Emil Kléen (1868-1898) sammanfattade en gång Maurice Rollinats (1846-1903) diktning i en sonett (först publicerad i Edgar Allan Poe, en litteraturhistorisk studie (1916) av Gunnar Bjurman):

All smärtas skri du lagt i Les Névroses:
en likblek kvinna, sidenrob, som frasar,
den levande begravnes kval, som fasar
för dina syners svarta skräck-hypnos.

Där är ej själ, som ej av våndan nås,
inunder dödens klack var bröstkorg krasar,
det kött, som sammet var, sig ruttnat trasar,
men än i graven neslig lusta trås.

I spasm och kramp vi vältra oss som djur,
bland grändens dunkel mördarn står på lur,
vid toner av Chopinska Marches funèbres,

en dödsdömd värld, mot graven långsamt går,
absintberusad, stinkande av sår,
och bakom tätna hotfullt Les Ténèbres.

Minst sagt en målande sammanfattning – vågad som vanligt av Kléen, som själv ville framstå som en svensk äkta dekadent. Rollinat blev efter hand uppskattad i Paris, men i sekelslutets Sverige blev han en suspekt och dekadent undergroundpoet, överhuvudtaget bara läst av de få svenska dekadenta frankofiler som fanns: Kléen och hans vänner i det unga Skåne och (den visserligen inte så värst dekadente) Levertin.

I samband med Rollinats död 1903 publicerade dock Sigrid Elmblad (1860-1926) en presentation av Rollinat i tidskriften Varia (1904). Den är värd att återpubliceras, inte minst för att Elmblad är en av få som översatt några av Rollinats dikter. Hon bifogade fem översättningar från Rollinats mest berömda diktsamling: Les Névroses (1883) till sin artikel i Varia. Jag har moderniserat stavningen, men kommatering och pluralböjningar är orörda:

Maurice Rollinat. Med fem tolkningar av skaldens dikter. Till svenskan av Sigrid Elmblad. (Varia 1904)

Budet om Maurice Rollinats död har ur ögonblickets glömska ånyo framfört ett skaldenamn, som i början av åttitalet bevingat flög ut över hela Frankrike.

Sällan har väl personligheten skarpare avspeglat sig i dikten än hos denne unge lyriker, som, levande under en brytningstids mest jäsande skede, var i besittning av en modern människas intensiva, ända till nervös sjuklighet stegrade känsloliv i förening med en ständigt sjudande fantasi, vars bilder småningom växte till en spökvärld av ångest och fasa, för vilken han till sist dukade under.

Inför bilden av en person, vars verk man förut lärt känna, tänker man ofta med en viss besvikenhet: “ser han ut så!” Icke däremot inför Maurice Rollinat. Detta vackra huvud med det nervöst spända uttrycket och den brännande blicken under de smärtsamt rynkade ögonbrynen stämmer väl överens med föreställningen om den skald, som skrivit Les Névroses, en diktsamling, vilken i allt sitt överlägsna formvälde är ett enda konvulsiviskt skri av själsvånda, fyllt av röstlöshetens isande köld.

Maurice Rollinat var son till George Sands förtrogne vän, folkledaren Rollinat, och kärleken till folket skymtar även fram i mer än en av hans dikter. Men allt vissnar för hans blickar och blir till sorg. Med rörande medlidande besjunger han den stackars förfallna absintdrinkerskan som alltid skall bli mor, han beskriver den unga, vackra kräftförsäljerskan, som i kaféerna varje afton bland de råa kunderna riskerar sin dygd, och i en satirisk sonett, skarp som en knivsegg, skildrar han den blinde positivspelaren, vars hopsparade slantar en tjuv stjäl, under det han låtsas lägga en skärv i den framsträckta mössan.

Kritiken har understundom beskyllt Maurice Rollinat, för att som lyriker efterhärma och till och med överdriva Baudelaire.

