdrift sökte en utväg ur äktenskapet. Vare hur det vill med dessa sanningar, men nog vågar man att gissa att den färgrikare legenden om de hårlösa statyerna kommer att visa sig mer överlevnadskraftig. Nakenhet och päls, hår och hudblankhet, intimfrisyr eller naturlighet, är sammanhang som kommer att fortsätta exploateras med en storpublik väntande. Om än inte saken kommer att skildras mera explicit, om jag kan tillåta mig ett ytterligare förmodande, i Emma Thompsons snart tillgängliga opus “Effie”. Filmen går mot brittisk storpremiär, men förhandspresenterades på Venezia-festivalen i fjol.

En annan av den victorianska erans vingburna konstnärsskandaler innanför konstnär/musa-konstellationen gäller Millais kollega Dante Gabriel Rossettis förhållande med Elizabeth “Lizzie” Siddal. Siddal må ha varit en Manic Pixie Dream Girl, fast kanske mer depressiv än manisk, och Rossetti något av inte helt olik natur på den manliga sidan. Liksom i fallet John Ruskin/Effie Gray är det ofta svårt att avgöra vad som var sant i samtiden och vad som har blivit en antagen sanning, eller myt, i eftertid. Siddal var Rossettis modell, men också hans elev. Det är uppenbart att Siddal tvingas in i en mer passiv roll, fast kanske inte uteslutande av de musiska skäl som här inledde. Åtminstone är i detta sammanhang John Ruskin helt oskyldig, då han ihärdigt uppmuntrade och genuint uppskattade Siddals eget konstnärskap. Med hjälp av sin stora privatförmögenhet fungerade han även som både Siddals och Rossettis mecenat. Men jag tycker historien är värd att titta närmare på, med dess tänkvärda dramaturgi och dess tragiska slutpunkt.

Det så kallade Pre-Raphaelitic Brootherhood hade formats av bland andra konstnärerna Dante Gabriel Rossetti, William Holman Hunt och John Everett Millais. Den som följde BBC-teveserien “Desperate Romantics” – för övrigt baserad på en äldre aldrig återutgiven teveversion från 70-talet – “The Love School” – gavs en hel del korrekta fakta från händelseförloppet, även om teveserien avlägsnade sig från all realistisk tidsfärg. Elisabeth Siddal kom från skakiga familjeförhållanden, arbetade som hattmakerska när Rossetti först mötte henne. Hon kom att göra småjobb som modell, skrev dikter, levde till och från samman med Rossetti fram tills Ruskin övertalade honom att “garantera hennes heder” genom giftermål. Hon var en storförbrukare av laudanum, flytande opumtinktur, med en dosering i inflation så som hade varit fallet även för Coleridge och de Quincey i en tidigare generation. Och slarvet med doserna ledde fram till hennes död, som ibland har antagits att ha varit ett självmord. Det stärker Åsa Beckmans uppfattning om den till passivitet och underordnande hänvisade musan att myten kring henne i så hög grad har cirklat kring hennnes död. Myten om den döda musan är rentav vad hela vår västerländska kultur vilar på, genom den Beatrices unga död som gav fundament för Den gudomliga komedin. Föregången av Eurydikes.

Jag stod själv som ung man vid Elizabeth Siddals grav på Highgate Cemetery i norra London, utan att jag har några speciella minnen av saken, förutom att Karl Marx låg begravd i närheten och att allt var täckt av murgröna. Jag kände den gången inte heller till de makabra händelserna efter hennes död, vilka ytterligare förstärkt legendbildningen kring historien. När hon dör med en tom laudanum-flaska på nattduksbordet trettiotvå år gammal 1862, så har det ett och ett halvt sekel efteråt gjort henne till en feministisk martyr på liknande sätt som Sylvia Plath – vars make poeten Ted Hughes gärna anklagades för Plaths död (i hennes efternamn Plath Hughes på gravstenen så skrapades “Hughes” bort). Vad anklagelserna mot Rossetti angår så har de i vart fall underskattat till vilken grad Siddals bråda död påverkade och märkte honom för resten av hans liv. Vad som fläckat hans namn är förstås omständigheterna kring det manuskript av opublicerade kärleksdikter till Elizabeth som han placerade i hennes kista. En vacker gest som möjligen vänds till sin motsats när han ett antal improduktiva år senare ångrar sig och önskar dikterna tillbaka. En halvkriminell vän till Rossetti, Charles August Howell, tar honom på orden och erbjuder sig att skaffa tillbaka dikterna. Ett vid tidpunkten ännu mycket allvarligt lagbrott, ett störande av griftefriden.

