Tilbake til fremtiden. Håkan Sandell og den nordiske retrogardismen
Guiliano D’Amico
Scandinavian Academic Press/Spartacus, 2020

Retrogardismen kom i år upp till ytan igen. I januari, innan coronapandemin lamslog världen, utkom den retrogardistiska tidskriften Aortas nummer 28 för att fira att det är 25 år sedan retrogardismen som begrepp föddes i sin nordiska skepnad. Retrogardet möttes åter för att fira på Norlis antikvariat i Oslo, och några månader senare utkom Guiliano D’Amicos avhandling om Håkan Sandell och den nordiska retrogardismen. Ett utmärkt tillfälle att summera retrogardismen, kan tyckas. Avhandlingens baksidestext lockar också med att D’Amico ger oss både analyser av Sandells lyrik, och en undersökning av retrogardismen som ”Nordens mest konsekventa försök att tänka samtidslitteratur i andra banor än de man finner i modernismen och postmodernismen”.

Fokus i avhandlingen ligger mellan 1995 och 2011, en avgränsning som börjar med Malmöligans upplösning och Sandells och Clemens Altgårds stridsskrift Om retrogardism (1995), och avslutar med Aortas ”sista” nummer 27 2011. Det är en klok och naturlig avgränsning. Även om retrogardismen aldrig somnade in, vilket aktiviteten på retrogarde.org, och kanske framförallt konstnärernas och författarnas vidare aktiviteter vittnar om, så har den samlade energin som enat kollektiv falnat sedan 2011. Framförallt har det saknats en samlingspunkt och gemensamt organ av Aortas kaliber. Idéerna och individerna har förstås fortsatt verka med oförtruten kraft.

En av avhandlingens starkare sidor är att den ger retrogardismen en gedigen begreppsdefinition utifrån en akademisk horisont, ett perspektiv utifrån, och poängterar framförallt retrogardismens strävan att hitta alternativa ingångar till samtiden, och inte alls en vilja att eliminera modernism, avantgardism och postmodernism, vilket man ibland lurats att tro. Med tanke på tonen i många debatter i framförallt svensk press, där retrogardet var involverat under 00-talet, är det en viktig poäng. Begreppsdiskussionen är djuplodande och gräver i retrogardism-begreppet som både gammal militär term, och som nedvärderande term i avantgardistiska konstnärskretsar under 1930-talet, fram till Neue Slowenische Kunst (NSK) och deras användning av begreppet. Den nordiska retrogardismens kopplingar till New Formalism-skolan i USA är ett annat exempel som tas upp, och som ger en nyttig internationell dimension. För den inbitne litteraturteoretikern finns även utflykter till Marx, Compagnon, Gracq och Barthes resonemang kring modernism och modernitet, något som framförallt stöper avhandlingen i sin litteraturvetenskapliga form, men som ger mycket lite substans till avhandlingen i övrigt.

D’Amico summerar den nordiska retrogardismen i sex sammanfattande punkter, eller teser som han kallar det, som under den senare delen av avhandlingen har betydelse för analyserna: Retrogardismen är enligt författaren således en estetik som ställer sig 1. emot en evolutionär tanke om en konst som blir bättre och bättre, i takt med framsteget, 2. emot en förståelse av historiesyn som förutsätter en specifik typ av konst för varje epok, 3. emot avantgardismens idé om evigt nyskapande 4. för ett formmässigt medvetande, må det vara i metriskt eller figurativt avseende, 5. för det mänskliga, det känsloladdade och det sköna, 6. för hantverket, och emot postmodernismens reproducerbara konst. Teserna blir naturligtvis förenklingar, men är pedagogiskt tydliga och rimliga.

