Det mytomspunna vikingaslaget vid Fyrisvallarna utanför Gamla Uppsala på 980-talen har länge debatterats utifrån de historiska källor vi känt till. De källor som varit tillgängliga har varit isländska Olav Tryggvesons saga (1190), Knytlingasagan (mitten av 1200-talet) och Flatöboken (1390). Även den danske Saxo Grammaticus skriver om slaget runt år 1200. Historiker har emellertid haft svårt att hitta mer definitiva och säkra källor som ligger närmare händelserna, varför informationen vi har kring slaget inte ansetts fullt tillförlitlig, och med rätta motstridande. I weibullsk tradition har vi fått reda på att vi faktiskt inte kan veta om det ens ägt rum. Men någonting satte oavsett detta spår i historieskrivningen och i legenderna, och förra året tillkom en källa som, om den är äkta, kan komma att revolutionera vår syn på Skandinaviens källmässigt dimhöljda vikingatid.

Den skånske arkeologen och historikern Sven Rosborn har tack vare Tomas Sielski, vars familj haft tillgång till en mängd tidigare okänt källmaterial, upptäckt en polsk avskrift av Gesta Wulenensis ecclesiae pontificum, en krönika om Wolinstiftets historia 1140-1173, som även innehåller delar nedtecknade redan på 900-talet av biskop Wagos tjänare Avico, som ska ha blivit vikarierande biskop i den danske kung Harald Blåtands tjänst. Krönikan ska ha upptäckts av sockenprästen i Wiejkowo när han undersökte den lokale grevens bibliotek 1841 efter att man påträffat det Rosborn på goda grunder antar är Harald Blåtands grav. På grund av Polens historia under och efter andra världskriget så anförtroddes krönikan så småningom familjen Sielski. Rosborn och Sielski har presenterat hela bakgrunden och valda delar av krönikan i Vikingakungens guldskatt (2021), som jag menar är obligatorisk läsning för varje historieintresserad, trots att de, framförallt från danskt håll, fått kritik för brist på akademisk stringens, källäge och disposition. Krönikan i original är idag försvunnen (men eftersöks för närvarande), men hela innehållet blev översatt från latin till polska på 1960-talet av Tomas Sielskis släkting Anonina Chmielinska. Det är denna översättning som ligger till grund för följande sammanställning. Diskussionerna kring källans äkthet fortgår, dock, och någon definitiv verifikation kommer att dröja eftersom krönikan i sin helhet ännu inte publicerats, vilket får ses som en förutsättning för att bevisa eller motbevisa dess äkthet.

Åter till det legendariska slaget vid Fyrisvallarna. Slaget stod enligt de tidigare, senare och ibland motsägande och sentida källorna, mellan svearnas kung Erik Segersäll och dennes eventuella brorson Styrbjörn Starke och hans här bestående av jomsvikingar. Erik Segersäll skall ha vunnit slaget, och Styrbjörn stupat. Det finns fyra skånska runstenar som har förknippats med slaget: Sjörupstenen i Ystad, och tre runstenar inmurade i Hällestads kyrkovägg i Skåne. Högbystenen från Östergötland och Karlevistenen på Öland har också satts i samband med slaget, men har hittills varit mer omstridda. Efter fyndet av Gesta Wulinensis belyses en mängd detaljer som både ger klarhet över slaget i sig, men i förlängningen även runstenarna. En detalj som vi kommer att återkomma till nedan är att två av de skånska runstenarna har en liknande formulering  av typen “han flydde inte vid Uppsala”. Hur kan det komma sig att man hedrar en krigare med att skriva att han minsann inte flydde? Finns det inget mer heroiskt att säga?

Vad berättar då oss den “nya” krönikan? Bakgrunden ligger i en tronstrid mellan två bröder i svearnas rike: Olof och Erik (Segersäll). Olofs son Björn (Styrbjörn starke) blev efter att fadern giftmördats omhändertagen av farbrodern Erik, som också besteg tronen. När Styrbjörn i 16-årsåldern krävde en del av riket gav Erik honom 60 krigsskepp med besättning om han lämnade landet, vilket han också gjorde. Han reste till Danmark och ”orsakade där mycken ofred”, men det blev så småningom fred och Styrbjörn fick Harald (Blåtand) Gormssons dotter Tyra som hustru, och därutöver 100 krigsskepp samt löfte om att bli bistådd i krig. Han begav sig sedan till Jomsborg (Jumne/Julin) i slaviska Venden (Pommern) där han blev ledare för de så kallade jomsvikingarna, ett legendariskt brödraskap av slaviska och nordiska vikingar. I kontakt med Harald Blåtand bör han rimligen också ha blivit kristnad.

