Nymånesällskapet – i kinesisk poesis 1920-tal

02Efter en mångtusenårig kinesiska poesitradition så kom till sist moderniseringsförsöken. Nymånesällskapet tog sitt namn från något så specifikt som en dikt av Indiens moderne store poet Rabindranath Tagore, och stod samman som en västerländskt orienterad men nationalistiskt färgad grupp, där man annars politiskt rörde sig vänsterut under trycket av den japanska expansionen (på kinesiskt territorium). Man hävdade likafullt konstens frihet och självständighet, alltså likväl mer L’art pour l’art än Lenin. Gruppen hade sin tillhörighet knuten till handelsstaden med de internationella vyerna, Shanghai, och utgav även en tidskrift, Nymåne.

Gruppens grundläggare var poeten Xu Zhimo (1897-1931) som efter att runt 1920 ha studerat ett par år vardera i England och USA introducerar en nyromantisk strömning i kinesisk poesi. Nymånesällskapet kom att starkt influeras av utländsk diktning. Så fungerade Xu Zhimo rentav som Tagores tolk under dennes Japanbesök. Xu Zhimo översätter från engelska även poeter som Thomas Hardy och Christina Rossetti. Inte precis det senaste nya i Europa, men i Kina är det tidigare osett att i poesi tillämpa den europeiska formen av strofindelning. Resultatet kan tyckas något blekt, men har upplevts som mer överraskande och fräscht i sin kinesiska samtid. Ibland hettar det till, det är liksom Rimbaud fast på kinesiska;

Ge dig av, nya ungdom, dra!
Lämna sorgerna åt kråkorna i solnedgången.
Ge dig av, dröm samman en himmel.
Jag krossar min kopp av jade och illusioner!

Central var även Hu Shi (eller Hsü Chih-mo, 1891-1962), som efter att han återvänt till Kina 1914 efter fyra års utbildning i USA fann det gamla landet stagnerat, och sökte en uppbrottsväg innanför litteraturen. Senare blev han diplomat under Chiang Kai-shek, och ändade upp tillsammans med dennes administration i Taiwan. Motsatt Chen Mengjia (1911-1966), som var yngre än de andra och hann komma med i grupperingen genom att börja publicera sina dikter redan som 18-åring – Hu Shi blev istället senare kvar i det kommunistiska Kina, men begick till sist självmord under kulturrevolutionen. Även Xu Zhimo var då borta, tidigt och ung avliden i en flygolycka.

Den väsentligaste poeten i gruppen var poeten Wen Yiduo (1899-1946). Han var politiskt aktiv socialist – inte kommunist – vid tiden för den japanska aggressionen och blev på öppen gata lönnmördad av högernationalisterna. Med sin anmärkningsvärda poesi, vilken likt de övrigas är brittiskpåverkad, debuterade han 1923 och med diktsamlingen “Hongzhu”, Red Candle som den heter i otaliga engelska tolkningsvolymer. En andra och sista diktsamling följde 1928, Totenwasser i min tyska översättningsvolym, Döda vatten skulle vi nog säga.

Även Wen Yiduo hade varit i USA, och tagit intryck av, huvudsakligen brittisk poesi av äldre snitt. Men i Chicago möter han storstadsskildraren Carl Sandburg, under åren där även poeten Amy Lowell som också förmedlar nya vindar. Han balanserar i sin diktning mellan kinesisk klassisk poesi och det nya folkliga litteraturspråket, men rör sig mot det senare under intryck av den politiska utvecklingen, i ett alltmer kaotiskt Kina. Hans 20-talspoesi bär likafullt mer dekadenta än engagerade kännetecken, även om det kan vara svårt att helt utröna vilket i en kinesisk kontext.

Genom en av livets tillfälligheter var en av de första poeter som jag själv över huvud taget läste just denne Wen Yiduo. I Red Candle står den röda symbolfärgen för liv och kärlek, med associationer till bröllop eller nyårets förhoppningar men även motsatt med betydelsen av hur ljusen brinner ner. Ingen tycks ha tolkat boktiteln i politisk riktning men även detta är möjligt. Dikterna är intensiva, bildrika och rörliga, men svettas ångest;

Åh röda vaxljus!
Då du nu har formats så: så brinn!
Brinn! Brinn!
Bränn upp människors drömmar,
bränn ut deras blod –
Bevara deras själar
men bränn ner deras fängelse!

Skolning i den traditionella versen hade han redan från början. Det fanns däremot ytterst lite poesi skriven på det nya skriftsystemet för dagligspråket. Han skiftar tillsammans med de andra poeterna ut stavelseräknande mot betoningsräknande versmått, så långt det nu är möjligt på kinesiska, och använder sig som antytt av den talade kinesiskans ordförråd. Här följer till sist den dikt som var den jag själv mest fäste mig vid som 16-17-åring. Den är hämtad från Döda vatten och jag har dikten i flera olika översatta versioner, om man sammanställer dem skulle dikten kanske kunna lyda något åt det här hållet, det får kinesiskkunniga avgöra;

Jag bedrar er inte när jag säger, att poet det är jag inte,
trots det att jag älskar renheten hos den vita jadestenen.
De blå pinjeträden, den vida oceanen, en sol som sänker sig
över korpens rygg.
En skymning sammanvävd med fladdermössens vingar.
Ni vet att jag visst älskar hjältar, och älskar höga berg,
vårt lands flagga älskar jag där den sträckes ut i vinden,
och krysantemum i dess bredd från videgult till mörknad brons.
Minns att allt vad som livnärt mig det är en kanna bittert te!

Men det finns ett annat mig – skrämmer jag er nu? –
Där mina tankar likt flugor krälar vid soptunnans kant.

 

/Håkan Sandell


Fotnot: fotografi av Wen Yiduo

This entry was posted in Blogg.

Leave a Reply

Your email address will not be published.