Svensk poesi och svensk historia visar sig i denna redogörelse vara tätt sammanvävda vid en tidpunkt då både rimmet och ordet “roman” först kom till Sverige. Men hur kommer det sig att detta till synes ursvenska sammanhang i sin tidigaste etapp utspelades utanför landets gränser och i Oslo? Här följer historien om historien.
Skolantologier över den svenska poesin brukade avrundas med Lars Norén eller Tomas Tranströmer (numera antagligen av någon gangsterrappare). Vad sammanställningar av det slaget leder fram till är i ständig förändring och växlar med tidsandans moden såväl som med dess ärligaste bedömningar. Dessa poesi-antologiers inledande sidor står däremot av naturliga skäl mer fixerade. De kan bestå av element av fornnordiska versrader som de förmedlats till oss via svenska runstenar, men utgörs lika gärna av de så kallade medeltidballaderna. Även om balladerna eller folkvisorna kan vara svårdaterade är de som regel äldre än sina äldsta handskrifter. De är i de flesta fall av anonymt upphov, och därför som “folkdiktning” betraktade.
Direkt efter, ibland före, balladerna placeras i kronologisk ordning ofta något från de så kallade Eufemiavisorna. Dessa är från det tidiga 1300-talet, ett par hack äldre än den historiskt viktiga Erikskönikan. Några visor rör det sig egentligen inte om men däremot om en tidig svenskspråkig konstdiktning. De är skrivna på knittelvers, en rytm som med sina fyra, eller fem, fria betoningar per versrad, är framvuxna ur en både folklig och djuprotad diktrytm. Av en äldre tradition än renässansens efterhand vällyckade försök att pressa de latinska versformerna över det svenska språket. Dikterna är i tillägg mer eller mindre galant rimmade i paren. Om än versraderna på boksidan ser en aning klumpiga ut, kanske därför att de främst varit menade för örat och inte för ögat. De är det första exemplet på rimmad, eller slutrimmad, poesi i Norden och utgör den äldsta sekulära litteraturen på medeltidssvenska.
Dessa Eufemiavisor består av tre långa dikter; Herr Ivan Lejonriddare, Hertig Fredrik av Normandie, samt Flores och Blanzeflor. Den senare är säkert den bäst kända på grund av Oscar Levertins populära sekelskiftsnydiktning, som tonsattes av Stenhammar. Men i sin 1300-talsskepnad är de översättningar av franska riddardikter, så kallade “romans bretons”. Till skiftande grad nog snarare omdiktningar, som inbegriper både en tysk och norsk-isländsk förlaga. I Herr Ivan, den äldsta av de, förekommer faktiskt för första gången ordet roman i vårt svenska språk. Det gör den i en diktpassage där den svenske omdiktaren rentav förklarar glosan i en inskjuten extra versrad, som “ett slags bok man kallar så i Franrike”;
The iomfrwa las ther romanz
ena book man kallar swa a franz.
Dessa tidigaste svenska dikters upprinnelse är ofta höljda i mysterium, men man vet likafullt en hel del mer om dem än vad man i tidigare generationer fick inlärt i skolan. Bakgrunden är, som så ofta, en kulturimport från Europa som sedan inlemmats och blivit till svensk kultur. Till sin mest ursrungliga historia kan de sägas ha utvandrat från nordtyska Rügen, som den gången utgjorde ett slaviskt-ättat furstedöme vilket stod i levande kontakt med andra europeiska feodalhov, och besöktes av Minnessänger, tyskspråkiga trubadurer.
Här växte som arvtagerska Eufemia av Arnstein (f. 1270) upp hos sin morfar Wizlaw II. Hon trolovades redan som barn (fast bodde naturligtvis kvar hos sin familj) med den norske hertigen Håkon Magnusson, den senare Håkon V av Norge, och kom så att bli den första tyskfödda drottningen på den norska tronen. I bröllopgåva fick hon hela Bygdøy, en halvö strax väster om det dåvarande Oslo och som idag utgör ett exklusivt villaområde som även rymmer flera av stadens muséer. Kungaparet kom att bo i kungsgården, i vad som nu på motsatt håll av staden är ett ruinområde omgivet av bostadslängor benämnt Gamlebyen, beläget på Oslos fortfarande en smula slitna östsida. Man besöker gärna ruinerna, men aktar sig för att trampa på använda kanyler medan man sparkar till en ölburk.
