Detta är den första stora Odd Nerdrum-utställningen i Norge sedan slutet av 90-talet, jodå, var där då också. Retrospektivet är kortare denna gång, med målningar ur de senaste tjugo årens produktion. Min omedelbara reaktion i utställningshallen var att jag blivit missledd. Det har under många år inte varit möjligt att se Nerdrums produktion här hemma, och konstkritikers och kollegors nedvärderande omdömen om konstnärens sena utveckling, samt tillgängliga platta tidskriftsreproduktioner, hade inte förberett mig på detta: Nerdrum har aldrig målat bättre!
Jag blev stående som i trans inför “Quick Born” (2018)#, fulländad gestaltning, ansiktenas uttrycksfullhet, sublim penselföring. Fem minuter måste ha passerat innan jag åter blev varse var jag befann mig. Ingen samtida konstnär övergår detta, man står inför en absolut konstnärlig toppkvalitet. Konstnär och gallerist måste vara medvetna om detta, då målningen hängts nära ingången. Det har även den omtalade jätteduken “Singing Women” på motsvarande artistiska nivå, där de glest ryggliggande kvinnorna i det kala landskapet tycks åkalla solcykel och kosmos, kompositionen är överväldigande, man befinner sig redan på en mental resa.
Tre äldre damer, talande en sydlig vestlandsdialekt, den äldsta med brosch vid halslinningen som det länge bars, har stått orörliga bredvid mig framför “Singing Women”, så varför inte höra efter, jag griper tillfället. Kritiken har sagt sitt här till lands, vad tycker folket? Kanske är dessa tre intimiderade av de nakna åldrande kvinnokropparna i målningen. – Det er fantastisk! svaras det i lågmäld kör. -Det er jo ubehaglig da, ger jag utrymme. -Jo, menar damerna, -men slik han maler! Vi står allihop tydligt berörda.
Utställningen är omfattande; det rör sig om minst femtio större målningar. En bra period verkar ha utspelats runt 2014-2015, men ett ytterligare mästerverk, den hypnotiska “Dust Lickers” är tjugo år gammal. Rent Blake-liknande är så den tunga “Sisyphos”, och en rad åldrade urmödrar står svårförglömliga i “Meneads”. Inte förvånande, på en så stor utställning, registrerade jag ett par förmodade misslyckanden, främst freskbreda “The Way Back” brister samman i beståndsdelarna. Och tragikomiska “Selfportrait as Dog” lutar sig mot stor tradition den inte fullt ut verkar leva upp till; den skall få ett andra besök.
Säregna är molnmålningarna, mest från början av tjugoårsperioden, med sina flytande instabila andevärldar. Kritiken har liknat dem vid surrealismen, men de liknar inte något surrealismen skapade, ej heller Dalí. Norsk statsteve NRKs Pahle-Bjerke har kört en favorit i repris om det dystopiska i Nerdrums bilder, post-apokalyps, Mad Max och allt det där. Den som gått konsten och konstnären närmare vet istället att Odd Nerdrum i hög grad målar ett inre liv, sitt eget liv och sina egna själsliga konflikter, somligt är relationsdramer. Det är helt enkelt en mer intim och personlig bildvärld än vad många föreställt sig inför de stora dukarna. Nerdrum har i samtal röjt att han målar drömmar; motiv kommer till honom om natten.
Alla titlar står på engelska som märkes här, även om det börjar bli vanligt, skvallrar det om att Nerdrum länge vänt ryggen till konst-Norge. De norska yrkesbedömarna har nu annars varit delvis positiva, radikalt annorlunda lät det i gamla dagar, men även nu är recensionerna mer högröstade än inkännande. För flera kritiker har det varit viktigt att visa sig ha kronologisk översyn. Man behagar låtsas att Nerdrum varit mer välkomnad i Norge än vad han har varit. Den är den repressiva toleransen som kommer till uttryck. Men det knirkar, där branschen vill rädda sig, sin självsyn, nu från facits utsiktspunkt, den internationella berömmelsen.
Det måste ha varit tungt många gånger för Odd Nerdrum, geniet, att stå inför den norska konstdammens hemmablindhet. Han lär ju rimligtvis själv innerst ana vad vi andra kan se i utställningsgångarna, att om 500 år kommer det inte att finnas ett enda norskt namn från denna vår tid som är ihågkommet utöver hans eget, ingen annan konstnär, ingen författare, självfallet ingen politiker, ingenting. Endast något av Nerdrums bilder kommer då att ha dröjt sig kvar.
/Håkan Sandell
Fotnot: Utställningen “You see we are blind” äger rum på FineArt Gallery, Filipstad Brygge, Oslo, fr till den 13 april 2022.
(# “Quick Born” råkar också vara titeln på en tidig omslagsteckning av Munch.)