Det är svårfattligt hur man inför något så subjektivt skrivet som Les Névroses kan få intryck av efterbildning. Teosoferna säger att man skall kontrollera sina tankar, emedan de kunna skapa en idékrets, ur vilken man sedan ej kan frigöra sig — framkallade av själen, göra de denna till slav. Det är inte första gången litteraturhistorien uppvisat sådana den egna fantasins offer, som Maurice Rollinat blev, och som slutligen från bisarreriets, lidelsens, extasens och njutningsförmågans skeden förde honom in i svårmodets, vanvettets och självmordets natt.

Rollinat var en mångsidigt begåvad natur. Ehuru fullödigast som skald var han även musiker och har till flera av sina dikter komponerat en fantastisk musik, som med hans egen glansperiod kom på modet i Frankrike.

Redan 1877 utgav han sin första diktsamling Dans les brandes, som inte väckte något vidare uppseende. Man behöver bli upptäckt i en världsstad som Paris och det var först sedan Albert Wolff i Le Figaro med en glänsande artikel så att säga presenterat honom för Pariserpubliken som i ett enda slag Les Névroses blev boken och Rollinat mannen för dagen. De litterära cirklarna öppnades för honom, målare ävlades om att få hans karaktäristiska huvud till modell och till och med “la grande Sarah” deklamerade vid flera tillfällen hans dikter. Största entusiasmen framkallade dock hans egen deklamation utav dem. Hans fängslande yttre, det fina ansiktet med det mörka, manlika håret, de flammande gråa ögonen den sonora lidelsefulla stämman och hans dramatiska temperament allt sammanlagt elektriserade med betagande makt hans åhörare.

Så levde han några år i Paris, berömd och beundrad om även hans senare arbeten L’ Abîme och Les Apparitions inte hade samma sensationella framgång som Les Névroses. Några år såg man honom i sällskapslivet och konstnärskretsarna. Men under det hans verk i förnyade upplagor såldes och lästes, fördystrades allt mer hans sinne, och de fantasier han givit liv åt tog honom fången. Det viskade i mörkret omkring honom. Vid flygeln tyckte han sig se skelettet av sin älskarinna, lockande honom med gravlika kärlekssånger. Hans hjärna plågades utav den levande begravnes alla kval, den förmultnande kroppens fasa. Alla naturens former blev till spöken för honom och gripen av svårmodets skygghet försvann han plötsligt från Paris till en undangömd vrå i landsorten, där han i en oansenlig, nästan tarvlig bostad levde ett undandraget liv, utan att dock kunna undandra sig en förföljande inbillning, som slutligen på det hospital, där han sökte bot för sina förstörda nerver, satte pistolen i hans hand och vid femtio års ålder ändade ett liv, som naturen gett så rika gåvor.

Det är ofta nog som livet ger bevis för riktigheten av Lombrosos teori om “Irrsinn und Genie”. I det litterära sällskapet “Les Hydropathes”, som Maurice Rollinat tillhörde, var han under loppet av tjugofem år den tredje i ordningen efter André Gill och Jules Jolly, som slutade sitt liv på dårhuset.

Nedanstående dikter tillhör alla Les Névroses och dess avdelningar “Les Refuges” och “Les Ténèbres”:

Till natten.

När grämelsen uti sitt lömska agg
mitt hjärta stingande att såra vet,
jag flyr till natten; i barmhärtighet
med mina tårar blandar hon sin dagg.

På hennes vink, till värn mot smärtans tagg
hon hoppet tar till hjälp och bjuder det
att väcka drömmarnas bedräglighet,
tills kvalet söndras från mitt bröst likt slagg.

Om döda toners ljud mitt öra stör,
med tusen rösters ohörbara kör
i tysta sånger smärtan hon förtar.

Och då jag sorgsen, men ej sorgens träl
i tankar omedvetet ler, till svar
hon snabbt ett löje utav månen stjäl.

Den galnes stjärna.

Med tankens kraft till drömmens slut jag nått.
Min fot står still, vet ingen stig att gå,
I dag, i går, i morgon likaså
omkring mig lögn och skräck jag skådar blott.

Ur djupet satans hånskratt klingar rått.
Vart än jag flyr, ren säker att mig nå,
jag ser på lur den bleka fasan stå,
och dödens skugga sveper allt i grått.

