Fransk poesi första-plats måste vikas för Victor Hugos dikter, den andra kanske delas mellan Baudelaire och (belgiske) Verhaeren eller vikas för det bästa hos Leconte de Lisle och Verlaine. Men den store nummer tre, och från efterföljande 1900-tal, det är Saint-John Perse. En poet som borde kunna fascinera den yngsta delgenerationen av sci-fi- och fantasy-fantaster, och som i framtidens katakomber alltid kommer att läsas av en liten utvald skara.
Saint-John Perses yrkesliv utspelades som diplomat under mellankrigsåren. Han kom att få en hög post innanför utrikesministeriet och arbetar efterhand närmast under utrikesministern som Secrétaire Général des Affaires Etrangères. Detta får ett brått slut 1940 när han som Hitler-motståndare manövreras bort från makten av Vichy-anhängare (och av den nye ministern, uslingen Paul Reynaud). Det slutar i landsflykt, till USA, varpå Perses parisvåning konfiskeras och hans manuskript förstörs (det talas om sju förstörda verk, franska litteraturforskare hoppas fortfarande på att de skall dyka upp).
Men den diplomatiska banan hade först startat i Kina, han var stationerad i Peking 1916-1921, reste även i Mongoliet, under drakhimlen, samt hade likt vår svenske Sven Hedin korsat Gobi-öknen. Intrycken som samlas kommer till användning för det annars primärt imaginära poesieposet “Anabase” (1924). Det är en visionär långdikt kring civilisationens väsen, dess uppgång och blomstringstid. En dikt vilken som sagt jag tror borde kunna locka en ny generation läsare och som kommer att rymma inslag av relevans för alla tider. Kanske nu rentav locka något av den bredare Games of Thrones-publiken etc.
Denna långdikts primitivistiska tendens tilltalade vår svenske unge modernist ur bondeklassen, Artur Lundkvist, som översatte den mot slutet av 1930-talet, men Bonniers var försiktiga och tyckte att det som poesi var i konstigaste laget för deras del. Lundkvist fick dock ta med dikten på slutet av sin essäsamling “Ikarus flykt” (Bonniers 1939), där han strax före brinnande krig skriver om surrealisterna, Picasso, Joyce, och en nyupptäckt: Henry Miller (den senare blev mycket besviken att han inte ägnats en egen bok, som Lundkvist visst nog lovat honom i Paris). Anabase upptar cirka trettio sidor i boken och kallas “En ny Anabasis” (med den “gamla” avses Xenofons antika verk). Som “ett sus av ryttare och gräs” beskriver Lundkvist nog så typiskt för honom Perses dikt.
En ny och bättre översättning kommer 1956, med nobelpriset i vinden (Perse tilldelas detta 1960) från Erik Lindegrens hand; “Jord, vindar, hav”. Men jag föredrar nedan att citera från Lundkvists tolkning som har mer av en – det är ordet – primitiv charm. Anabasis beskriver ett anonymt ryttarfolk som utvecklar en mångkulturell kulturblomstring, inte utan drag av den nietzscheianska viljemänniskan. Poesi skriven av disseparata ordmosaiker som i sin tid beundrades av Breton och surrealisterna, och senare på 1950-talet kom att påverka stilen i William Burrogughs “The Naked Lunch” (ett inflytande man verkar ha missat i biografiska Burroughs-presentationer).
De flesta av Saint-John Perses långdikter är tillkomna under bara ett par veckor, så även Anabasis. Eposet, eller i det minsta en urversion av det, skrevs i ett oanvänt taoistiskt tempel utanför Peking som Perse hyrt av munkarna för ett par sommarmånader, 1917. Där Perse vilade upp sig efter att ha suttit i ledelsen för en aktion att skydda diplomatområdena från en pandemivåg österifrån (han gick minutiöst tillväga, men företagandet misslyckades likväl, och många dog). Han kom att efterhand stå ganska fri i sina diplomatplikter, och köpte en häst som ansetts omöjlig att stå på vänskaplig fot med, och de båda ägnade lediga stunder åt ridturer på landsbygden utanför huvudstaden.