Styrbjörn var tänkt att stanna i jomsvikingarnas fästning, härska och utbilda sig i stridskonst på kung Eriks order, men planerade samtidigt att hämnas på Erik och återkomma som rättmätig härskare över svearnas rike. Slaget vid Fyrisvallarna ska ha utkämpats efter den kristnade konung Harald Blåtands dog, och historien har i krönikan nedtecknats strax efter att händelserna ägt rum. Harald hade avlidit och begravts hösten 985 vid Jomsborg. Detta skapade ett tillfälle att agera, och Styrbjörn tog därför 24 skepp och avreste till Skåne för att konspirera mot kung Erik. Anledningen beskrivs vara att Erik var tänkt att bara ha makten temporärt i väntan på att Styrbjörn uppnått vuxen ålder. Erik hade emellertid inga planer på att släppa makten, varför Styrbjörns ville utmana honom. Kung Erik satt i Uppsala, som i krönikan uppges ha varit svearnas starkaste fäste, och där det hedniska templet och den stora kungahallen var belägen. I kungahallen ska var femte år släktingarna till kungaättens förfader Ulf (rimligen Olof) den fruktansvärde ha samlats. Den nu kristnade Styrbjörn ville hur som helst kräva sin arvsrätt till tronen på antingen fredligt eller med våld i Guds namn.

Väl i Skåne besökte Styrbjörn Toke Gormsson, brodern till Harald Blåtand, son till kung Gorm den gamle, och tillika kusin till kung Erik av Sverige, i fästningen Borgeby, och försökte få honom med sig mot Erik, vilket han inledningsvis var ointresserad av. När nyheten om Harald Blåtands död nådde Toke blev dock läget annorlunda. Med kungens död hade det utbrutit oro i Danmark, och danerna hade börjat vända sig bort från kristendomen, och när Toke styrde över Skåne satt Sibi Fultarson, gift med Harald Blåtands dotter Estrid, som regent i Jylland efter att Harald utnämnt honom som arvinge.

Toke var tvungen att snabbt agera för att konsolidera makten i hela Danmark, varför han skickar bud efter stormannen Siegvald och dennes bror, den legendariske Torkel höge, som efter slaget vid Hjörungavåg 983 av Harald Blåtand tvingats i exil till den polske kung Mieszko. Dessa reste via Jomsborg till Själland med de kungliga regalierna inför valet av en ny dansk konung. Toke reste till Roskilde där han, som den ende levande arvingen efter gamle kung Gorm, fick makt över alla daner. Han lovade i samband med detta  att leda en krigsexpedition till Sverige där han hävdade att han skulle skära halsen av usurpatorn Erik, och sätta Styrbjörn som jarl på svearnas tron. Toke blir således danernas kung, emottar de danska regalierna, och beskrivs i krönikan även som arvtagare “genom svärdet” efter Ulf den fruktansvärde, med målet att bli suverän härskare över både Danmark och Sverige, och som sådan även stå emot krigshot från jarl Hakon i Norge.

Efter kröningen begav sig Toke till (Gamla) Uppsala med Styrbjörns 24 skepp med jomsvikingar, 17 skepp med själländska krigare under Sibi Jarl och 13 skånska skepp som han själv ledde. Nämnde Siegvald, Torkel höges bror, sattes som jarl i Jomsborg, och sändes att konspirera mot Tokes brorson och motståndare Sven Tveskägg. Siegvald skulle besöka prins Mieszko i detta ärende, och samtidigt be om dennes dotter Sigfryds hand å Tokes vägnar.

När Toke givit sig av med sin stora flotta från sandstranden mellan Själland och Skåne passade Sven Tveskägg på att med sin här ta makten i Själland. Sven hade i detta stöd av både Erik av Fejn och Mistiwoj i Aldinburg. Svens maktövertagande skedde utan strid, och de äldste var övertygade om att Sven skulle få Hakon jarl i Norge och engelsmännen att åter betala skatt till danerna. Efter att Sven tagit Roskilde med omgivning i anspråk, kallade han samman de äldstes råd som tillsammans med prästerlig dom dömde Toke Gormsson till exil som usurpator. Sven skickade också bud med en Torulf till kungahallen i Uppsala för att meddela att Oden kallar hem alla daner, skåningar, göter, “norigów” (troligen ej norrmän; möjligen novgoroder enligt Rosborn) och gutar till sina hem. Sven gav också kung Erik ett löfte att inga daner och skåningar hädanefter skulle våga lyfta svärdet mot svearnas rättmätige konung och ättlingar, alla med Olofs (Ulf den förskräckliges) blodlinje i ådrorna.