Håkan Sandell fungerar som en naturlig sammanlänkande portalgestalt, både genom analyserna av hans poesi, och i tecknandet av honom som retrogardismens ihärdigaste och mest produktiva inspiratör och person. Rötterna tillbaka till Malmöligan på 80-talet, och vidare in i den norska figurativa konstnärsmiljön på 90-talet kring Odd Nerdrum och Christopher Rådlund bildar, tillsammans med Carls Forsbergs grundande av Aorta, en stabil fond till avhandlingens viktigaste delar: lyrikanalyserna, som är tematiskt och omsorgsfullt behandlade i kapitlen tradition, teknik, figuration, ideologi, plats och esoterism. Det märks tydligt att D’Amico här rör sig i sitt rätta element, och det är här avhandlingen har sitt hjärta. Det är skarpa och insiktsfullt genomförda analyser, med utstickare till berikande material, konst och debatter, samt till de andra poeter som figurerat i retrogardet, och de ”exoteriska” retrogardisterna, som D’Amico kallar bl.a. Cornelius Jakhelln och Bertrand Besigye, poeter som inte själva kallat sig retrogardister, men som rört sig i och kring kretsen.

Den som via baksidestexten hoppades på någon slags fullständig historik över retrogardet som gemenskap och större idéprojekt kan nog bli en smula besviken. För detta saknas ett större idéhistoriskt anslag, och för att göra en sådan historik rättvisa saknas många förbigångna, eller snabbt nämnda, personer och händelser i kretsen. Författaren gör emellertid inte anspråk på att skriva en komplett historik; det här är primärt en litteraturvetenskaplig avhandling, och avgränsningar måste göras, men det ska nämnas att när historiken väl tas upp, bland annat i diskussionen kring figurationsdebatten 2009, så märks det i detaljerna att författaren inte alltid sätter de nämnda personerna i det adekvata retrogardistiska perspektiv som skulle gett avhandlingen ytterligare stringens. Det är till exempel relevant att, när hon nämns, nämna att Therese Bohman faktiskt var redaktör för Aorta, och det är exempelvis varken rättvist eller riktigt att förbigå medförfattarna Spaans och Lodén när man gör en stor poäng av ett debattinlägg i Dagens Nyheter under den så kallade OEI-debatten 2007; här omnämns endast Forsberg som författare. Det kan tyckas vara petitesser, visst, men det är ändå detaljer som skulle berikat sammanhangen och de omnämnda personernas roller och kontaktytor, och det är relevant när vi rör oss i ett gemensamt projekt av den här typen. Jag kan också sakna en beskrivning av skillnaderna mellan Aortas första och andra utgivningsperiod, både rörande redaktionens sammansättning och hur denna präglade det retrogardistiska anslaget.

Att D’Amico enbart använder sig av offentligt tillgängliga tryckta källor präglar såklart avhandlingen, vilket ofta gör den blind för det subkulturella samspelet innanför gruppen kontra omgivningen, och det finns självklart mycket mer att hämta i otryckt och mer svårtillgängligt material, samt om man gjort intervjuer med retrogardets medlemmar och kommit rörelsen in på livet. D’Amico är självfallet medveten om detta, och skriver också i prologen, där han gör en intressant jämförelse mellan prerefaeliterna och retrogardisterna, att han hoppas att detta första akademiska försök att analysera retrogardismen kommer att bidra till vidare studier på området. Det hoppas jag också. Den stora historien om retrogardismen är inte skriven ännu. Och underlag saknas inte; man kan bara påminna om de tre retrogardistiska antologierna (2000, 2002, 2005), de otaliga uppläsningsarragemangen, föreläsningarna och utställningarna, det unika i en tvåspråkig norsk/svensk tidskrift, Aortas redaktionella sammansättning och persongalleri, retrogardismens olika tidsperioder och begreppsglidning, m.m., men med det sagt: Det vore orättvist att kräva allt detta av en i sig givetvis avgränsad, men insiktsfull och högintressant avhandling, som bjuder på en djup förståelse av framförallt Håkan Sandells poesi, samt retrogardismen som idékomplex i dåtid, samtid och framtid.

/David Almer