Om personerna kring poeten och konstnären Dante Gabriel Rossetti (1828-1882) har jag tidigare skrivit ganska ingående; och lite grand bland annat också här. I följande post önskar jag dela ett par aktuella nyheter. Kring Rossettis modeller har Kathryn Hughes nyligen författat ingående i Victorians Undone: Tales of the Flesh in the Age of Decorum (John Hopkins University Press, 2018) om närmare bestämt Fanny Cornforth (född Sarah Cox). Man har tills nu inte vetat vad det blev av henne, efter Rossettis död, men Hughes har snokat fram att hon dog ensam och dement på fattigstuga eller rättare sagt en arbetsinrättning för fattiga, ett “workhouse”, ungefär samma sak. Medan Serena Trowbridge i My Ladys Soul – The Poems of Elizabeth Eleanor Siddall (Victorian Secrets, 2018) har intresserat sig för modellen – konstnären – poeten Elizabeth Siddall, som efter hand blev Rossettis hustru. Paret Rossetti/Siddall försörjdes under några år, i rollen som mecenat, av ingen mindre än John Ruskin, vilken ansåg Elizabeth för en inte mindre betydande konstnär än sin berömda make. Dante Gabriel har anklagats för mycket, i synnerhet Elizabeths tidiga död (själv blev han 53), men förvarade hur som helst livet igenom det här kolorerade fotografiet av Siddall, inglasat likt en relik, det är det närmaste vi kan komma hur hon såg ut i livet. (Medan visningsfönstret här vid sidan visar ett självporträtt av henne, i brunt tusch, från 1855.)
Elizabeth “Lizzie” Siddall (1829-1862), som hade samma ofördelaktiga sociala bakgrund som nämnda Fanny Cornforth (bådas mödrar har arbetat som huspigor), hann under sitt korta liv bli en självständig artist i sin egen rätt, och skrev därtill även poesi. Det mesta av dikterna anses ha gått förlorade, inget publicerades i hennes livstid. Redaktören för My Ladys Soul, Serena Trowbridge, har kammat ihop 16 dikter och 6 fragment. Det är mer än i den senaste tidigare utgåvan av hennes poesi från 1978. Fotnoterna till dikterna är genomgående betydligt längre än dikterna, och redovisar även textvarianter. Den tunna volymen rymmer också tre dikter av andra poeter som anses beskriva Siddall – eller, återigen, återge hennes ansikte. (De flesta i vår samtid har faktiskt sett henne, vanligast utan att veta vem de sett, eller känna till hennes konstnärskap, nämligen som “Ophelia” I Millais i alla möjliga sammanhang återgivna målning, från 1852; Serena Trowbridge, klagar i sitt förord över den svårlästa handstilen (Siddall var ofta sängliggande, därtill opiat-beroende) i uttunnat bläck i arkiven, med dikter som ofta förblivit oredigerade utkast. Det är en febrigt snabbt nerkastad lutande handstil, kan man se bland de reproduktioner som boken också bjuder.
Rossetti har visst efterhand kommit att betraktas som något av en “kulturman” och hans poesi nerskrivits till varande mindre intressant än hans systers, poeten Christina Rossetti, men det finner jag fel, efter inte motsvarande men likartad mekanism som universitetsbiblioteken numera rymmer fler hyllmeter om Mary Shelley för hennes enda fullträff, den drygt 100-sidiga “Frankenstein” än om hennes make, Percy Bysshe Shelley, det förmodligen största poetiska geniet på det engelska språket någonsin. Fast om Dantes Gabriels poesi i hans sonetter i mina ögon är bättre och tätare än Christinas, övergås de båda av ytterligare en annan kvinna, poeten Elizabeth Barrett Browning, så det är inte det. Jag kan kort sagt väntas delge mitt personliga intryck av Elizabeth Siddalls dikter utan att snegla så värst åt vare sig det ena eller det andra könspolitiska campus-lägret. Om ett ögonblick -, för först en av Siddalls målningar, “Clerk Saunders” (namnet är från en ballad), som hon i sin tid fick såld till en amerikansk samlare, en av små triumfer under ett liv av nederlag. Den tycks mig rymma ett självporträtt, och är mer arkaiserande “medeltida” i stilen är Rossetti, något nämnde John Ruskin (“The Stones of Venice”) särskilt kan tänkas ha uppskattat, och likaså den medeltidssvärmande och uppmuntrande kollegan William Morris.
Tillbaka till Victorian Secrets och My Ladys Soul, den nyutkomna diktkompilationen. Det bärande greppet är att redaktören följt arkivens manuskript, även om hon inte alltid klarat av läsa dem, texten är fylld med “[illegible]”-markeringar, kanske borde man anlitat en handstilsspecialist. Alla versioner skiljer sig från de 15 dikter som William Michael Rossetti – bror till Dante Gabriel och Christina, men överlevande de med flera decennier – lät publicera det tidiga 1900-talets första år (text-corpus till antalet dikter har alltså inte utvecklats något speciellt sedan dess). Genomgående var också de av W. M. Rossetti redigerade Siddall-dikterna i mitt tycke på ett vis konventionellt “bättre”, vilket man redaktionellt inte alls verkar vilja kännas vid. Man hade ännu vid det föregående sekelskiftet en instinkt kring hur dikter “skulle” se ut” och hur en poet tänkte vid komponerandet. Man får antaga att W. M. R. lagt ner möda på att förbättra dikterna, “slutfört” de som han har sett det. Självfallet är nu ändå originalmanuskriptens versioner att föredra. De är för övrigt luftigare, de andas bättre, om än alltså inte alltid avslutade. De ligger närmare en balladform, med quatrain/kvartett-strofer som bärande element. Vilket redaktör Trowbridge gör en stor sak av, och anser balladen för en de underpriviligerades uttrycksform, men kan inte låta bli att erkänna att Siddall också hade tillgång till Rossettis stora bibliotek, vilket hon enligt flera ögonvittnen också gjorde flitigt bruk av. (Så klart, tänker man – hon var sjuklig, sängliggande, opiatberoende, vad kan man göra annat än att läsa).