När väl Toke nått Uppsala med sin här, rimligtvis år 986, eftersom kung Harald dött hösten innan, ställdes Erik Segersälls här mot Tokes, men innan någon strid kom att utkämpas blev det förhandling mellan kung Erik och utmanaren Styrbjörn. De kom fram till att låta gudarna råda genom att tre kämpar från vardera här skulle avgöra det hela medelst kamp. I mitten av en oval, “format som ett hönsägg”, där hedniska ritualer hållits i århundraden, skulle kampen avgöras. Toke stack ett spjut som tillhört deras gemensamma förfäder i ovalens mark, och beordrade att de utvalda kämparna skulle gå in i ringen, eftersom Oden väntade på dem. Det uppges i krönikan också att kristendomen ännu inte nått svearna vid denna tid. Innan kampen kunde börja skulle rivalerna Erik och Styrbjörn tillsammans utföra ett hedniskt gudaoffer, vilket upprörde den kristne Styrbjörn, som med handlingen uppenbarligen blev orolig för att den kristne guden skulle vredgas.

Kampen kämparna emellan slutade med ett pinsamt nederlag för Styrbjörn, som omedelbart beklagade sig över att Toke valt ut “fega män från Skånelaget”, varpå han i vredesmod sprang in i ringen, drog det heliga spjutet, och kastade det mot kung Erik. Han missade emellertid och dödade istället Torulv, en kunglig gäst från Norge som rest dit med trupper för att stödja Erik. Snabbt, och innan han hann yttra sig, slogs Styrbjörn ihjäl av kämparna Usrik, Ingvar och Gotmar, som var medlemmar i den kungliga hirden, men också möjligen släkt med Styrbjörn på kvinnosidan (!). Krönikan anger att kämparna snabbt ändade Styrbjörns liv av omtanke efersom han då skulle undslippa tortyr. Sven Rosborn anser sig ha identifierat en runsten som troligen har med detta att göra. Nära Gamla Uppsala på Gnista ägor fanns det en gravplats med en idag försvunnen runsten som avtecknades på 1700-talet: “Ingvar och Trofast och Usrik resa sten åt dräng gode Styrbjörn”; om detta stämmer ett bisarrt minnesmärke rest av offrets omtänksamma mördare. Det skall emellertid tilläggas att modern runristningsanalys motsäger dateringen. Så dog jomsvikingarnas ledare och svearnas tronpretendent Styrbjörn.

En stor spänd tystnad följde de oväntade händelserna, och striden låg i luften. De båda härarna var beredda att ta till vapen när som helst, och för att förhindra detta tog kung Erik ett horn med mjöd, stod inför Toke och höjde en skål till gudarna, och speciellt till Oden som nu välkomnade Styrbjörn till Valhall. Erik skulle bli i Tokes tjänst, och Toke skulle från denna dag regera över alla som talade dansk tunga. Toke blev självfallet mycket nöjd över detta, eftersom han egentligen aldrig haft som avsikt att sätta Styrbjörn på svearnas tron. Toke ville ta denna makt själv med list. Men han var inte ensam om att vara listig. Kung Erik hade, som sagt, redan intrigerat med Sven Tveskäggs budbärare Torulf, och planerade redan att döda Toke. Torulf hade i hemlighet mött Sibi Jarl (Sibi Fultarson) för att få honom att återvända hem till Själland med sina män, och Torulf hade också fått Erik att gå med på att släppa jomsvikingarna, som bundits omedelbart efter Styrbjörns död. Olof av Gårdarike (eventuellt Olaf Tryggvason?), son till den berömde Tragus av Holmgård, hade blivit Styrbjörns efterträdare som ledare för jomsvikingarna, lovade att han skulle föra hela sin här tillbaka till Jomsborg.