Hovlivet i det tidiga 1300-talets Oslo tycks ha varit europeiskt präglat med höviska och ridderliga umgängesritualer. Ivartfall är det så som vår Erikskrönika beskriver det, vid sitt omnämnande av drottning Eufemias miljö. Det är möjligt att vi i betonandet av drottning Eufemias betydelse är offer för en svensk mytbildning kring bakgrunden av denna litterära nationalklenod. Av hävd påpekas i äldre svenska studier hennes starka litterära intressen. Norska historiker, däremot, betonar lika gärna den egna kungen som varande boklärd och initiativtagare till en kommenterad bibelöversättning. Men Eufemias del i dikternas tillkomst framhävs av dikterna själva, där de uppger henne som uppdragsgivare. Det står direkt inskrivet i manuskripten tillsammans med årtal för dikternas tillkomst; 1303, 1308 och 1312, och är som vi skall se kopplade till särskilda händelser.
Det norska kungaparets enda gemensamma barn, dottern Ingebjørg, gifts hösten 1312 bort med svenske hertigen av Södermanland, Erik Magnusson, andre son till kung Magnus Ladulås. Och det är här som förklaringen till dikternas svenska språkdräkt kommer in. För kung Håkon var giftermålet en politisk balansgång mellan de tyska Hansa-städerna och danska och svenska maktcenter. Förlovningen hade rentav under en maktpolitiskt särskilt spänd period varit bruten eller vilande. Däremot hade drottningen och hovet kommit att uppfatta den svenska hertigen närmast som en ridderlig idealgestalt, och äldre studier framhåller gärna Eufemia som en drivande faktor bakom bröllopet. Till fästmannens ära tillkommer det första av dikteposen redan vid förlovningsfesten, de senare längre fram som bröllopsgåva.
Poesi skall dock inte komma att rädda livet på svensken, som avlider i fängelse sex år efteråt, i det från gammal nationell historieförmedling beryktade “Nyköpings gästabud”. I direkt fortsättning av samma storpolitiska intriger som lett fram till bröllopet.
Men den intressanta frågan kvarstår om vem som skrev dessa dikter, den i sitt slag äldsta svenska poesin. En strid ström av svenska studenter hade redan från och med 1100-talet börjat ringla till universitetet i Paris. Det saknades inte välutbildade svenskar, och ett förslag till kandidat som lades fram i forskardiskussioner redan på 1940-talet återkom för några år sedan i en engelsk avhandling, “The Arthur of the North”, författad av Marianne E. Kalinke. Förslaget gäller Peter Algotsson, “en välutbildad ädling av en mäktig ätt i Västergötland, som från 1288 tvingats i långvarig politisk exil vid det norska hovet”. De närmare detaljerna tycks i avhandligen en aning oklara, men vid faktakontroll så hade Oslo börjat fungera som kungasäte under Håkon senast 1285. Avhandlingen understryker sitt argument för Peter Algotsson som översättare (och poet!) till dikterna med att denne tillbringat 1290-talet vid det engelsk-normandiska hovet. Men ett alternativ utgör hans bror, Brynolf Algotsson, gammal Paris-student, och som biskop i Skara gjort sig känd som den förste i Sverige att skriva rimmad dikt på latin. Som i en snårig deckargåta tycks man här äntligen det svenska slutrimmet på spåren.
Så lyder bakgrunden till hur den svenskspråkiga poesin började att svänga och rimma, och till att den först gjorde det i Oslo. Vi får kanske aldrig veta säkert vem som var poeten bakom Eufemiavisorna. Men manuskript till dikterna Herr Ivan och till Hertig Fredrik finns med i en ägoförteckning för Bohus fästning, utanför Göteborg, från 1340-talet, och som då tillhörde Eufemias dotterson, Magnus Eriksson, kung av Sverige och Norge. Eufemia och hennes make begravdes i Mariakyrkan i Oslo, vars ruin och grundvallar fortfarande kan besiktas av klättrande skolbarn men blir lite ruggiga frampå kvällen. Kungaparet begravdes under huvudaltaret, och ger man sig tillfälle att sitta på grundmuren och dingla med benen en stund så kan detta vara rätta platsen att ägna en kort meditation över den svenska poesins äldsta upphov. Eufemias kranium och ben har visserligen flyttats över till Akershus fästning, men altarstenen ligger kvar i gräset. Jag stod vid den härom dagen, i lätt regn.
/Håkan Sandell
—
Fotnot: Eufemia av Arnstein, även kallad Eufemia av Rügen, Eufemia Grip af Pommern, samt också Euphemia Witzlawdatter – norsk drottning med levnadsåren (ca.)1270-1312, blev som antytt mormoder till svenske (o för en period norske) kungen Magnus Eriksson (1316-1374), hänger ni med?