Frödings Gråbergssångs hårda struktur

frödingStå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå-å-å-å.
Så är gråbergs gråa sång
lå-å-å-å-å-å-å-å-ång.

Gråbergssång, en av Gustaf Frödings “nedanförmänskliga visor” ur Mattoidens sånger (1914), tillkom under Frödings sjukdomstid där han vårdades för, som det hette på den tiden, ärftlig sinnesjukdom (Insania degenerativa). Dikten lyftes gärna fram under min tid som litteraturvetarstudent som ett exempel på ett tidigt formexperiment i modernistisk tradition (troligen bland annat byggt på Henry Olssons slutsatser från 70-talet). Jag misstänkte redan då att det måste vara ett önsketänkande, eftersom jag tyckte mig se att dikten bland annat har en strikt inbyggd fast struktur av matematisk karaktär. Detta föreslog jag också under litteraturseminariet, och påpekade följande: “Grå-å-å-å” innehåller fyra “å”, vilket stämmer med antalet listade “grå” i diktens inledning. Dikten/sången sägs också vara “lå-å-å-å-å-å-å-å-ång”, vilket är nio “å”, vilket motsvarar antalet “stå” och “grå” innan “Grå-å-å-å” (som är en definition av antalet grå).

Långsökt? Kanske, men när jag läste Eva Jonssons avhandling Hospitaltidens lyrik (Uppsala 2002) blev det mer uppenbart för mig hur fast Fröding alltid höll på hur form och innehåll obönhörligen måste samspela för att skapa stor konst. Jonsson är inne på att Frödings sjukdomsdiktning inte är sjukdomsdiktning per se, en ström av uttryck som ofiltrerat lämnar diktaren, utan en absolut medvetet formad diktning. Detsamma menar Johan Cullberg i Gustaf Fröding och kärleken (2004). Till det bör läggas slutsatserna från Peter Lutherssons briljanta Svensk litterär modernism. En stridsstudie. Vi måste sluta gå på svensk litteraturkanons invanda karaktäristik om vad som är modernism och inte.

I ett brev till Heidenstam skrev Fröding från sjukhemmet Suttestad sommaren 1895 bl.a.:

”Konst är äfter min mening något helt formelt […]. En rik och djup känsla, en skön fantasi äro rika och sköna i sig själfva, men äro dålig konst, ifall de äro illa uttryckta […] Därför tycks mig poleringen nödvändig och man måste vara tålmodig, hur ohyggligt tarfligt det än ibland kännes att söka ett rim, ett musikaliskt tonfall, som ovillkorligen måste med för att få fram den melodi man afsett. I och med att man valt rim och rytm har man ju pålagt sig detta tvång – själfva värsen gör anspråk på att ha en viss form och när den icke fyller den, slår den själf sitt anspråk i hufvudet.”

Louise Eriksson konstaterade också nyligen i sin C-uppsats i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, Nedanförmänsklig symbios. En analys av Gustaf Frödings “Djäfvulskärlek” och “Änglakärlek” (Uppsala 2015) att två andra dikter i Mattoidens sånger båda är formmässigt välgenomarbetade och “följer dubbelsonettens princip och form, detta genom både versmått och en avslutande volta i formen av en antites. Dessutom är rimschemat upplagt så att det dels visar på motsatser men samtidigt sammankopplar och placerar dikterna i ett cirkulärt sammanhang.”

Fröding var inte modernist, vare sig man ser till form eller innehåll. (Och detsamma gäller Pär Lagerkvist, men det kan vi återkomma till vid ett senare tillfälle.)

/David Almer

Fotnot: Gråbergssång har på senare år uppmärkssammats för en bredare publik då den 2012 tonsattes och spelades in på albumet Infruset av Mando Diao.

This entry was posted in Blogg.

Leave a Reply

Your email address will not be published.