En manlig poet som talar genom en kvinna eller en romersk poetissa ca. år 10 f. kr.

8702215281En enda kvinnlig poet bevarad med kompletta dikter ur hela den antika litteraturen, brukar det heta. Numera aningen överdrivet då ett par dikter av Sapfo är nära fullständigt ifyllda från fragment. Men man avser Sulpicia. Romersk poetissa under Kejsar Augustus tid. I manuskript bevarad som ett appendix till Tibullus dikter, och möjligen syskondotter till Tibullus mecenat. Diskussionen har genom århundraden gällt om en romersk (överklass)kvinna på grund av ärbarhetsregler kan ha diktat så frispråkigt om kärlek, eller om dikterna skall anses skrivna i kvinnlig röst från en manlig poet (Tibullus, Tibullus vänner). Att historiskt sett män skrivit dikter i kvinnors röst är väl bekant, under såväl klassisk kinesisk som klassisk persisk tid. Senaste budet på frågan kommer från Harald Voetmann, framstående romanförfattare och översättare från latinet. Bara en dansk diktare hade här i norr kunnat ta sig an uppgiften med så mycket espri och wit.

Jag läser som ofta inte boken i kronologisk ordning och förblir i det längsta övertygad om att det nog var Tibullus ändå som skrev dikterna. Därför man önskar i vår tid att de skall ha skrivits av en kvinnlig poet, och vad man hett åtrår skall vara sant är som regel inte sant. Det är alltså först när jag, till sist, läser bokens förord som jag grips av tanken att kanske Sulpicia är verklig nog. Argumentet är ganska barnsligt, eller min tro på det är ganska barnslig. Men Harald Voetmann visar på tecken att Sulpicia, liksom den förmente pojkvännen i dikterna, kan ha varit mycket ung, tonåring. Kunde det vara så att detta ansågs så gulligt att man behöll Sulpicia som ett slags underbarn i den äldre diktarkretsen av manliga diktare. (Inte lastgamla de heller, i 30-årsåldern.) Gift kanske redan som 14-åring och på så vis ytterligare under beskydd, kan förstås Sulpicias släktförbindelse med mecenaten ha plussat på hennes värde. Möjligen.

Kring sant och falsk förblir Voetmann klädsamt ödmjuk boken igenom. Det kan han kosta på sig, så lysande dikttolkningar som han lämnat ifrån sig. När “Sulpicia” inte tycker om att resa från stan så klagar hon till pojkvännen Cerinthus med orden (hexameter); “Åndssvage fødselsdag, nu skal vi reses till bøhlandet langt vækk”. Ha, “bøhlandet”, danskan är bättre än svenskans vischan här. Fast lite längre fram låter Sulpicia betydligt mindre “ärbar”, i uppgörelsen med en rival, är det verkligen Hon ändå? (Ordförklaring; “mer än en kjolflik från en ledbruten sugga”);

“Jeg, Sulpicia, datter av Servius, siger dig ikke/
mere end fligen af et skørt fra en værkbrudden so?”

Men liksom gamla dagars anständigt latiniserade versioner av fräcka passager gömmer Voetmann en fräckare tolkningsvariant i det långa efterordet;

Mig, Sulpicia, datter af Servius, vælger du fra for/
skøgernes skørter og en krumrygget uldsspinderso”.

Voetmann har en underbar förklaring till varför bilden ullkorg/ullspinnerska (“quasillum”) ansågs särskilt förolämpande i denna konnotation. Då detta stod för huslig renhet i äkta hemmets eller föräldrahemmets spinnstuga. (Kanske för övrigt något Sulpicia ansåg sig stå över som konstnärlig intellektuell -, om man väljer att tro på Henne, ett val som egentligen gäller en helhetsbedömning av det romerska samhället.

Men så fint danskan kan tillvarataga latinet under Voetmanns lärda tass. (Ordförklaring; sarte, på svenska kanske närmast “spröda”);

“Er du bekymret, Cerinthus? Feberen brænder din sarte/
kærestes udpinte kropp – tænker du kærligt på mig?”

– –
Fotnot: Tibullus handlar man på svenska fortfarande i Paul Åströms – avliden, saknad – fina förlagsutgåvor. Harald Voetmanns “Sulpicia – En romersk digter” har danska Gyldendal gett ut (oktober 2016).

This entry was posted in Blogg.

Leave a Reply

Your email address will not be published.