Ny på bloggen recenserar här Marie Tonkin, poet med senaste utgivna Pyramider i paradiset (2014), den italienska poeten Alda Merini (1931-2009), i svensk översättning av John Swedenmark, som förlaget Lejd har utgivit under titeln Franciskus – Den skapades sång. Förlaget beskriver hennes som en av efterkrigstidens stora italienska poeter, och en legend har Merini blivit, med sin intensiva poesi och sin trasiga livshistoria.

Då och då händer det att man möter man en diktsamling som äger en omedelbarhet som nästan tar andan ur en. Alda Merinis Franciskus – den skapades sång är en sådan bok, känsligt översatt av John Swedenmark, som också skrivit ett initierat efterord. Alda Merini (1931-2009) tillhör Italiens mer kända och uppskattade poeter, flerfaldigt prisbelönad, men har inte tidigare översatts till svenska. Franciskussviten är ett av Merinis senare verk och står stadigt i en gammal kanon; kring medeltidshelgonet Franciskus, grundaren av franciskanorden, finns mycket litteratur. Merini väljer rolldiktningens form och låter Franciskus själv tala i en serie explosiva dikter, skrivna ur en sorts smärtsam uppgörelse.

Hos Merini identifierar sig Franciskus, den bottenlöst hängivne, fortfarande med sin bakgrund och sin familj, med fadern, som sökte påverka honom till ett världsligare vägval och slutligen försköt honom. Den kristna efterföljelsen har inte gjort Franciskus mindre mänsklig. Heligheten är söndrad och tecknas som mod: ”Helig är jag/ eftersom jag inte är rädd för honom.” Ur sprickorna stiger smärta och jubel. Det är drastiskt och skickligt genomfört och samtidigt skenbart enkelt. Merinis bilder är ständigt skiftande, ibland till synes grovt tillyxade men alltid med en extatisk laddning.

Barfota ska jag vandra för att rädda Guds grundvalar
men framför allt är det ditt ansikte jag vill rädda
och lovsjunga och försvinna
ner i dina händers djup.

Diktjaget igenkänner sin kallelse som en uppgift att hjälpa Gud i världen och kallar sig själv en kvinna, ”förbunden med vad jag kallar martyriet”, vars uppgift är att föda Gud. Ett återkommande motiv är julkrubban och Kristusgestalten framskymtar som den nödlidande, vars nakenhet Franciskus efterliknar. Men han vill lika mycket glädja Gud, rentav ”muntra upp” honom: ”Det roar mig så att få muntra upp/ Herren Gud,/ han som dog på korset för oss.”

Franciskus säger sig vara ”drömmeriets apostel”, därtill utsedd av Gud. Hans fingrar är flöjter och själv är han en fågel. I hans tro får hela skapelsen plats, den hör dit, djur och insekter, och i det nya tillstånd av både uttänjning och förminskning som omvändelsen fört med sig, är döden näst intill irrelevant. Döden är för övrigt en genomgående tråd i denna textväv, hotfull för den som värjer sig mot Gud, men ljuv för diktsamlingens Franciskus, som menar den vara försedd med ett nyanserat språk.

Pengar är en ursäkt
som försvarar en mot döden,
en mask människan försöker gömma sig bakom
så att det inte ska synas att hon är en ängel,
en sorgsen och plågad ängel.

Likt en annan Job finns också hos Merinis Franciskus den bittra kampen med ”alla varför”. Här förklarar Guds tystnad ingenting. Korset finns där men är svårförståeligt. Något som är intressant också därför att Franciskus själv var stigmatiserad, alltså fick sårmärken på kroppen. Det fysiska lidandet är honom knappast främmande. Identifikationen med den korsfäste går också spegelvänt, så att Kristus i texten identifierar sig med människan: törnena på marken mot en naken fot är Guds törnen. Ändå, eller kanske just därför, är det som om ingenting kan undgå att färgas av Franciskus’ livsglädje. Obekymrad om ifall Gud igenkänner hans musik eller inte tillgriper han hela färgspektrat och påstår att det är musiken som förenar honom med Gud, en musik som stiger ur lyssnande till Guds röst. Anas här en antydan om språkets primalakt förstådd som ett lyssnande och dess utflöde som ett gensvar?

Det är lätt att föreställa sig att Franciskus’ expansiva och omvittnat säregna personlighet passat Merini att träda in i. Efter en tidig debut utgav Merini som regel korta diktböcker i små upplagor. Under två decennier tystnade hon som poet och vistades den perioden flera år på mentalsjukhus. Hon genomgick tvångssterilisering och visste mycket om olycklig kärlek. När hon återkom 1979 var det med en lyrik som gärna undersökte mentala sjukdomstillstånd som områden för kreativitet. På hennes comeback följde två decennier av obruten litterär produktivitet. Valet av Franciskusboken för en svensk översättning förefaller lyckat (Bokförlaget Lejd, 2018) – här når Merini nya höjder med en avklarnad och liksom självlysande poesi. Förhoppningsvis kommer fler svenska översättningar av Merini, som med sin metafysiska hänvändelse och ofta naket extatiska röst framstår som en i samtida svenska poesisammanhang främmande uppenbarelse.

/Marie Tonkin