På mitt bord har jag två diktböcker där översättarna inte utgått från originalet. Det är ovanligt gammeldags, som när man i gamla århundraden lät översätta persisk eller kinesisk poesi via franskan. Bengt Eriksson har översatt Sapfo, med endast små kunskaper i grekiska (Sapfo på nytt, Vaktel förlag), och Freke Räihä har översatt den kinesiske poeten Jidi Majia (Mitt namn är nosu, Smockadoll förlag), med endast punktvis stöd hos kinesiskkunniga kännare (kinesiska är visserligen Maijas andraspråk), översatt via engelska versioner. Ungefär som Bengt Eriksson, med forngrekiskan, och låt oss inleda med dennes Sapfo.
Bengt Eriksson har sin bakgrund i musikrörelsen, det progressiva intresset för folkmusik och folk-rock under 1970-talet, och som musikrecensent. Utifrån detta känner han sig ha ett eget bud på Sapfo, i hennes egenskap av självackompanjerande poet. “Sångpoeter testar sina låtar för publik”, och skriver sedan om, menar översättaren. Infallvinkeln är frisk, kan man i de traderade fragmenten ana sig till något mer (och det kan man, klassisk poesi har en retorisk nivå vara logik man kan ana sig till), fast slutresultatet är något oklart. Istället för att renodla en avsedd modernisering av språket i dikterna så blandas ofta moderniseringarna med mer arkaiska formuleringar. Det har varit en rolig bok att läsa, respektlösheten gör att man ser på de välbekanta texterna med nya ögon och kan fundera över dem på nytt. Eriksson har velat ge sin egen personliga Sapfo, som han anser för att vara erotiker. “Sapfo var inte pryd” heter det i en kommentar, Sapfo kan visst ha valt vulgära ordvalörer, menar Eriksson, på ställen där betydelsen är omdiskuterad. Och jag tror han har rätt, i Hellas på 600-talet f. kr. var man inte pryd. Eller rättare sagt, det beror på i vilken genre man skrev. Eriksson är inte ensam om att överskatta det personliga hos Sapfo, i lyrisk diktning var man lyrisk, men i jambisk diktning, s. k. “iambos”-diktning, så var man vulgär, då den typen dikter tillhörde Pan- eller Dionysos-festivalerna. Poeten var ännu inte en individ som med vår egen post-romantiska tids glasögon, det var man inte ens ett halvt årtusende senare, på Horatius tid, inte i modern betydelse. Till skillnad från modern lyrik som är monologisk, så var den antika grekiska lyriken, som Spengler säger det, en lyrik i kör, “en lyrik framför vittnen”.
Var Sapfo sapfisk, så som bilden som dyke icon insisterar? Det verkar troligt, men säkrare är att Sapfos bröllopsdikter, fyllda av svärmeri för bruden, inte har förnärmat brudgummens släkt. Och att dikterna/sångerna fungerade som ceremoniel genredikt, påstår jag. Att de uppfattades som djupt personliga tror jag inte på, inte på 600-talet f. kr, samtida med Archilochos och Hipponax. Varje tidsepok har därefter haft sin egen fantasi-Sapfo, baserad på fragment, och efter den mera brinnande delen av feminism-epoken följer en gång framöver nästa Sapfo-kapitel. Det är synd att Eriksson nerlusat sina texter med hen-former, det säger inget som helst nytt om Sapfos “genus” men förmår att fullständigt förvirra i vart fall denne läsare, då jag inte alltid förstår vad som avser subjektsform och vad som är objektsform, en stor ohjälp faktiskt, och var det inte här som Sapfo skulle få vara en muntlighetens sjungande poet? Då kan man inte gärna blanda in de senaste kanslireglerna från överdirektoriatet i vad som för övrigt är talspråk. Sanningen att säga hittar jag inte en enda alltigenom lyckad dikt- eller fragment-version bland bokens tolkningar, inte så att man tänker: detta vill jag citera, detta kommer att leva på svenska. Men vad man däremot hittar – och jag tycker likväl att den Sapfo-intresserade kan ha denna bok på sin Sapfo-hyllrad – är en uppsjö av intressanta enstaka ordval och diktrader, emellanåt också hela strofer. Det finns hur många exempel som helst, låt mig plocka en rad från den berömda avundsjuke-dikten där den kära väninnan/eleven ges brudgummen (vilket jag själv alltså tror är genre-diktning: den deklamerade avundsjukan höjer brudens värde i närvarande bröllopskrets och inför den blivande makens familj); “jag blir grönare än gräsets grönska”. Ja, tänker jag som läsare, så kan man göra det. Medan Jesper Svenbro har “jag känner färgen/ vika från min kind”. (Norske Svein Jarvoll är tråkigare; “jeg blir grønnere/ enn gress”. Men, “pale as the drying/ grasses” hade Paul Roche det.)
