Det är ett tungt besked inte bara för den nära kretsen av vänner men för den norska lyriken. Henning Kramer Dahl har rest vidare. Han blev 54 år gammal.

Henning debuterade 20-årig i det tidiga 80-talet med diktsamlingen Barfrost, sedan dess hanns det med ytterligare ett tiotal diktsamlingar, plus ett otal tolkningsvolymer av allt från Pessoa och Joyce till R. S. Thomas och Derek Walcott. Som redaktör för bokförlaget Solums internationella lyrikserie Poema redigerade han ett trettiotal av den europeiska samtidslyrikens stora namn, med hela spektrumet från Islands Jóhann Hjálmarsson till Georgiens Terenti Graneli, till franska Valérie Rouzeau.

Diktsamlingen “Værhårmusikk” (1995) kom i mina ögon att stå kvar som något av ett huvudverk. En serie lyriska kompositörsporträtt genom den europeiska musikhistorien. Jag började att översätta dikter ur den redan på 90-talet, som publicerades i retrogardets Aorta och i akademins Artes. Först 2015 utkom dikterna i sin helhet på svenska under den bokstavligt översatta titeln Morrhårsmusik, på Uppsala-förlaget Edda. Eva Ström skrev om boken i Sydsvenskan;

”Morrhårsmusik” kan således erinra något om Kjell Espmarks senaste diktsamlingar, där också ett myller av röster gör sig hörda. Sammantaget tecknas en mäktig, grym och myllrande bild av den obönhörliga historien, som trots sina skilda iscensättningar i olika århundraden, hålls samman just av musikens toner, av orgelspel och fiolstämmor, av flämtande toccator och lugna pastoraler. Diktsamlingen formar sig till en sträv rundmålning där musiken ljuder över kättarbål och slottskapell, legosoldater och gödselkärror.

Henning var varm och lojal inför sina vänner, men också osentimentalt oförmögen till självmedlidande, trots sina stora svårigheter. En oförtröttlig, påstridig, samtalspartner med ett knivskarpt intellekt och förfinad kontinentaleuropeisk smak. Han var en idealist, med ett stänk av illusionslöshet, och en besk samtidskritiker. Privatiserad utförsäljning ur Oljefonden kunde försätta honom i stilla men glödande raseri liksom Kristelig Folkepartis stöd till tiggeriförbudet. Här följer en kort intervju som jag gjorde med Henning Kramer Dahl för nu drygt femton år sedan i 2001, under rubriken; “Som om framstegets rymdraket landat och åkt igen”;

Redan i slutet av 80-talet lade jag märke till den norske poeten Henning Kramer Dahl för hans speciella temperament. Den gången aktuell med den skandalomsusade diktsamlingen Hvite lam (-89), närmast en generalavrättning av norskt kulturliv. Fylld med såväl fullt igenkännbara nidporträtt och mera generaliserade typologier. I dikten Kulturredaktören heter det till exempel ”Ingen sorg får honom att tappa huvudet/ Han som tronar kadaverfet bredvid korsfararliket”. Bakom det slagets aggressivitet döljer sig ofta en rejäl dos sårad idealism, det förstod jag. Tolv år senare sitter jag så en första norsk vinterdag framför författaren, på ett glassigt cafè på Arbeidersamfunnets Plass, i Oslos gamla socialdemokratiska ”heartland”.

Håkan Sandell: Vad har du egentligen emot kulturnorge, den kulturella arenan här i landet?

Henning Kramer Dahl: I Norge, kanske i alla land, gäller det alltför ofta en maktkamp. Debatterna är inte dialoger, saknar sokratiskt inslag genom vilket man använder sin rationalitet och kultur till att undersöka argument och gemensamt komma vidare.

HS: Du är sarkastisk inför rockpoeter, undergroundkultur, ungdomsrebeller…

HKD: Jag har alltid varit skeptisk till det påstådda uppror som utspelar sig huvudsakligen estetiskt, i det att det går ut på posering och reklamvärde. Det verkliga upproret måste förbli kritiskt, såväl mot givna värden som mot upplösta värden. Mycket av vår tids rebelliskhet är bara en del av redan givna strukturer. Jag menar att det är bättre att kupera om kortleken än att rasera korthuset. Men visst, man skall vara klar över hur oerhört snävt utrymme vi har i vår tid för vem och vad vi har lov att vara. Den frihet vi har kvar är bara den att välja kläder!

