I Vestmanlands Läns Tidning, Fagersta-Posten, Dalarnas Tidning, Örnsköldsviks Allehanda, m.fl. kunde man för två dagar sedan (22 februari) läsa Kristian Lundbergs krönika “Går det att veta vilka böcker som kommer att bestå tidens prov? Nej, knappast.”, som Lundberg inleder med övergripande funderingar över kulturlivet och dess urvalsprinciper, som förtjänar att citeras;

“…En kanon behöver inte vara särskiljande eller reducerande, värderingsmässigt. Det skapas nya mönster och motrörelser i det ögonblick som en norm formuleras… Det sannolika är att den som försöker skapa en sådan framtida värdehierarki kommer få se sina framtidshopp nedtecknade på gulnande arkivkort… Bortglömda, i bästa fall, i sämsta fall förlöjligade genom tidens gång… Det går att se en återgång till vad vi enklast kan beskriva som klassisk lyrik. Det finns en ständigt pågående rörelse som både problematiserar och skapar nya förutsättningar för en del av våra föreställningar som berör tradition och förnyelse…”

Kristian Lundberg övergår så mer specifikt till retrogardismen;

“… 1995 utgav poeterna Håkan Sandell och Clemens Altgård en gemensam poetik. ‘Om retrogardism’ (Ellerströms). Den kunde läsas som en stridsskrift, men lika mycket var det ett sätt att förstå en plats i tiden… [D]et man kan se är att deras poetik kom att fungera som en skiljelinje. Det fanns plötsligt ett före och efter… Det gick att skapa andra perspektiv, och ändå vara närvarande i ett nu… Altgård/Sandell gjorde det tydligt att samtiden var ett val. Den viktigaste beståndsdelen i den här processen, som jag ser det, har varit tidskriften Aorta. Det första numret utkom 1997. Tidskriften kom att fungera som en samlande plats för essäer, fragment, lyrik och tolkningar….”

Lundberg kommer så fram till vårt nyutgivna Aorta-nummer, Tema: Kalliope;

“… Nu är det 25 år sedan Altgårds och Sandells poetik utkom. Det ger Aorta tillfälle att publicera en jubileumsutgåva, nummer 28. 2020. Det kan vara en av de viktigaste trycksakerna vi kommer att få ta del av under det här året. Jag väljer att se utgåvan som en motståndshandling. Ett framtidsord som kommer att överleva samtidens trendtyranneri… Aorta skapar sin egen kanon. Den redaktionella texten är författad av David Almer. Han avslutar sin text med den typen av Non Serviam man känner igen från punkrörelsens undergroundscen; och jag låter härmed Aorta tala för sig själv, åter igen som ett alternativ till det officiella kulturlivet… Ja, det är bortom det officiella kulturlivet, på vägarna som inte alltid nyligen trampats, som vi kan ana vad som håller på att ske…”

/David Almer