Bengt Eriksson talar i förordet eller om i en kommentar om hur han inte känt sig nöjd med andras versioner. Men så är det i själva verket för oss alla, inför klassikertolkning, man blir aldrig nöjd. En tolkningsversion behöver inte slå en annan tolkningsversion i huvudet. Alla är välkomna. Här inledande strof i den liknelse-dikt som länge funnits bland mina egna favoriter hos Sapfo. Jag återger här första strofen plus fjärde/sista fullständiga strof. Först från Bengt Eriksson, därefter från Svenbro. Enkelhet mot komplexitet kan man tycka, men har inte även enkelhet sitt värde;
Det finns de som tycker att soldater,
till häst eller fots eller sjöss,
är det vackraste på den svarta jorden
men jag säger våra älskade.Mycket hellre vill jag se henne gå så där,
leende med sitt strålande ansikte,
än dessa lydiska stridsvagnar
och soldater på marsch.
—
Några anser kavalleri och fotfolk
skönare än allt på den svarta jorden,
andra örlogsfartyg, men jag för min del
det som man älskar.Hennes milda steg, hennes klara strålglans
kring gestalt och ansikte föredrog jag
framför lydiskt infanteri och dunkelt
glimmande vagnar.
Där Bengt Eriksson utgått från en uppsjö av engelska, skandinaviska och några tyska tolkningar, med den originala forngrekiskan mest på glosstadiet, så har poeten Freke Räihä i sin översättning av kinesiske Jidi Majias dikter primärt utgått från engelska versioner, men till viss grad haft hjälp till att bekanta sig med kinesiska original. Motsatsen till Sapfo är total, om henne har alla en åsikt, men om Jidi Majia har man aldrig hört talas. Men det borde man kanske ha gjort, ty förordet är skrivet av Litauens ledande poet Tomas Venclova, vilken presenterar Majia som en internationell berömdhet. Ur efterordet av Cletus Nwadike kan man uthämta ytterligare några upplysningar. Jidi Majia är född 1961 i en provins av Sichuan i det inre Kina, och nosu-/nouso-språket tillhör den yipho-burmanska språkgruppen, fast poeten skriver på mandarin. Fler uppgifter får man läsa sig fram till på nätet. Två miljoner anses använda språket i Kina, med kinesiska mått en helt liten minoritet. Det uppges också finnas ett äldre eget skriftspråk “mest använt till schamanistiskt bruk”.
Vi har inte riktigt att göra med en “folk-poet”, då hade vi aldrig hört talas om honom. Utan om en grundligt utbildad höglitterär person med breda kunskaper i klassisk kinesisk och västerländsk litteratur (och som därtill tilldelats höga men kanske mest symboliska poster innanför det kinesiska kommunistpartiets litteraturorganisationer för minoritetsspråk). Men, som genom minnen från uppväxten och tillgång till föräldrarnas minne äger en djup förbundenhet till den egna folkkulturen, ett av dessa urfolks som kanske har mer gemensamt med andra urfolk, om så i andra världsdelar, än med den egna rikskulturen. Jag slåss vid läsningen av denna beskrivande bild av poetens mor; “Din smäckra figur/ var knappt nedstigen från bröllopssadeln/ när glittret glesnade i dina korpsvarta flätor”. Bröllopssadeln? Visst kan vi kanske föreställa oss något new age-påverkat nouveau riche-par som hyrt in en häst till bruden för bröllopet, men annars måste vi minst 150 år tillbaka i vår skandinaviska historia för att återfinna en liknande scen hos oss själva. Vi förstår alltså att poeten, i vart fall i sitt (och föräldrarnas) minne, är tillbaka i en ålderdomlig folkkultur, kanske även i nutid. Snart nog möter man även de schamanistiska inslagen, med anfäderna i deras “blommor av benknotor” (fast när det i en annan översatt dikt talas om “en sjöjungfru” så hade man velat veta mer, i vilken kulturkrets befinner sig då poeten?)