Det blir här inte långsökt att se Elizabeth Siddal som till det yttersta utnyttjad. Också som död bär hon något med sig, som kan omsättas på en marknad (en den gången mer lukrativ poesimarknad), även om man inte skall förenkla Rossettis skäl för att önska dikterna tillbaka. Dikter är inte ett materiellt ting, de är ande, och Rossetti kan ha önskat Elizabeth tillbaka genom hur hon andats in i dikterna. Men med den formuleringen gör förstås även jag henne främst till musa. Inte heller som död får hon lov att vara ifred. Till legenden hör att hennes röda hår fortsatte att växa tills det fyllde ut kistan. Howell själv gick mer prosaiskt och illusionslöst till väga, en läkare fanns till hands för att desinficera manuskriptbladen, som sedan torkades. Man fann boken ganska omgående trots nattmörkret, vid huvudsidan av kistan, och efter de instruktioner Rossetti givet kring att manuskriptet var inbundet i grått kalvläder. En beskrivning som gavs för att särskilja diktbandet från den Bibel som också lagts ner i kistan. Så även som död tvingas den döda musan att skaka dikter ur sitt röda hår. Och på ett par engelska sajter kan man se att förloppet fortfarande diskuteras med viss frenesi (t.ex. http://lizziesiddal.com/portal/). Vem var Rossetti på väg till den kvällen när hon dog? Till vilken grad låg litterär berömmelselust bakom Rossettis beslut att öppna graven? Rösterna kan bli hårda, men blir det kring sammanhang om vilka man omöjligen kan döma.

Också här kommer man länge att föredra legenden före verkligheten. De senaste åren har det liksom i Ruskins/Grays fall likväl tillkommet balanserande röster, som önskat pekat ut även Elizabeths fel, hennes depressioner, förvirrning och accelerande missbruk. Senast ute var Jan Marsh, som i tillägg understryker makarnas goda konstnärliga samarbete. Men alla uppgifter från själva kistöppningen kommer ursprungligen från gravplundrare Howell. Hans brevväxling med Rossetti har varit tillgänglig sedan 1933 (tidskriften “The Colophon” no. 4 – jag har den här i kopia från Yale University), där man bland annat kan läsa detaljerna kring hur Rossetti bekymrade sig över att en “possible complication” förelåg av att en moster till honom eventuellt lagts i samma grav på Highgate. Det är också från det hållet – förstås – som de exakta uppgifterna kring att dikterna är inbunda i “rough grey calf” och “nästan säkert” med “red edges to the leaves”. Detta för bibliofilerna. De än mer makabra uppgifterna kring vilket skick dikterna befann sig i kommer från Howells redogörelse så som den skymtar i Rossettis brev till sin bror William. Myten livnärs särskilt av orden “All in the coffin was found quite perfect”.

Naturligt nog hade Rossetti försökt undvika att graven skändades. Han hade lagt ner mycket tid på att försöka återskapa de saknade dikterna från utkast och med hjälp av tidiga versioner publicerade i tidskrifter. Men centrala dikter förblev förlorade. Vad han sökte i graven var vad som idag är några av hans mest analyserade långdikter; “Dante at Verona” (läsvärd!), “A Last Confession” och “Jenny, fast sistnämnda visade sig delvis förstörd av ett “päronformat” maskhål. Jag hade själv inte saknat just den (tidiga) diktens “en puss och en slant”-poesier (“Fond of a kiss and fond of a guinea”). På sitt bästa är Rossetti snarare i sina sonetter (några av dem ur graven). Vilka likafullt sällan är på höjd med en Elizabeth Barrett Brownings sonetter.

Det hade varit rimligt att avrunda denna, inte särskilt förpliktigande, redogörelse, med någon av Elizabeth Siddals egna dikter. Det skrevs mycket poesi under epoken, på en jämn och acceptabel nivå men som inte alltid riktigt uppfyller vår egen samtids krav på originalitet. Men man kan likafullt med goda skäl ge Siddals dikter ett försök;  Det rör sig om kvartetter, 4-radiga strofer i balladstil, där man ibland kan vara frestad att läsa in sina förvärvade biografiska kunskaper; “Turn thou away your false dark eyes,/ I neither sing nor pray./ And you are like the poisonous tree/ That stole my life away.” Raderna verkar att visa på spår av hur en kvinnlig poet använt sig av en manlig musa, en manlig musisk kraft och inspirationskälla – här i det negativa registret.

