“Så reste de alla i ett skepp byggt av natten” – ny diktsamling av Kristian Lundberg

lundberggggKristian Lundberg har placerat sig i vår lyrik ett ställe mellan Karl Vennberg och framtiden. Född 1967, och likafullt kanske den yngste svenske poet där fullödig dikt och karaktäristisk personlighet uppgår i tydlig enhet. Requiem över en förlorad son (Lindelöws bokförlag) utgör Kristian Lundbergs runt 20:e diktsamling – det är inte helt lätt att räkna – sedan debuten med Genom september 1991, vilken också förblivit min favorit om än kanske inte utan ett inslag av ungdomsnostalgi. På samma nivå befinner sig den nyutkomna samlingen även om det hos den mogne poeten tillkommer en förmåga att ta ut kurvorna och tala i fullständiga satser, så som alltid står att lära hos de antika romerska poeterna, eller som här kanske snarare i bibelversernas sjungande halvprosa. Vi närmar oss alltså en fullkomning.

Hans requiem utgör en såväl personligt som kollektivt starkt berörande diktsamling om ett barn som dör. En vardagstragedi kring en prematur förlossning och en livsavslutning redan innan livet börjat, något som här ges den stora diktens proportioner, stegrat till ett ibland svåruthärdligt cri-de-coeur. Boken är musikaliskt utbyggd i avsnitt som stundtals stegras i mittpartiet och ges en lugnare avslutning i form av “fem sånger”, vilka efterliknar den kristna mässan med dess gloria, sanctus och credo. Det är med lugn mognad som det likafullt hetsigt och sårigt skildrade förloppet läggs upp. Dikterna må vara skärande expressiva men kompositionen är genomtänkt. Valpen har blivit vuxen, och människan har blivit diktare; “vi har lagt/ ner våra vapen, vi hade inga andra vapen/ än oss själva”. Nu finns bara ordet kvar.

Samlingen hettar till, smärtsamt, redan i den tredje korta dikten. Det är sjukhusets vita rum som skildras, och så spädbarnet; “en/ kanyl omänskligt grov mot en så tunn ven, ett/ fönster ut mot parkeringen, en parkering fylld/ med levande och död materia”. Den stora bildrika dikten om det spädbarnsdöda barnet ligger utspridd över de många sidorna, och man skulle kunna sammanställa det skildrade motivet som följer, för att ge en bild av den kraft och pregnans som gång efter gång visar sitt ansikte genom dikter som bär både skriftliga och muntliga drag. Med muntlighetens fullödiga tal (och avsaknad av översikt i skapelseögonblicket) men med skriftlighetens detaljer och borrande insisterande. Så här tecknas alltså barnet, om jag klipper från alla de nittiofem sidorna, detta är barnet;

“ett träd som blev fällt/ långt innan rötterna tagit fäste”… “en mörk pupill/ en dalgång mellan ravinens fäste”… “en ilning som strömmar fram/ genom en bortdomnad kroppsdel”… “en oro som plötslig/ vind i trädkronorna”… “en rand av ljus längs/ med nattens fäste”… “en handfull/ benmjöl, saknad av ingen”… “Lilla blixtrande stjärna”… “glittrande reflexer av ljus intill hans säng”… “han är ingenting, han kommer som den plötsliga/ nattkyla som fryser vattenytan till en/ tunn tunn hinna av is”… “låt honom inte möta ensamhet med ensamhet”. Eller med direkt apostrofering; “Du gick inte att fånga in ens i det kortaste dygnet”… “du som vandrar/ensam genom ravinens mörker”… “du kan inte fylla upp/ det du tömde ut”. Uppgivelsen; “att ha förlorat ett spel/ långt innan det ens fanns ett första drag”. Livsanklagelsen; “jag/ kan ibland känna hur det hade kunnat vara/ om inte du hade låtit oss falla”. Det ohyggliga; “Vi kan läsa att döden väger 2,6 kilo”.

Är det ändå inte på ett vis skönt att ha fått en diktsamling man vill citera för andra ur? Vad gäller sitt huvudmotiv så är denna bok oavbrutet andlös läsning. Men en av diktsamlingens få svagheter består i när predikandet om social rättfärdighet blir svagare än gestaltningen av social orättfärdighet. (Fastän man inte hade föredragit en dikt av uteslutande beskrivningar eller en återgång till modernismens halvkvädade meningar. Här möter man en fullständigare språklig apparat med ekon i klassicism och romantik.) Och om till exempel det i ett ofta återupprepat Kristus-utrop kan vara svårt att särskilja innerlighet från hymnisk retorik så har detta kanske likväl ingen betydelse för lyrikläsaren. Då retorikens stora hjul driver också innerlighetens lilla hjul runt och framåt. Det här ger poeten som han blev, han är femtio år, och det finns ingen anledning att ändra på honom. Det kan bli en smula monotont, men varför skulle det inte vara ett av poesins verkningsmedel. Intensitet är inte allt, hävdade en gång Jospeh Brodsky (Seamus Heaney protesterade i bakgrunden), den omfattar också anspråk och vidd, format och överblick.

