I Emil Kléens självbiografiska roman Venus Anadyomene (författad 1893-94, utgiven av undertecknad 2008) beskrivs en episod på ett café i Stockholm: “Vid denna tidiga timma stod kaféet tyst och tomt, blott en ung snobb av obestämt yrke, som kurtiserade en av flickorna, satt och hängde på sin vanliga plats med Dagens Nyheter framför sig på kaffebrickan.” Den unge snobben stör uppenbarligen Emil Kléens alter ego som ska läsa upp dikter, och schasas därför iväg av vännen och tidningsutgivaren Bert Stålsköld, som efter att ha skrämt iväg snobben utbrister: “Människoblickens herravälde över djuret, ser du. Jag vet förresten ingen som så ohyggligt irriterar mig som den här grilljannefiguren. Fy fan!”.
Begreppet “grilljanne” ska enligt Hasse Zetterström ha myntats av redaktör Gunnar Haegerstolpe i Dagens Nyheter, och Jörgen (pseudonym för Georg Lundström) populariserade begreppet i sin tidning Figaro. Ursprunget ska ha varit 1890-talets lösdrivare och snobbar som ofta frekventerade Jones’ Grill vid Norrmalmstorg, där de levde upp, eller över, sina tillgångar, och är på sätt och vis 1890-talets motsvarighet till de 100 år senare förekommande stockholmsbratsen, eller stekarna. Det finns också en förklaring som bygger på att Jörgen själv kom på begreppet. Väljer man att tro på denna version, så skall Lundström, som själv var känd för att ha varit mycket välklädd och stilig, utan att pråla, ha inspirerats av en konkurrent: Janne Bruzelius, skvallertidningen Budkavlens utgivare. “Janne” blev snabbt i Lundströms kretsar ett öknamn för en smaklös snobb, och sammansättningen “grilljanne” skulle därmed ha fötts, kanske då tillsammans med Haegerstolpe. Sigge Wulffs kuplett “Kalle P” populariserade och spred begreppet vidare. Den danske dandyn Herman Bang nämns till och med som en grilljannetyp från 1880-talet i en ovanligt elak text. Hur som helst; Lundströms definition av grilljannen, ofta citerad, lyder:
“Grilljanne är en specefik [sic!] stockholmare: en ung herre som går till Jones på auktoritet, äter och dricker hvad som helst, bär pince-nez och dunderkäpp, grinar illa, gör ingenting (utom skulder), svältföder en tam dogg, lånar pengar av procentare, helst mot falska reverser, låter kappvaktmästare stoppa galoscher i fickorna på sig, skryter af sina ‘eröfringar’ och krämpor, klär sig gammalmodigt, brokot och kortstubbadt enligt Wienvarieté och som stalldräng, utan att ens ha en häst. Och slutar ofta på Långholmen i god tid. Med få ord: Grilljanne är en omodern, kortstubbad halfherre, som vet intet, tål allt, tror på rang och pengar, börjar hos Jones och slutar på Långholmen. Men en fin och förnäm och smakfull karl är ingen grilljanne.”
Ur en kvällsdykning i tidningssarkiven kan jag bistå med mer information rörande grilljannens väsen, “förra seklets sista dandytyp”, som senare skulle följas av jazzgossen, charlestonprinsen och swingpjatten (med avarten bryggcharmören från 20-talet som (redan då) kunde hittas på diverse finare bryggor i Stockholms skärgård: “helt klädd i vitt, starkt solbränd. Han har kastat stärkkragen och nyttjar en låg, mjuk nerfälld krage. Han har uppstruket hår, har aldrig hatt”. Även om ingen tennisbana fanns i närheten kunde man finna honom på en brygga viftandes med ett tennisracket.)