Lys, du, min stjärna, på den galne ner,
som sitt förnuft begråtande du ser!
Lys i den natt, där annars allt förgår!

Lys, du min hälsas stjärna, lys till stöd!
Och lys mig framför allt, om i min nöd
självmordets röd- och svarta blixt mig slår.

Poppelallén.

Det var i drömmens stund. En blytung natt
ut över livets former dunkel bredde.
På avstånd åskan långsamt framåt ledde
sitt dån, som bergens ekon togo fatt.

Bland himlens skuggor, ännu lyst i bann,
med armar, som mot jorden tycktes famla,
sågs regnet sina tårekällor samla,
ett öga likt, som än ej gråta kan.

Och som en pust utöver slocknad glöd,
en ljum och osund vindfläkt sakta smekte
den hårda markens gula gräs och lekte
med knoppar stelnade i frostens död.

I denna sorgsna kväll förutan ljus
min väg emellan popplar fram sig sträckte,
som darrande i rad, mot fästet räckte
de fina grenarna med stilla sus.

Det tycktes mig, som om vartenda blad
i ångest på en okänd fara aktat,
som om en hotad fred de ängsligt vaktat
med hemlig bävan, skälvande i rad.

Och plötsligt bröt det ut. I stormens fång
de slingrades och knötos till en harpa,
vars toner ljödo klagande och skarpa
från millioner strängar på en gång.

Och där de grenarna likt lemmar vredo,
de svarta popplarna, i fåfäng strid,
det var mig, som om blödde de därvid,
som om de uti mänsklig smärta ledo.

Igenom luften, uti giftigt sken,
allt medan åskans muller dalen fyllde,
en blixt, som spöklikt popplarna förgyllde
flög fram till rov och lyste upp allén.

Och uti mörka arabeskers hop
mot denna gula grund sig träden bröto,
där under kampen, de sig samman slöto
klagan, som förtogs av stormens rop.

Det var, som om i dessa vilda ljud
jag hört oändlighetens bittra skratt,
som buro röster utur kvalets natt
om livets alla fasor till mig bud.

Ljud som av vingar mattade i flykt,
av sönderskjutna fanor, vapenrassel,
ljud som av tårar, böner och ett prassel
av rivet papper, viskande och skyggt.

Ljud som av vattnets fall och sandens ras,
snöskredets dova dån och havets jäsning,
av rovdjurs smygande, av ormars väsning
och korpars lystna flaxande kring as.

Ljud som av sårades och galnas skri,
av iltåg, som i natten sammanstöta,
där vid en avgrund de varandra möta —
allt blandat till en plågans symfoni.

Men stormens vanvett redan gått förbi.
Den sista blixten utan kraft förbrunnit,
ovädret flyende med molnen svunnit
till vila efter tröttat raseri.

Dock allt sen dess jag som i yrsel hör,
av minnet jagad, vart jag mig vill vända,
mitt under dagens liv och sorl ett enda:
tvåtusen popplar klagande i kör.

Gravskrift.

När man har slutit locket till min kista,
min mun och mina ögon, må man rista
på stenen in: här vilar till det sista
en man, som furste blev av onda öden,
en stackars galning, som i blomstringsglöden
av livets lust lät sina tankar trista
gå mot det mål, där alla fröjder brista,
som såg uti det spel han tvangs bevista
allt bli till intet, allt sin styrka mista
förutom lidandet och själanöden:
Leve döden!

De profundis.

Min Gud! I allt som själen mäktar röra,
det skri där hennes plåga tar gestalt,
i hennes fröjder, skälvande och sköra,
höjs detta rop förtvivlat, tusenfalt,
utur det djup, där smärtor väldet föra.

När lidandet, i glädjen att förstöra,
med vassa sting mitt hjärta sårar kallt,
jag ber i kval, som strupen sammansnöra:
Min Gud!

De brottsliga, dem synden fått förföra,
ur bittert trots ur ångertårars salt
de höja samma verop överallt.
Bland lidelser, som styrkans rätt förgöra,
i samma ord du samma suck kan höra:
Min Gud!