I en mer jämställd tid borde det finnas mängder med exempel på kvinnliga poeter av detta slag att framhålla. Starka subjekt, fyllda av sång, inspirerade av mannens närvaro i deras liv. Men det gör inte det. Jag tänker efter länge, innan min tanke tvekande når till franska Valérie Rouzeau (född 1967), och hennes diktsamlingslånga sviter över sin döde far, som i “Pas revoir” (2003). Vi får höra mer om det när hon kommer till Oslo och Frie Kunster senare i år. Men av de påfallande få kvinnliga poeter som jag känner till där dikterna återkommande tycks att ha fått sin avgörande gnista vid mötet med en man i aktiva eller passiva erotiskt-mentala situationer är den irländska poeten Nuala Ní Dhomhnaill (född 1952 -). Jag ger gärna ett par exempel, först från dikten An Bhean Mhídhílis/”The Unfaithful Wife”. Här i improviserad översättning. Det börjar ack så sweet;

Bhí mus úr a cholainne
mar ghairdín i ndiaidh báistí
as bhí a chraiceann chomh slim

För hans kropp var till varje utsträckt del så söt
till doften som en blomsterträdgård efter regn,
och lika mycket som min egen var hans hud så utsökt

Men dikten mörknar snart, som driven av en mörk animus, redan några rader längre fram, och diktscenens otroskap tar plats vid uppfartsvägens gräskant där man legat ner, och ges ett inslag av självironi fast med kvinnan som förande part och inte utan en viss MPDG-faktor, ifall den även kan räknas när talande subjekt; (“Bhí bloadh lofa ós na clathacha/ is dramhaíl ag bun na gcrann…”):

Där fanns den här alltövertygande starka lukten
av skuret gräs från avfallssäckarna längs vägen
emedan de gröna buktande fälten regnfuktiga
var utspritt besmutsade med högar av hundlort

Tonfallen kan istället bli skräck-romantiska, som i An Prionsa Dubh/”The Ebony Adonis”, eller aggressiva som i Fillieadh na Béithe/”The Prodigal Muse”. En tradition från växelsången i Höga Visan fortsättes i nedanstående dikt, Feaar/”Looking at a man”. (Med ett stänk av Pindaros.) Fastän man kan misstänka att en hel del av fascinationen ännu ligger i själva inversionen, i den ännu ovana läsarten inför ett kvinnligt subjekt och ett manligt objekt, där den förmår skänka välkända grepp dess nya – men kanske inte för framtiden långvariga – friskhet och överraskning. (“Bain díot do chuid éadaigh/ ceann ar cheann,/ do threabhsar is do bheist/ líontánach liath./ Cuir do chuid spéaclaí…);

Take them off,
One by one,
Trousers and worn
Grey singlet,
Put your glasses
On the shelf
Alongside comb
And handkerchief.

And walk across the floor
On my right hand
To the foot of the bed
Until I can run
My eyes all down
The dark valleys of your skin
Let them stroke
The wonderful bones.

Man, so long,
In your limbs,
So broad-shouldered,
Fine-waisted,
Fair, masculine
From hair to toenails
And your sex
Perfect in its place.

You are the one they should praise
In public places ,
The one should be handed
Trophies and cheques.
You are the model
For the artist´s hand,
Standing before me
In your skin and a wristwatch.

 

Håkan Sandell

Fotnot: Förslag till grundläsning; “The Pre-Raphaelite Dream”/William Gaunt; “The Pre-Raphaelite Tragedy”/William Gaunt; “Dante Gabriel Rossetti – Painter and Poet”/Jan Marsh; nyutgivna “The Legend of Elizabeth Siddal”/Jan Marsh; “Selected Poems: Rogha Dánta”/Nuala Ní Dhomhnaill eller “Pharaoh´s Daughter”/Nuala Ní Dhomhnaill; samt kanske den här konfektasken, “The Model Wife – The Passionate Lives of Effie Gray, Ruskin and Millais”/Suzanne Fagence Cooper.

Ingress-bild; Ny fransk absint-reklam, detalj efter Felicien Rops “La Buveuse d´absinthe”, 1876.

This entry was posted in Blogg.

Leave a Reply

Your email address will not be published.