Vi kan konstatera att en grilljanne klädde sig brokigt, av franskt, och senare amerikanskt mode. Han ville sticka ut, men saknar finess och bildning, vilket borgerliga krafter i pressen var noga med att peka ut. Trots att grilljannen hade dandymanér, så skiljde han sig från den raffinerade dekadenten:
“han skiljer sig ifrån sina samslägtingar i den öfriga verlden derutinnan, att medan den stora verldens dekadensfjant visserligen sträfvar att på allt sätt se slö och löjlig ut, men icke desto mindre ifrigt eftersträfvar att njuta af det mest raffinerade, som lifvet kan bjuda på, så behöfver vår grilljanne för det första icke anstränga sig för att se slö ut, och för det andra saknar han fullständigt hvarje spår till förfinad smak. Hans andliga varelse är uppenbarligen icke obetydligt angripen af den dåliga sprit han inmundigar i häpnadsväckande qvantiteter.” (Svenska Dagbladet 1894-01-29).
1893-04-06 rapporterades det att en grilljanne, “en sprätt av den äkta rasen”, väckte oerhört uppseende i Danmark. Hans klädsel: “kanariegul överrock, som släppte ett godt stycke ofvanom underrocken, mycket vida, uppvikta säckbyxor, hvita damasker och blanklädersskor med höga spetsar. På hufvudet en cylinderhatt af minsta dimensioner och i handen en ofantlig knölpåk.”
Knölpåken, “90-talets tunga knöliga påk [käpp] med hjorthornskrycka som grilljannen släpade med sig”, som accessoaren beskrevs 1941, var ett adelsmärke, och verkar sällan ha rört vid marken. Den bars under armen, eller över axeln, och på nidbilder av grilljannen kan man till och med se den nedstoppad i fickan. Den senare jazzgossen blev en mer feminiserad art av snobb, men ska ha haft pomadadoften och det slickade håret gemensamt med grilljannen. I en mycket nyttig text, “Vill ni se Kalle P?”, av signaturen Kfs i SvD 1927-02-27, beskrivs det hur Jazzgossen kammade håret bakåt, medan grilljannen hade bena, “som började i pannan och slutade vid kragen”;
“Smink eller puder kände icke grilljannen till, men kring halsen bar han en krage, hög som en manschett, och han excellerade i blixtrande ringar och knappgarnityr. Han var mycket svag för färger både i halsduken och i kostymen, och sidenuppslag använde han på alla möjliga ställen. Han gick i mycket vida uppvikta byxor, kavajen och västen hade överdrivet långa slag och överrocken var lika kort som kavajen, därmed karikerande den tidens mondäna sommaröverplagg, cover coat. I handen bar han gärna en käpp, tjock, grov och tung som en påk, och på huvudet en blänkande cylinder, svart eller grå. Med sina smala, pomaderade och uppåtsträvande mustaschspetsar, sin blaserade blick och tillgjorda gång blev han en verkligt löjlig typ, som man icke sällan såg på 90-talets mest guterade promenadplatser i Stockholm, Kungsträdgården och Norrmalmstorg.”
Det mest intressanta fyndet var nog ändå en nyhet från 1893:
“En qvinlig grilljanne har nu visat sig i Frankfurt am Main. Hon bar följande drägt. En vanlig herrhatt af silkesfilt, hvit krage med höga snibbar, en mycket brokig kravatt, en svart herrjakett som gick till knäna, naturligtvis utan ringaste spår av midja, med fingerbreda sömmar, en stor hvit ros i knapphålet, snabelskor och i den hvitbehandskade högra handen en väldig käpp. Hon spatserade med långa grilljannesteg och väckte mycken uppmärksamhet. Ett par manliga kolleger bleknade af afundsjuka.”
/David Almer
Lästips:
Peter K. Andersson, “Bland halfherrar och dekadansfjantar. Grilljannen som subkultur och stereotyp i 1890-talets Stockholm” (ingår i Rig. – 0035-5267. ; 2017(100):3, s. 129-149).
Emma Flärd, “‘En ung verkligen bättre herre aldrig är klädd på det viset’. Grilljannen som hot mot borgerliga manlighetsideal 1890–1900”, C-uppsats, Uppsala universitet (2020)
David Nessle, “Ussare kvanting! Välkommen till 1890-talets subkulturer” (2013-06-14)
Dick Harrison, “Subkultur med dåligt rykte i 1890-talets Stockholm”, (SvD 2020-05-15)