Två främmande fåglar i svensk samtidslitteratur

Owl-Flying-against-a-Moonlit-SkyFör bara ett eller ett par decennier sedan var bokrecensentens värv ännu ett respekterat yrke. Sommarhögen nyutkomna böcker, magen upp, ligger här och tittar mot mig. Kanske skulle ett par av de uppmärksammas, det tycker jag absolut. Först Percival, född 1931, med “Text ur tomheten”, och så Regina Derieva, född 1949, med “Den tatuerade Mnemosyne”. Två eventuellt viktiga böcker ur två definitivt viktiga författarskap.

Av Percival började jag som relativt sent tillkommen läsare först med hans essäsamlingar från 90- och 00-talen. Innan jag tog itu med huvudverk som “Tema på tiden”, “Quetzalcoatls åtekomst” och “Letters to Shanti”. Han är tillsammans med Lars Norén och Oscar Hemer en av de få författare som hippie-delgenerationen lämnade efter sig i Sverige. Men det vore möjligen ett aningen ringaktande sätt att introducera en diktare som redan innan dess höll löpande kontakt med storheter som Becket, Ekelöf och Saint-John Persé, och är en bildad europé av numera möjligen osvenskt slag.

Percival är en världsresenär, i alla världsdelar. Vissa år såg det ut som om han inte alls skulle återvända till Sverige igen. Han är även kompositör, bildkonstnär, och med mer än trettiotalet utgivna litterära verk bakom sig, men ser sig kanske själv främst som – en relativt ouppförd – dramatiker. En hel del av produktionen hade aldrig Sverige som tilltänkt marknad. Det gäller flera av dramerna, och självfallet det halvdussin verk som istället skrivits på engelska. Hans poesi presenterades i en italiensk volym av den legendariske anarkisten och renässansmannen Giacomo Oreglia (legendarisk inte minst för sitt förlag Italica, det enda svenska förlag som utgett typografiskt klassiskt stilrena böcker), huvudelen av Percivals poesi är annars skriven på engelska.

Kort sagt, en främmande fågel som har haft svårt för att hitta hem. Ett klassiskt bildat, högtsyftande, kosmopolitiskt och andligt-existentiellt författarskap. Ja, ni hör själva hur detta låter. Inte något för Aftonbladets kultursida precis. Men om kultursidornas tid är över, så tror några av oss att Percivals författarskap har sin tid framför sig. Det är så rikt och mångbottnat, så visionärt till sina riktmärken. Men det är svårt för mig att övertyga andra, då det tog mig själv en god stund att bli övertygad. Det är inte ett omedelbart tillgängligt författarskap, det kräver en ansträngning. Den nu utkommande volymen är förmodligen inte den allra bästa intron till författarskapet. Däremot ses den av författaren själv som något av författarskapets ingångsportal, där den skrivits 1963 “som ett nedslag, ett uppfångande av en eld som svepte förbi”. Detta är bibliografiskt sett visserligen inte riktigt, då Percival redan då hade hunnit utge ett par reseskildringar (Norstedts). Nu utkommer den likt allt fler av författarens tidiga verk i en nyutgåva (Art Distribution, 2016). Första gången utgavs den 1966, en utgåva som presenterades i samband med en utställning på Moderna Museet i Stockholm, under det tidstypiska namnet “Den inre och den yttre rymden”, och då i endast 324 numrerade exemplar. Hur som helst:

För den som likt mig först läst författarens senare många böcker ger “Text ur tomheten” en ny ingång till hans textuniversum, och en baklängesresa. Och det är tilläggsvis just vad som utgör bokens själva tema; en rörelse tillbaka till skapelsens första sekund, bävande på gränsen mellan intet och något. Till synes ett kosmologiskt perspektiv, men lika mycket – tydligt påverkat av Becket – en undersökning av språkets begynnelse och av en existentiell nollpunkt. Just sådant, kan man tycka, som man fick nog av under 1980-talets språklaborationer, men som här ges en annan intressetyngd genom författarens utgångspunkt i en andlig världsåskådning. Språket bli inte en reduktion, det blir en språngbräda.

