Samtidigt som jag satte ihop detta nummer for begreppet »retrogardism« runt mer än någonsin på svenska kultursidor, i efterdyningarna av utställningen »Figurationer« på Edviks konsthall i somras. Egentligen borde det vara glädjande att begreppet som sådant vinner mark men som det har sett ut verkar begreppsbrukarna, ofta kritiker, likställa retrogardism med en allmänt nostalgisk kulturkonservatism, vilket blir förminskande. I debatten verkade det som att radikala avantgardismvurmare stod mot »de kulturkonservativa«, som raskt fick en »retrogardistisk« stämpel i pannan. Detta är intressant. Vi ser nämligen här i Skandinavien just nu en historiecyklisk återkomst av både det kulturradikala och det kulturkonservativa projektet som återvänder i nya förbittrade utgåvor, med krav på val och underkastelse. Inom den retrogardistiska grupperingen förblir vi dock – och det måste understrykas – inriktade på att transcendera denna tungt beväpnade 1800-talsmotsättning och går en friare väg. Passande nog hade vi på Aorta redan skickat ut en enkät till ett antal mer eller mindre uttalade retrogardister för att problematisera begreppet; jag hoppas att resultaten, som kan studeras i detta nummer, kan svara på den brist på insikt om den skandinaviska retrogardismens snart 15-åriga historia och utveckling. Retrogardismen behövs i dessa binära tider.
Civilisation vilar alltid vid foten av sin egen historiska självförståelse och utan det historiska rum retrogardismen oupphörligt fäst vikt vid så kan det heller inte finnas en reflekterad eller kulturellt högstående framtid. Vi på Aorta kommer därför att fortsätta hävda att tradition är förnyelse, vilket jag också hoppas att detta dubbelnummers, i ett retrogardistiskt perspektiv oundvikligt ihoptvinnade, teman Tradition och Radikalism visar på. För övrigt är det i mitt tycke det bästa nummer av Aorta vi lyckats sammanställa under mitt redaktörsskap, och det blir också mitt sista som chefredaktör. Efter årsskiftet flyttar Aorta från Lund åter till Göteborg.
Efter två år som chefredaktör har jag med olika retrogardistiska hjärteteman försökt hålla den höga ambitionsnivå som Carl Forsberg redan satte i och med nystarten 2006. Vidare har jag försökt hålla tidskriften som kulturinstans utanför rådande trender och kulturpolitik. Redan Ovidius nekade till att underordna sig den ovanfrån kommande kravet på brukskonst med tillhörande socialpedagogiska uppgifter. Det går knappt att andas i ett genommoralistiskt kulturklimat inriktat på socialkritiska perspektiv och underordnat skolastiskt dogmatiska högskoleperspektiv.
Kanske är det därför Aortas prenumeranter och medverkande har blivit allt fler, och jag tar mig friheten att påminna om några pärlor från mina två år vid rodret: en av de första nyöversättningarna av Sapfos »58b« av Eric Cullhed, Claes Ahlund om Heidenstams renässans, Bill Coyle om amerikansk New Formalism, samtliga i Aorta XIX; det lustfyllda livsstilsmagasinet Aorta XXII med bidrag av bl.a. Helena Dahlgren från Bokhora, interiörbilder från retrogardistiska hem, och inte minst Aorta XXIII & XXIV där Ana Luísa Amaral kunde avnjutas i översättning av Marianne Sandels, Ashk Dahlén skrev om persiska mecenater, Bo Utas översatte Sohab Sepheni, Helena Granström funderade kring kraften av ett petande finger, och där vi kunde läsa Else Lasker Schüler i Peter Handbergs tolkning. Förutom Håkan Sandells, Ronny Spaans, Christopher Rådlunds och Eirik Lodéns ständigt högkvalitativa bidrag har även Jelena Selin, Augustin Mannerheim och Alexander Z. Ibsen på olika sätt berikat tidskriften tillsammans med illustratörer som Helene Knoop och Jennifer Anderson.
Och det blir bara bättre. Som den enda seriösa tidskrift som introducerar nyöversatt nyskriven och äldre poesi har vi redan nått långt, men detta nummer är en guldgruva. Vi kan ge er översättningar av en rad ryska poeter: Regina Derieva, Olga Sedakova, Ilja Fonjakov och Marina Tsvetajeva (översatta av Annika Bäckström, Hans Björkegren, Barbara Lönnqvist och Søren Sørensen), men även äldre poesi av W. H Auden (Malte Persson), Dharmakirti (Håkan Sandell), Goethe (Augustin Mannerheim) och Elyâz ebn Yûsof Nezâmi (Bo Utas). Dessutom har vi äran att kunna presentera nya dikter av Jacques Werup, Tommy Olofsson och Eirik Lodén!
Dubbeltemat Tradition och Radikalism gestaltas bl.a. genom essäer om musik av Thomas Nydahl (fado) och Lars Anders Johansson (svensk vistradition); Arve Omtvedt Berndtzen om orfiska kontroverser, Alexander Ibsen om George Steiner och Ronny Spaans om Olaf Bull, samt inte minst genom specialblocket om Pier Paolo Pasolini där Aorta med hjälp av översättaren Nina M. Olsson för första gången på svenska kan presentera Furio Colombos intervju med Pasolini, en intervju som blev Pasolinis sista. Carl Henrik Svenstedt skriver i samband med det om sina minnen från Italien när Pasolini mördades. Numret illustreras av skulpturer av ingen mindre än Peter Linde. Och ändå finns här mer, ovanligt mycket mer.
Detta mitt feta, fina, sista nummer, blir förhoppningsvis en fackla i höstmörkret för er trogna läsare som gjort arbetet med Aorta meningsfullt och lustfyllt, och jag vill också, innan jag lämnar facklan vidare, tacka alla medarbetare som hjälpt mig att komponera nummer efter nummer. Aorta har varit, är och kommer att vara en röst som gör skillnad.
Det är min övertygelse.
David Almer