Jidi Majia kom som antytt även – berest och beläst – att utvecklas till en internationalist. Han säger själv, i en dikt, sig anknyta till Gabriel Garcia Márques och den latinamerikanska “magiska realismen”, men likaså till de retoriska storformerna hos Senegals Léopold Senghor (som, lägger jag till, hämtat de från Perse, som hämtat de från Claudel, som hämtade dem från Bibelns profeter). Man finner även tydlig inspiration från den ryska poesin (som jag vet finns rikligt översatt till kinesiska) och med i den nya tolkningsvolymen finner man dikter tillägnade både Achmatova och Tsvetajeva, den senare dikten kan jag rentav inte låta bli att citera från, där Jidi Majia tycks ha besökt ett lägenhetsmuseum över Tsvetajeva i de ryska provinserna, där denne på 1930-talet återvänt till Sovjetunionen och kom att ta sitt liv (efter att ha nekats arbete som diskerska i det lokala författarförbundets storkök);
Jag såg det med mina egna ögon – det lilla krucifixet
du med dina egna händer hängt över ett fönster
Det står skrivet i ödet – så skulle det vara
för dig, den ryska jordens sanna prästinna
som Herren själv
tvingades du till korset, till blodvite
från en läpp mellan hårt pressade tänder
Raderna blir naiva i förhållande till officiellt organiserande rysk museikultur, men just därigenom också så bra. Raderna visar redan att det är inte vilken poet som helst vi har att göra med, när man finner; koncentration, precision, vision. Majia är en poet som kombinerar en ytterst lokal kulturell förankring med världslitteratur och globala perspektiv. Genom det lokala har han en fästpunkt i det muntliga, i berättande och i folkdiktning. För de bland yngre poesiläsare som de knappt senaste tio åren (med den halv-hajpade andra poesi-boomen i København och med den ny-politiska svenska poesin) längtat efter ett mer direkt narrativt tilltal, så skulle man här omedelbart kunna ha en del att hämta. Majia problematiserar och fördjupar visserligen inte det narrativa genom skrifttematisk distansering, som till exempel Charles Simic eller Alice Oswald har gjort, utan öser på ganska ordentligt med traditionell (och förvisso den muntliga kulturens) metafor, hyperbol och katalog. Metaforerna blir inte ogärna, i vart fall på svenska, till genitvimetaforer, rentav “Lindegren-metaforer”, men varför kritisera när det fungerar bra, den utfattige poeten César Vallejo sägs i en dikt dricka ur “olyckans svarta kopp”, och likaså okej fungerar “den långa flodens sömn”, man kan åtminstone på svenska riktigt höra den långsamt glida. Men Majia hämtar istället kraften till sin ganska enkla narrativitet ur den djupare rot som alltså utgör det muntliga berättandets, bland annat de hjältelegender i versform som finns eller funnits över hela det mångskiftande asiatiska området. Det är en rot som skär ner till naturelementen och skyddar dikterna från att bli banala (vilket hans narrativa teknik hade kunnat bli om den bara gällde vardagen i en stockholmsförort och samtidigt saknade annan tradition än det kommersiella nuets i bagaget).
Majia ser sig rent av som ett nosu-folkets språkrör, man återfinner tankar som pekar mot en tro på att en gång på nytt återfödas till sitt folk; “Jag är en annan Jidi Majia/ jag är en människa – eller något annat slags djur/ sett genom glittrande tårar”. Flera motiv klingar som ren schamanism, och jag kan inte låta bli att komma i tankar om retrogardismens tidiga primitivistiska fas. Men här finns också åtskilligt att igenkänna från europeisk modernism, och Majia har rest i latinamerika. En svensk kommer fort att tänka på Edith Södergrans expansionism. Och det är mer koreanske Ko Un i kompotten än det är av kinesiske Bei Dao. Poeten tycks känna sig hemma vid flera civilisationers stora floder. Ibland är nog noterna för få, men tolkningarnas svenska språk är klart och rikt, utfört av en översättare, Freke Räihä, som också är poet, och detta på över 170 sidor. Jidi Majia är en intressant bekantskap, som förbinder det lokala och det globala på flerartade men svårdefinerbara sätt; “Själva poesin har inget ursprung, likt en stunds dimma /har den ingen egentlig färg eftersom den ligger bakom alla färger”.
/Håkan Sandell
—
Fotnot; visningsbilden: Nosu-folkets hemtrakter i Liangshan, Sichuan, Folkrepubliken Kina.