Så här pass olika kan det låta hos Lundkvist och Lindegren. Lundkvist; “Ensamhet! det blåa ägg som en stor havsfågel lagt…Kameler, lena under saxarna, fullsydda med rödblå ärr, hur kullarna drar förbi under den ofrånkomliga skördehimlen”. Lindegren; “Ensamhet” Blå ägg som en stor havsfågel lägger…Kamelhonor, tåliga under saxen, streckade med ärr i malvafärg under skördehimlens data”. Erik Lindegren översatte med en högtidlig och ordrik högsvenska som har stor skönhet, men av något skäl håller jag ändå primärt fast vid Lundkvist, då ännu långt ifrån en felfri franska och delvis lutande sig mot Eliots version. Här ett längre avsnitt där man märker det visionära fantasy-inslaget;
“Välj ut en vid hatt med uppvikt brätte. Ögat drar sig ett århundrade tillbaka in i själens land. Genom porten av levande kalk ser man vad som händer på slätten: utomordentliga händelser!”… Vad som följer är ett civilisationspotpurri, ett snurrat kalejodoskop av färgmönster och figurer. Lundkvist talar om att asiatiskt och européiskt förenas, ja, och jag tror då att man skall akta sig för att tänka sig dikten som en önskedröm. Snarare kan det i vår tids läsning röra sig om en barskt ambivalent, post-apokalytisk men också ny-civilisatorisk drömsyn. Anabasis är fortfarande giltig detta år 2022. I Lundkvists översättning:
Byggande av härbärgen i ödsliga trakter, skrivelser vid ankomsten av karavaner och tillstånd för eskort till penningväxlarnas kvarter, barndop under verandataket, framför de ångande stekoljekaren… Lantmannen och den förnäme unge ryttaren, mannen som botar sjukdomar med nålar och mannen med salt; tullnären, smeden, sockerhandlaren, kamelhandlaren, försäljaren av vita metallbägare och av hornlampor… mannen med falken, mannen med flöjten, mannen med bina; han som gläder sig åt ljudet av sin röst, han som tänker ut mönster i grön keramik för bassänger med rinnande vatten, och han som återvänt från en resa och drömmer om att resa igen; han som levt i en trakt där det faller väldiga regn, han som spelar med tärningar eller benknotor…han som döper fontäner, han som skänker bänkar åt allmänheten i trädens skugga, eller färgad ull åt de åldrade vise, och placerar ut stora bronskrukor för de törstande vid korsvägarna; bättre ändå: han som gör ingenting, på ett sätt eller ett annat, och alltjämt så många andra! dessa som samlar vaktlar i markens skrevor, dessa som letar i snåren efter grönspräckliga ägg, dessa som stiger av hästen för att plocka upp saker, agater, en blekbå sten, som de låter skära till vid stadsporten (till askar, tobaksdosor, broscher eller kulor åt de lama att rulla mellan händerna); dessa som visslande målar kistor i fria luften, mannen med elfenbensstaven, mannen med rottingstolen, eremiten som begåvats med flickhänder och den hemvände krigaren som stuckit ner sin lans vid tröskeln för att binda fast en apa…
Lindegren får här så fortsätta samma avsnitt ett litet stycke till;
…O genealog på torget! Hur många krönikor om ätter och stamträd? – och må döden taga liv och lem som det står skrivet på den lagklokes tavlor, om jag ej sett var sak i dess egen skugga och i dess tids förtjänst: uppslag med böcker och annaler, astronomens lagerlokaler, skönheten på en begravninsplats och i ytterst gamla tempel härbärgerande en mula och tre vita hönor – och bortom mitt ögas arena…
/Håkan Sandell