En indisk-amerikansk-tysk poet

bilddJag har läst två diktsamlingar, mest på olika tåg, av Sujata Bhatt. Dessa är Collected Poems (Carcanet 2013, 616 sidor) och Poppies in Translation (Carcanet 2015, 135 sidor).

Sujata Bhatt är född 1956 i fem-miljonerstaden Ahmedabad i det nordvästliga Indien, men emigrerade med sina föräldrar till USA, varifrån hon återförenades med sin tyska make poeten Michael Augustin och flyttade vidare till Tyskland i mitten av 1980-talet. Hennes bakgrundsspråk är gujarati men hon valde tidigt engelska som sitt litterära språk, efter sin amerikanska uppväxt.

Enighet brukade råda mellan mig och Kristian Lundberg i vart fall om det viktigaste elementet i poesi, nämligen Rörlighet (Är och blir, ellerströms 1996). Den gemensamma influensen var förmodligen Göran Printz-Påhlsons poetikregel i “Solen i spegeln” kring hur ett bildled som förföljs blir till naivism. (För klarhets skull, med ett exempel, “dina ögons blå sjö”, om detta med nästa versrad ges “gräs och buskar likt ögonfransar”.) En “naivism” av just det slag som för övrigt kunnat iakttagas i Bruno K Öijers senaste två diktsamlingar (Och natten viskade Annabel Lee, W&W 2014). Bättre då att skifta bildled, att gå vidare på en annan impuls, med ny andning på var versöppning. Menade Printz-Påhlson (och praktiserades så, tidigare, i hög grad av just Bruno K Öijer). Nå, detta är en utvikning jag kanske kunde låtit bli.

Men det är just dessa gamla tankar kring “rörlighet” i diktkonst som får mig att uppmärksamma och reflektera över hur Sujatta Bhatts dikter pekar på ett andra bärande element i god poesi, nämligen Närvaro. Ett bra exempel utgör dikten “Sunlight in a Cafeteria”, där poeten föreställer sig en inre monolog hos en iakttagen kvinna;

Meanwhile, at the other table,
the woman thinks:
“It´s July again.
What month to spend in New York City.
What month to be pregnant.
Why do they call it morning sickness
when it hits me in the afternoon as well?
/…/
I didn’t know New York would be
like this. I’m not ready for it.
July used to be my favourite month.
Always sunny. I’m glad I’m not in Denmark anymore.
/…/
I like this New York
July sunlight, it´s so honest –
right to the point,
no misunderstandings.
I know where I stand.”

Detta är i all sin, nästan opoetiska, enkelhet, rentav perfekt. Dikten suger oss in, som läsare är vi där både hos iakttagare och iakttagen. Hur görs detta? Jag vet inte, genom kontrast mellan strofer, imiterad stream-of-consciousness, en förberedd effekt, en helgjuten känsla. Men jag vet inte.

En motsvarande notering infinner sig inför Bhatts dikt “Today”. Nu tydligen efter den andra flytten, från USA till Europa och nordtyskland;

The fourth candle has been lit.

How can you be in exile
when you live with the one you love?

Our Chinese Schiller stands by the window.
Outside, three crows ignore a snowman.

The fourth candle has been lit.
These flames make us linger,
these flames slip into our words –

Today, it´s Händel on the radio –
and the Northern sun is still strong.

Åter igen vet jag inte, varför ger detta, i all sin enkelhet, rader med så stark närvaro. En nordisk läsare kan komma att tänka på Pia Tafdrup, som i sin tur påverkats av en hebreisk poet som Yehuda Amichai. Dikten är hos Sujata Bhatti placerad framför en svit av dikter med motiv av kärleksvänskapen mellan en annan judisk poet, Paul Celan, och den österrikiska poeten Ingeborg Bachmann. Ett sätt, tror jag, för vår flyttfågel till poet att komma till rätta med sin tyska tillvaro. Celans diktsamling “Mohn und Gedächtnis” är förstås då vad som alluderas i Bhatts titel Poppies in translation.Mohn, Mohn – blauer Schlafmohn“.

Rörlighet och närvaro. Det har varit en uppenbar fördel för poeten även så med hennes rörlighet genom kulturer, det möjliga omfamnandet av både östliga och västliga motiv och kulturkretsar. De mer “indiska” motiven gör generellt något mindre intryck på mig, då jag mött de förut, på samartade sätt, i just (klassisk) indisk poesi, och blir mindre överraskad (möjligen noterar jag grövre det mer främmande). Likafullt vidgar de utblicken.

Hur poeten tar sig an typiskt västliga motiv fyller mig däremot med förundran. Jag skulle vilja ge två exempel, först poetens mycket personliga återgivande av Orfeus-Eurydike-myten. Här med ett urdrag ur diktsviten “Orfeus Confesses to Eurydice”. Och finns det inte just något “indiskt” (ursäkta, Edward Said) i denna naturliga känsla för djur, som varande levande inkarnationer av det mänskliga och det bortommänskliga;

I’ve caught the snake
that killed you – I keep him
alive. He’s become a sort of pet –
such a small viper, and so supple –
my last connection to you. And his brightness:
eyes, skin – how he shimmers in the sun – keeps me alert
and reminds me at times of your brightness:
the sun in your hair, the jewels around your neck.

At first, of course, I thought of revenge.
I thought of hurting the snake,
of throwing him into the fire.
But I hesitated and now I´ve grown fond of him.

Som poet tror jag för övrig att Sujata Bhatt här identifierar med mannen, med diktaren Orfeus (eller, i sin röst med Orfeus, i sin känsla med Eurydike). I det andra, mycket västliga motiv, jag skulle önska lyfta fram är det däremot kvinnligt som identifierar sig med kvinnligt. Det gäller en svit dikter kring den tyska mystikern Hildegard von Bingen. En diktsvit med stor inlevelse i medeltidens ibland mycket påtagligt fysiska sätt att uppleva det översinnliga;

I knew it was you, Jesus my Lord,
even though you tried to pretend
you were someone else, an ordinary man,
or at most an angel, Michael perhaps
but without sword. And I understood
that only I could se you.
/…/
You were enclosed within a pale, golden light –
brighter than the morning sun
falling across fresh snow
and you were the source of this flickering brilliance.
/…/

And then you started to eat –
one fish after another, you pulled out
from your basket. I have never seen you
so hungry, my Lord, so famished –
as if no one had ever nurtured you.
You simply ate and ate, the soft meat still firm,
now a splayed glistening in your hands –
how you tore the white flesh with your teeth
as I started to speak. I have never seen you like this,
my Lord, as if you were meant to return
to earth for good, as if you wanted to be
human again, mortal again –
I have never seen you so hungry, my Lord –

Sammanfattningsvis vågar jag påstå att Sujata Bhatt är den samtida mest framstående kvinnliga poet jag funnit fram till sedan ryska Elena Schwartz (1948-2010), tidigt tragiskt vidaregången, med vilken hon har de religiösa och mytologiska motiven gemensamt. Sujata Bhatt har därtill den västliga-östliga räckvidden hos en Muhammad Iqbal (i Pakistans ansedd för nationaldiktare, och även han, under några studentår, bosatt i Tyskland). Jag associerar dessutom hennes sinnliga sensitivitet med den kaliforniske diktaren Robert Hass (född 1941) och hennes spetsade musiköra med tyska Sarah Kirsch (1935-2013) för att inte behöva gå längre tillbaka i tid.

Och detta meddelas således, som ett eller ett par lästips.

/Håkan Sandell

This entry was posted in Blogg.

Leave a Reply

Your email address will not be published.