Det ligger i långdiktens natur att den inte oavbrutet kan hålla samma koncentration och anspänning. Intensitet får man här rikligt av i åtskilliga avsnitt, men det är i bokens mittparti, som likafullt innehåller några av de mest strålande partierna, som helheten har sin svagare del, därför att motivet i alltför hög grad tillåts glida ut i en rundmålning av staden och dess gator, och detta har vi lyssnat till förut. Parallellt vidgas dock den personliga sorgen till att gälla andra människor vilka likt den lille döde har getts trasiga öden. Förlusten av pojken, och pojkens möjligen irrande själ, växer ut till en skildring av andra i samhällets förlustmarginaler så som papperslösa eller prostituerade; de andra som “står namnlösa/ kvar på fel sida om motorvägen”, “de prostituerade från transitboendet/ intill bensinstationen, deras namnlösa spökbarn/ som det ibland går att skymta, barfota/ vid dieselpumparna”. Det är projektion som solidaritet, där den egna smärtan har renat blicken till att se omgivningen i dess levande ljus och tydlighet. Det kan ge en hel skeppskatalog av mänskliga öden, i ett magnifikt avsnitt i stil med Neruda när i dennes mer realistiska perioder eller som hos de brasilianska modernisterna;

Stadsdelens biografi: en skomakare hängde sig
En kvinna från mjölkbutiken längre ner på gatan
hade en kortvarig kärleksaffär med grannen i huset
mitt emot, ett barn dog i sömnen,
fördes undan om natten för att inte skrämma
med sändebud om kommande sjukdomar
Det finns en trädgårdsmästare
en osalig varelse som hemsöker området
han drivs av perfektionism,
det enda moraliska rättesnöre det går att leva efter

Kristian Lundberg har för övrigt alltid varit mästerlig på sommarstämningar, den där “känslan när augustis/ viktlöshet låter sig förvandlas till tyngden/ av september”. Dikter med sina “kalenderblad”, dygnet som vänder och blir “viktlöst som innanmätet på ett/ tomt godståg”. Låt mig citera ytterligare ett längre stycke från samma dikt som ovan (“Positioner, lägen”), med semestertidens stämningar för dessa som är kvar i staden, och skuldkänslorna, den kvarlevande skulden. Poeten ser;

Spöken ta sig in i en sommartom realskola
där förra seklets vaktmästare
fortfarande hänger som en mörk pendel mitt i aulan
han namnger oss alla
de som skall stanna i skolan över sommaren
de som aldrig skall återvända till skolgårdens larmande
inferno, en efter en räknar han oss, svänger sin enorma
kropp fram och tillbaka i tomrummet av röster

Radbrytningen är inte bra (jag tror dikterna har skrivits fort) men detta är annars lysande. Diktsamlingen befolkas av döda och levande, blir en symfoni över de många bortkastade eller bara slutlevda liv som omger oss för den som har blicken för det. “Så reste de alla i ett skepp byggt av natten”. Så sannerligen gjorde de, de avreste och lämnade staden till de som “står med tomma händer”. Då kvarstår för dikterna mest den religiösa bekännelsen eller ett slags aktiv uppgivenhet där man “bryts/ av som torra tunna stickor” men “låt det bara ske, låt oss bara antändas”. Det ger ett desperat credo som möjligen mystiken förlikar; “sonens ansikte,/ fördolt i faderns anletsdrag, faderns bild i sonen”. Helt sist återstå bara slutorden vid barnkistan, och jag vet inte säkert om denna diktsamling sårar eller läker; “Ingenting som bryts rakt av går att foga samman/ Det är brutet och jag hör dig svara med all/ den tystnad som uppstår när ett barn upphör/ vara barn och blir alla kommande åldrar/ under ett och samma ögonblick”.

För om motivet råder det ingen tvekan, det gäller den verkligt värnlöse, det ofödda eller nyfödda barnet, som blir ett emblem för hela det underprivilegierade samhället (dubbelexponeringen är genial), på en gång symbol och endast sig själv, det liv som inte ens gavs en chans.

/Håkan Sandell

This entry was posted in Blogg.

One thought on ““Så reste de alla i ett skepp byggt av natten” – ny diktsamling av Kristian Lundberg

Leave a Reply

Your email address will not be published.