“Text ur tomheten” bär dramamonologens kännetecken och utgör en märkligt stillastående men ändå expansiv, jag skulle säga alltslukande och självupplösande, text. Men också med det rösthärmande och raljerande, för att inte säga humoristiska drag som tydligen alltid följt Percival så som det följer alla verkligt allvarliga människor, de som är för allvarliga för att bry sig om att vara allvarliga; “Nu är det alldeles blankt, jag ser varken tåg eller människor och solnedgångar har för länge sedan upphört att existera”. Texten kan också påminna om en meditationsbeskrivning; “Rösterna inom mig har slutat att tala, de har lämnat mig ifred, alla har gett upp”. Stundtals blir det som sagt becketskt vackert; “Jag försöker följa denna punkt som oroar mig. Den blir svagare och svagare. Den har en grå ton, som en grå höstdag, om jag tränger in i den kan jag se hur löven faller, men så långt ska jag inte gå. Jag ska bara se efter hur den förändras. I mitten – tycker jag ibland – är den nästan vit. Men den blir aldrig helt vit.”

Först till sist blir det klart att texten gestaltar en skapelseprocess, av andlig eller kosmologisk innebörd; “Men mitt inne i detta mörka rum – där knappast ens en rörelse vågar andas – inträder vid sällsynta tillfällen frigjorda och utslungade livsspiraler, förnyelsens rymdmästare…”. Att Percival alltid varit mer än en civilisationskritiker står tydligt. Hans dröm har gällt inget mindre än omdaning, genesis och nystart. Han är en rebell och fantast, en av de sista äkta rebellerna i Sverige innan reklammarknaden tog över sådant. Jag vet ingen annan nu levande svensk författare med profetiska anspråk.
Förvisso rör det sig här längdmässigt om en bagatell på 30 sidor, och nytillkomna läsare bör kanske hellre tänka sig att inleda med den ändlöst fascinerande, lyriska, “Tema på Tiden”. Också det en tidig text (1971) men som kom i nytryck häromåret.

Så är det dags för den andra och avslutande boken i denna sommarläsning. Inför ryska, aldrig riktigt svensk-domesticerade, Regina Derieva visste nyligen Svenska Dagbladets Therese Eriksson inte helt vad hon skulle mena. Det är en mycket begriplig reaktion. Men förväntar sig hos en rysk poet gärna en poet som skriver i den grandiosa Pusjkin-traditionen; svepande och bildrikt, vates-aktigt och exalterat, ljudande och formmjukt. Men Derieva utgör något av en motsats; anti-retorisk och anti-romantisk. Intellektuell, lakonisk, besk, illusionslös… retsam.

Det är nu inte hela sanningen, i Pusjkins efterföljd, då närmast lutande sig mot Brodsky, kan hon skriva fint berättande strofbundna kvartetter. Väsentligen står hon dock i Herakleitos blixtgenomlysta skugga, väljer överraskningen eller chocken, det märgfyllda. Lätt cynisk till texternas yttre persona, men en djupkännande katolsk humanist till sin kärna. Med Sverige, och de nygamla “svenska värderingarna” har hon drivit ändlöst gäck. Som här vid tidiga möten med immigrationspersonal, sprickfärdig av komisk men knappast illsint sarkasm; “Svenskarna är ett gott/ och vetgirigt släkte:/ om det är något de inte förstår,/ ser de dig genomträngande/ i ögonen. Det är då/ nödvändigt att man inte tar av/ sina mycket svarta glasögon.”

Regina Derieva växte upp i sovjetrepubliken Kazakstan, emigrerade till Israel OCH Palestina, men oförmögen att anpassa sig där till religiösa och politiska förhållanden, snarast räddades hon efter ett tiotal år över till Sverige och till Märsta utanför Stockholm, där hon ett drygt decennium senare avled 2013. Hennes livserfarenhet var rik och bred, men inte ämnad att tillhandahålla en politiskt korrekt naivist av hemvävd sort. Hon kan ofta vara obarmhärtig, fast med en märklig knappt röjd ömhet i det hela. Som här ur en dikt efter mordet på minister Anna Lindh, med ett tonfall som det är mycket begripligt om en svensk recensent inte förstår sig på ; “Någon kommer att läsa begravningsbönerna över dig,/ skall ta farväl och sedan stänga kistan,/ skall sänka dig i en grop och täcka dig med jord/ och ännu fler blommor, som skall skingras innan nästa/ begravning står på tur. Det är slutet för beundrarna vid/ kvälls- och morgonnyheterna men för dig är detta början.”