HS: Det är en märklig tid här; oljepengar, nyrikedom, en andra yuppietid…

HKD: Girigheten! Norge i 2001 är verkligen ett exempel på rikedomens förbannelse. En kombination av superkapitalism och gammalt torrt bondförnuft, som reducerar världen tills dess samma stackars näringsfattiga broiler säljs i varenda närbutik och supermarket, från kust till fjäll!

HS: Henning, vi är båda födda 1962. I din essäsamling ”Tiden lager alle sår” (-96) beskriver du din bakgrund roande koncist: ”Barndom, sextiotal, sjuttiotal, utanför hippietiden och studentupproret: söndagsmiddagar hos farmor och farfar, i rum som var fyllda av mörka vrår, hemtrevliga gardiner och persiska mattor”. Är vi en konservativ generation?

HKD: Ja, det är en konservativ generation, men för de flesta är det inte medvetet formulerat utan tar sig uttryck i en reaktionär trygghetslängtande vurm efter något förlorat, i en tidsfetischistisk decenniedyrkan. Det är konservatism som nostalgi.

HS: Men du har själv skrivit om hur ”all konst är nostalgi”…

HKD: Den dåliga nostalgin längtar tillbaks till en förlorad guldålder. Men man måste tänka sig en positiv nostalgi som är en önskan om att förverkliga goda element av olika tidsperioder in på framtidens domäner eller i nuet. Därför kan man inte skapa något värdefullt nytt utan del i en tradition. Jag talar då om förbindelsen till ett reellt kulturarv.

HS: Ja det låter ju kulturkonservativt.

HKD: Men i kulturkonservatism finns det många schatteringar. Du har de gamla APK-maoisterna, en gång så dominerande i norskt kulturliv. De har ju blivit nationalromantiker! Det är deras nya samhällets-stöttepelare-roll som vuxit fram under deras halvgångna uppgörelse med det förflutna. Så säger de ”självfallet hör jag hemma på vänstersidan, men jag tycker…”. Så har de skaffat sig plats till att uttrycka kulturkonservativa åsikter. Sedan har du Fremskrittspartiet, de har en konservativ retorik som i verkligheten tjänar kommersialiseringen. Osv. Själv tillhör jag inte den politiska konservatismen.

HS: Kulturvänster eller kulturell höger, det kan ju snart kvitta, kommersialismen har faktiskt redan tagit över…

HKD: Den kulturella publiken har alltid varit liten i Norge, och kanske inte bara här i Norge. Kulturen kan ju fint klara sig med en ganska liten publik. Det är för övrigt märkvärdigt vilken kraft konsten har att sila ner genom befolkningsskikten efterhand. Kanske är det då inte längre konst, men liv, erfarenhet. Även om ett sådant förhållande bara gäller en mindre del av konsten så finns det hopp i detta. Men visst är jag bekymrad över vår tids annorlunda situation; hur den bristande tillgången inte längre bara kommer av ekonomisk begränsning hos konsumenten utan är strukturellt betingad. Man får ju inte längre tag på den klassiska kultur man eventuellt kan önska delaktighet i… Bara 15 butiker i Norge har ett gott urval av klassisk musik, skrev Aftenposten förleden. Konsten klarar sig nog – men hur skall det gå för publiken, vad blir det för ett liv de får?

HS: Låt mig citera ur din dikt om Chet Baker, ”Blåtoneboulevarderne” (ur diktsamlingen med samma titel, -97): ”…prärien i Oklaholma/ där pojkvaskrar kör runt med överfyllda magar/ och gevärsställ innanför bakrutorna/ Det som växer i klubbarnas halvmörker/ är magrare och mörkare och saltare/ än mellanvästerns tama vete.” Ja, vad växer egentligen där i halvmörkret – Är poesin en motståndshandling?

HKD: Ja, ett trots! Poesin går inte att omsätta till en kommersiell produkt som smärtfritt glider in i samhället. Poesin är det närmaste vi kan komma den nakna existentiella faktorn.

– – –

Fotnot: På retrogarde.org finns en tidigare artikel om Henning Kramer Dahls författarskap, signerad av Henning Næss, den finner man här; http://retrogarde.org/?p=442