Medan Toke och Erik firade och drack mjöd för att ära sina gudar, fira Styrbjörn och vapenfriden, tog Sibi Jarl med sig halva sin här samt Olof av Gårdarike, samt alla jomsvikingar, fortfarande bundna och återvände mot Danmark. När Toke vaknade nästa dag fann han inga kvinnor där han sovit, och lägret var tömt, så när som på skåningar, resterande danskar och några våghalsar från öarna “Kutis” och Bornholm. Toke och hans återstående män ska därpå ha hittat sina skepp uppbrända, och efter detta i dimman blivit omringade av kung Erik och hans män. Erik tänkte inte ge någon nåd åt sin kusin Toke. Hälften av Tokes här flydde, eller lade ner sina vapen, och krönikan omnämner att de flesta av dessa var skåningar. Den siste som föll var Toke själv, och krönikan liknar Toke vid Leonidas, som inte gav upp trots motståndarens övermakt.

Sibi Jarl, som förrått Toke, nådde emellertid aldrig Själland, utan dog på hemfärden och högsattes på Öland. Med hjälp av Gesta Wulinensis kan Sven Rosborn äntligen identifiera vem “Sibi Foltars son” är på den öländska Karlevistenen, runristad i dansk stil: “Denna sten blev satt efter Sibbe [den] gode, Foldars son, men hans följe satte på ön [detta minnesmärke]”, och avslutningen är författad på det kungliga versmåttet drottkvätt: “Dold ligger den som de största dåd följde, det visste de flesta, ‘stridernas Truds arbetare’ i denna hög. Ej skall en rättrådigare, kampstark ‘Vagn-Vidur’ på sjökonungens väldiga mark råda över land i Danmark”. Vi kan också, med skåningarnas agerande, förstå varför det var viktigt att på de skånska runstenarna poängtera att de män som omtalas minsann inte flydde vid Uppsala. Den polska prinsessan Sigfryd, som Toke ville ha som gemål, gifte sig efter att Toke föll med rivalen Sven Tveskägg. Detta problematiserar ytterligare de antaganden som finns kring Svens giftermål med Sigrid Storråda, som i vissa källor är västgötsk, kallas ”Gunhild”, och i andra källor sägs vara en polsk prinsessa och identisk med Swiatoslawa av Polen.

Skåningarna som flydde får en hård dom av krönikans samtida upphovsman Avico, som nedtecknade händelserna: ”Från det ögonblicket drabbades förbannelsen Scons [Skånes] män genom den orättvisa som tillfördes prins Tuce [Toke], och de var sedan aldrig skickliga i att bära varken svärd eller yxa, utan de dömdes bara till jordbruk”. Må storsvensken (och -dansken) skratta.

Beskrivningarna av slaget vid Fyrisvallarna utgör bara en liten del av Sven Rosborns bok, och av den ännu ej fullständigt översatta Gesta Wulenensis, återstår ett enormt arbete att noggrant presentera, översätta, analysera och faktagranska manuskriptet. Oavsett de små frågetecken och översättningsmissar som redan nu är publicerade, så kastar verket som det är publicerat ett klarare ljus över delar av vår Skandinaviska historia som hittills varit ifrågasatt och höljt i dimma. Jag önskar Sven Rosborn och Tomas Sielski all lycka i att översätta hela avskriften av Gesta Wulenensis, och att finna krönikan i original. För det behövs. Kritiken från bl.a. de danska historikerna Kurt Villads Jensen och arkeologen Jes Wienberg pekar på bristande öppenhet och akademisk genomlysning. Rosborn och Sielski har all rätt att behålla källmaterialet för sig själva, och jag vet efter kontakt med Rosborn att de efterhand kommer  att offentliggöra helheten. De sitter på historiskt sprängstoff, och kritiken bygger troligen mestadels på brist på tillgänglighet av hela stoffet. Själv hoppas jag att det kommer med en fullständig översättning och rigorös genomgång av Gesta Wulenensis snart.

Det vore för mig överraskande om avskriften skulle vara ett polskt falsarium från 1960-talet, inte minst med tanke på att avskriften är daterad, undersökt, och bevisligen nedtecknad bakom järnridån, behandlar polsk och västlig historia, är kopplad till fysiska bevis, och dessutom skulle peka på kännedom om specifika runristningar på Öland och i Skåne, en stor sakkunskap om vikingatida historia på detaljnivå, andra krönikor från Irland, Tyskland, Frankrike och slaviska områden, arkeologiska upptäckter som gjorts efter att krönikan avskrevs och Antonina dog, samt kunskap om intrikata släktskap i vikingatidens övre samhällsskikt etc. Sven Rosborn har försvarat avskriftens autenticitet här. Innan hela krönikan är publicerad lär vi få se en mängd akademiska bråk, inte minst från danskt håll. Oavsett utgången är det hela en fantastisk historia.

/David Almer