När den norska klassiska figurationen började bryta sig loss från Odd Nerdrum under 1990-talets sista år, och fann nygamla influenser i allt från Tizian till den sene Manet, förutsåg poeten Gunnar Harding – i ett brev från honom som dåvarande redaktör på Svenska Akademins tidskrift Artes, att man under ett sådant lösnande av den klassiska formens stränghet efterhand “skulle komma att återuppfinna modernismen en gång på nytt”. Riktigt så blev det inte. Den vanligaste utvecklingslinjen gick mot en postmodern bildförståelse och motivorientering. (Man behöll den klassiska formen fast inte den klassiska ideologin.) Men i åtminstone ett fall var Gunnar Hardings profetia bestickande.

Thomas Knarviks nya separatutställning – den första på snart tio år (i Galleri Semmingsens nya lokaler på Tjuvholmen vid Oslo-fjorden), visar med sin serie porträtt en märklig parallell t kubismen, om än inte en kubism som vi konsthistoriskt minns den. I dessa porträtt återges snarare än ansiktet en representation av ansiktet, i en sammanfattande emblematisering inte så helt lätt att redogöra för. Konkret betyder det bland annat att ansiktets konturlinje tecknas dubbel med en andra kontur innanför huvudovalen, kring en vridbar höjdaxel. Samtidigt som djupperspektiv-tricks urholkar facetter av det målade ansiktet, som i ett sökande efter en hård kärna i själva den tänkta kraniestrukturen. Möjligen i en spegling av vad man erinrar sig av Giacomettis sökande efter något verkligare än verkligheten, där denne omväxlande närgånget avskaffade perspektivet eller drog ut det i oändlighetslinjer fästa utanför bilden, fast också här till synes utan metafysisk innebörd.

Likheterna å andra sidan med Picasso som till exempel porträttkonstnär, ligger i en vilja till känslouttryck som går utanom det emotionella berättande, utan “en tår, en nedåtvänd blick”. Men den tidiga kubismen är inte någon absolut referenspunkt – istället för kubiska skärsnitt tycks små ovaler en byggform, och man kan finna både likhet och olikhet däri vid konstnärens egen reflektion; “Forskjellige objekter kan ha alt fra ett til uendelig mange symmetriplan, for eksempel har en likesidet trekant tre symmetriplan, mens en sirkel har uendelig mange symmetriplan” (min kursivering). Fast inför några bilder igenkänner man med ännu en sammanfallande dubbelhet från tidig kubism ett inslag av destruktivitet i processen, ett “söndra och sammanfoga”, vars sårigt sublimerade dödsdrift bara kompenseras och uthärdliggörs av den bildbyggande säkerhet som konstnären bär med sig alltifrån sina tidiga studieår i Florens. (“Kamei”, “Head of a woman”, “Maathai”.)

Sundare – som den fina gamla gamla 1800-talskritiken hade sagt – tycks mig de lika nyskapande men mer lyriska anslagen i “Ena”, “Japanese girl” och “Head of a young woman”. Vad Thomas Knarvik målar är en sammanfattning av synintryck inför ett ansikte, det gäller för allt sant porträttmåleri (där modellens olika sittningar adderas till varandra), men här mer än avbildande och upphöjt till, fortfarande personligt, personlighetsbärande, levande tecken. Och för vad står tecknet? Kanske för vad vi var och en var avsedda att bli.

/Håkan Sandell

– –

Fotnot: Utställningen går sina sista dagar, fram till den 26 oktober 2014. Adress; Galleri Semmingsen, Tjuvholmen 6, Oslo.
Illustration här i visningsfönstret; “Eile” (olja på duk).