Vad som snart slår en är dikternas morbida dysterhet – Christina Rossetti tillfrågades i Siddals livstid kring eventuell publicering av några av dem, men fann dem “almost too hopelessly sad for publikation en masse”, det har inte varit något illvilligt omdöme. Dödsfixeringen är så stark i dikterna att de som ansett hennes död för självmord, snarare än slarv med opiatdoseringarna, får stärkt sin sak. Det är lät att uppfatta de som ett dagbokssidans uttryck för tillfälliga stämningar. Siddall berättade heller aldrig för vänner och bekanta om sitt skrivande. Dikterna är fyllda av ord som “grave” och “death”, och bär tecken av sjuklingens obönhörliga känsla av mörk predestination. Bildspråket är pregnant; “Life and night are falling/ from me”. Påverkan från gotisk skräcklitteratur finns men är mindre dominerande än detta det lyriskt mest depressiva stråk som jag stött på sedan Joy Division; “The unformed visions of my life/ Pass by in ghastly train”; eller “Hollow hearts are ever/ near my soulless eyes, have/ ceased to chear me”; likaså “There to lay, empty of all love/ Like beaten corn of grain”; och vidare “Then sit down meekly at my side/ and watch my young life flee”; och även så “But words came slowly one by one/ from frozen lips shut still and dumb”. Det är nästan otroligt entonigt deprimerande, och jag sätter på soundtracket av 1930-talets stora självmords-hit “Gloomy Sunday” medan jag läser, “do we clasp dead hands/ and quiver with an endless/ joy for ever”.
Men för att ge rättvisa åt Elizabeths Siddalls poesi behöver man citera hela strofer, som när de är som bäst är mycket fint komponerade, och möjligen också efter örat, i grunden muntliga, som Trowbridge antyder. Här ett fragment;
Autumnal leaves are falling
About her new made grave
Where the tall grass bends to listen
To the murmur of the wave.
I det följande återanvänds, kanske i en omarbetning, samma rim (på balladens vis med varannan rad rimmad, “bekvämlighetsrim” som man kallade det på svenska förr i tiden), i den färdigutförda dikten “O mother open the window wide…”;
And mother dear when the sun has set
and the pale kirk grass waves
Then carry me through the dim twilight
and hide among the graves.
Och med samma dödsfascination eller dödlängtan, i det här komplett återgivna fragmentet, som med sitt morbida “wasted face” kommer tätt på skräckromantiken (och kunde tonsatts av 1990-talets norska black metal-musiker);
I lie among the tall green grass
That bends above my headAnd covers up my wasted face
And folds me in his bed
Tenderly and lovingly
Like grass above the dead.
Ett inte mycket annorlunda motiv söker Siddall, också här i starkt klassisk retorisk form, i dikten “O god forgive me that I ranged…”;
Love kept my heart in a song of joy
My pulses quivered to the tune
The coldest blasts of winter blew
upon me like sweet airs in June.
Mer originellt tycks, från det lilla antalet kärleksdikter som jag kunde citerat mer från, och ur dikten “Thy strong arms are around me love…”;
I cannot give to thee the love
I gave so long ago
The love that turned and struck me down
Among the blinding snow.
Förvisso skiljer detta sig en hel del i tonfall och utförande från de bearbetningar som alltså tidigare varit kända, via W. M. Rossetti, tydligen lika Dante Alighieri-påverkad som sin bror D. G. Rossetti; “In the air filled with the sound/ Of spirits circling round and round/ Are there lakes, of endless song”. Detta låter inte riktigt längre som Elizabeth Siddalls autentiska röst, men så har man blivit en smula klokare. Red. Serena Trowbridges noggranna transkription, också av den ojämna eller utelämnade interpunkteringen, visar väl också på att någon slutgiltig textstatus kan vara svår att säkerställa. Elisazbeth Siddalls poesi mår måhända bäst av att inte göras till något alltför stort utöver det personliga dokumentet, där man försiktigt öppnar den tunna volymen för en stunds mörk meditation i kvällsljuset. Men den breddar likväl vår bild av den viktorianska poesin under dess mellanperiod. Den tillför en ytterligare kvinnlig stämma – ofärdig men distinkt – till tidpunkten för en av de engelska poesins historiska höjdpunkter, samtida med Tennyson, Mathew Arnold och Swinburne.
/Håkan Sandell
—
Fotnot: De brittiska feministerna har korrigerat Elizabeth Siddalls efternamn till familjens stavning med två l, det har de gjort rätt i, men det kan göra det svårare att söka, oftast är stavningen fram till nyligen Siddal.