Ovanstående två citat ur den lilla samlingen “Oavbrutet svarta bilder”, en retrogardistisk produktion utgiven på Carl Forsbergs förlag, 2007. Dessförinnan hade Bengt Jangfeldt tillsammans med Bengt Samuelsson, två tungviktare inom svensk slavistik, presenterat henne med det något väl brokiga urvalet i “Himmelns geometri” (Norma, 2003). Aorta, nerlagd tidskrift, tills vars hemsida ni här hittat, publicerade ibland hennes dikter i en annan slavists, Annika Bäckströms tolkningar, däribland den oförglömliga dikten “Jerusalem”, tyvärr inte på sajten. Mest övertygande står hon annars i de många engelska och amerikanska tolkningsvolymerna, bara från egen hylla väljer jag, tre av de bästa; “The Sum Total of Violations”, “Alien Matter” och “Corinthian Copper”.

Nu har ett första brett och representativt urval, i tolkning av en yngre generations slavist Alan Asaid, utkommet på svenska, “Den tatuerade Mnemosyne” (Ars Interpres 2016). Derieva är en svåröversatt och svårintroducerad poet. Asaid tar, liksom tidigare Jangfeldt och Samuelsson, risken att försöka greppa för mycket (ur hennes produktion) men därmed säga för lite. Samtidigt är detta en långt mer adekvat introduktion än de två tidigare svenska volymerna. Växlingen i dikterna, mellan mjuka och hårda tonfall, välbekant för Derieva-läsare, är också här slående. Å ena sidan; “Snön faller, häggen blommar./ Häggen blommar, snön faller./ Varken kyla eller värme/ ger mig rum för natten.” Eller så här lyriskt, i Asaids tolkning ; “Om en tår föll ner på jorden/ sköt det upp ett träd. I grenarnas/ stjärnsåll hängde äpplet i drömmar/ och mumlade dagsgröna löften.// Lägg inte märke till att jag åldras./ Försök bara älska mig med den sidan/ av äpplet där jag var din trädgård -/ vitblomsterfylld, klädd i svall.” Eller som här, bara två inledningsrader, av en annan serie kvartetter; “Lövet, i förbiflykt som konungs-/ fågeln, men ögonlös.”

Å den andra sidan står Derieva igen fram som en påfallande tuff och nådlös diktare; “Grekerna hade en kultur, och romarna hade/ en kultur. Slöddret hade ingen kultur/…/ Man behöver inte ljuga. Det räcker att säga:/ Vi vill det samma som de…!” Hur slår det slagets rader ner i den samtida svenska mediakulturen? Som en röst från planeten Mars? Derieva uppehåller sig i sina dikter annars gärna i Sparta. Som symbolisk ort inte helt lättolkad. Gäller det Sovjet? Jag tror inte det. Den reella EU-huvudstaden Berlin? Nej. Kanske vore bara Aten allt för mycket att sträcka sig upp efter. Sparta är vår mer rimliga position; “Men vad gör det – i Sparta/ fanns varken tempel eller täppor./ Däremot hade vi lagen, en avgrund/ där vi slängde soporna…” Regina var och förblir alltså en vass kultur- och civilisationskritiker. Hennes värden är inte “svenska värden”, så som de just mångmunnat påkallades under politikerveckan i Almedalen, utan västerländska värden. Hon gör sig likväl inga illusioner, västerlandets mittpunkt är Golgata-kullen. Vår lott blir en hård lott. På vår civilisationens soptipp avger till sist endast Johannes-evangeliet sitt ljus, tillsammans med lokattens ögon.

Men Regina Derieva förblir också en humanist, en det ljuva ögonblickets ljuva diktare. En världsmedborgare, som alla poeter, och en fri ande; “Jag kände alla slags vindar,/ kung Salomos oförvägna/…/kung Davids sorgesamma./…/ Jag kände vindar som fyllde/ seglen med hopp och jag kände/…/ jag kände soliga vindar, sandiga vindar/…/ Och kryddade: tysta, svaga/ skygga och hänryckta. Jag kände/ havsvindar, stäppvindar, skogsvindar./…/ Jag kände Rimbauds berusade vind./ Jag kände vinden som kommer med lycka…”

/Håkan Sandell

This entry was posted in Blogg.

Leave a Reply

Your email address will not be published.