I tunnelbanan är samtalen borta och alla inpluggade med öronsnäcka i hörselöppningen. Rulltrapporna matar oss upp tre våningsplan till den multinationella kedjekaffebarens déjà vu-upplevelse, har jag inte varit här tidigare, frågar du dig. Det har du helt säkert, i en annan stadsdel eller i en annan världsdel men i ett identiskt caférum. Vi reflekterar ogärna ens över den industrialisering som tränger in också i vår omedelbara urbana omgivning och vanor. Dina barn har du redan lämnat ifrån dig till ett daghem. Det är bra för dem, bra för deras socialiseringsprojekt, det säger du till goda vänner. Polis behöver inte söka dig vid dörren. Din frihet har du gett ifrån dig med svepande arm, likt man matar måsarna. Kanske är det dags att lämna städerna, djupt in i skogarna. Framtiden formas, måhända, istället i Trøndelag, Alaska eller Skottland. Tanken, säkert framprovocerad av pandemin, fick mig att erinra ett yttrande av vår allas JRR Tolkien; “varför skulle man förakta en människa som sitter i fängelse för att hon försöker fly”.

När Tolkien tillsammans med sin son Chris utsträckt i gröngräset pekar ut med käppen över Oxfordshires dalar och i riktning White Horse Hill så förstörs stunden för honom av den däremellan liggande förhatliga ångloksbanan, “endast oväsen och smuts” tyckte han. Som modernitetskritik verkar detta omedelbart oskyldigt i jämförelse med vår egen tids utmaningar, lika gulligt som steam-punk. Och som naturvärnare var Tolkiens privata attityder likaså hopplösa. Världen existerar innanför hans åskådning i en fallen form, och han menade att det i en sådan skapelse vare sig längre kan existera fulländning eller sann glädje (glädje återfinns istället i sagor och berättelser). Världsnaturen är cyklisk, pånyttfödelse kommer först genom undergång. Då, med ett enda nytt träd, världen återvänder ur sin utsprungliga form; “Then all around the tree, and behind it, through the gaps in the leaves and boughs, a country began to open out” (ur Leafs by Niggle). Men först måste den gamla världen brinna ut.

Det utgör förstås en farligt myt, nu när vår egen tid försöker vrida klockorna tillbaka för att balansera industriödeläggelsen och hejda klimatstegringen. Förvisso har miljöaktivismen en enorm potential. Med ett exempel så drivs redan Skottland helt (97%) med vindkraft. Pilgrimsvandringar för klimatet påverkar redan religionen, kanske just den “planetära” religion som Joseph Campbell förutspått. Men låt säga att det inte går att rädda klimatförändringen. Att en minskning av metanutsläpp med 30% är alltför lite alltför sent eller inte ens uppfylles? Att världsledarna på COP26 i Glasgow bara talade oss efter munnen? Man erinrar sig professor James Lovelocks Gaia-teori, att jordklotet är en självnavigerande mekanism som förmår att göra sig av med vad som hotar den. “Med vatten och eld” skulle Tolkien ha tillagt.

I “Ringen” tycks oss Tolkiens “Mordor” stå för en naturförstörande rustningsindustri, kopplad till världskrigen. Men som konstnär ansågs sig Tolkien en skådare, utan förebilder ur det levda, allt fanns i hans egen fantasi; “One writes such a story not out of the leaves of trees still to be observed, nor by means of botany and soil-science, but it grows like a seed in the dark out of the leaf-mould of the mind”. Vad Tolkien ser är, obehagligt nog, en möjlig framtid. Måste världen gå under för att förnyas, i form av det nya världsträd som skissades av honom i föregående stycke? Tolkien föreställer sig ju alltid även en räddare, en frälsargestalt som kräver heroisk offervilja. Att Tolkien helt saknade förebilder är för övrigt knappast sant i bokstavlig betydelse, det fanns William Morris, som vi flera gånger skrivit om på denna blogg, här och här;  Morris versepos med isländska motiv eller från Arthur-cykeln har inflytande på Tolkiens egen poesi. Här om en möjlig räddningsgestalt, som inte kommer därifrån solen stiger men under en sjunkande sol;

Earendel sprang up from the Ocean´s cup
In the gloom of the mid-worlds rim;
From the door of the Night as a ray of light
Leapt over the twilight brim,
And launching his bark like a silver spark
From the golden-fading sand
Down the sunlit breath of Day´s death
He sped from Westerland.

(“Eärendal steg fram/ över havsvågors kam/ i mörkret vid Midgårds rand./ Från Nattens hus/ som en stråle av ljus/ över bränningens gryningsland.” Tolkn. Åke Ohlmark – som dock verkar att ha missuppfattat avsnittet.)

Tolkien står i sin poesi möjligen än mer än i sagorna fram som en romantiker och nostalgiker, och likt andra musikaliskt begåvade poeter i början av 1900-talet som avvisade att anta det modernistiska formspråket (Bertel Gripenberg i svenska Finland, Aleister Crowley decenniet före Tolkien), har Tolkiens poesi ansetts föråldrad. Lika anakronistisk som hans synpunkter på miljön, med sitt hat till ångloken, tåg vilka i  vår egen tid såsom eldrivna (kärnkraft?) anses miljövänliga. Under sina sena år och pensionerad från sina uppgifter vid Oxford, berättas Tolkien ha utropat ett “där försvinner Englands sista odlingsbara jord” var gång ett vägbygge sågs stryka fram över en åker. (Vilket kan anses lustigt så länge varutransporterna ankommer, sparris från Botswana, ärtskidorna från Guatemala). Han hävdade att inte en enda oförstörd skog eller dal återstod i landet, och avvisade alla förslag om besök i naturområden, av rädsla för att finna det nersopat med skräp. Allt eller inget!

/Håkan Sandell