Införandet av islam var ett avgörande kulturskifte för de iranska folken. Med den nya religionen kom inte bara en ny föreställningsvärld utan också en kulturell omvandling. Den arabiska invasion som svepte över Iran på 600-talet ödelade inte bara de sassanidiska storkungarnas palats och de zoroastriska eldtemplen utan utplånade även deras bokskatter. Stora mängder handskrifter fördärvades av ödeläggelsen som följde i invasionens spår och en stor del av den antika persiska litteraturen gick förlorad. I takt med islamiseringen av Iran utrotades allt som förknippades med zoroastrismen i det närmaste på samma sätt som skedde med hedendomen vid Skandinaviens kristnande.

Inskränkande bestämmelser mot den inhemska religionen och förföljelse av dess bekännare gjorde att många zoroastrier sökte skydd österut i Kina och i Indien. De som stannade kvar antog undan för undan den nya religionen, inte sällan motiverade av politiska och ekonomiska skäl. Den militära invasionen och den politiska ockupationen av Iran trängde inte bara undan den gamla persiska hovkulturen utan följdes av en kulturell invasion som undertryckte litterär verksamhet på folkspråket.

I historiska källor finns vittnesbörd om en rik sassanidisk litteratur, poesi och prosa. Huvuddelen av poesin var sångtexter, dikter skrivna för att sjungas eller läsas högt. Den bestod dels av panegyrik, kärlekssånger och naturlyrik (sur?d-i khusrav?ni och tar?na) som ibland tillkom genom spontan improvisation och dels av hjälteepos (chak?ma) som bevarades av släktled efter släktled. Till de viktigaste genrerna hörde epik, oden och epigram. En anledning till att poesin gick förlorad var just att den var ämnad för muntlig framställning. När de gamla sångernas och berättarnas stämmor tystnade sinade även den muntliga litteraturens ådra.

I ljuset av detta framträder det storartade i Abu al-Qasim Firdausis (d. 1025) kulturgärning med nationaleposet Kungaboken (Sh?hn?ma). Denna lysande hjältedikt som skrevs under muslimsk tid utspelar sig i det förflutna och skildrar Irans historia, svunna legender och heroiska bragder. Verket inleds i mytisk urtid och spänner över Zarathustra och det akemenidiska riket fram till den siste sassanidiske storkungen Yazdgird III. Firdausi höll nationalkänslan vid liv eftersom Kungabokens litterära betydelse i hans hemland kan jämföras med Iliadens och Odysséns ställning i Europa.

Med den arabiska invasionen inföll den så kallade »mörka tiden« i den persiska litteraturhistorien, en lucka på omkring 200 år. Persiska språket upphörde att användas i statsförvaltningen, vilket fick ödesdigra följder för det litterära skapandet. Med islams införande fick arabiskan en monopolställning som skriftspråk samtidigt som det förblev ett främmande språk för majoriteten av Irans befolkning. Det behärskades endast av ett litet antal lärde som bemästrade det för att göra social och ekonomisk karriär som ministrar och skrivare inom kalifatet. Flera iranier skapade arabiska verk av så hög kvalitet att araberna själva bugade sig för dem i djup beundran.

Inom språkvetenskapen lade persern ?Amr Sibavayh grunden till den arabiska grammatiken. Ibn Muqaffa, vars iranska namn var Ruzbih Pur Dadvayh, skrev de första arabiska prosaverken. Poeterna Bashar ibn Burd och Abu Nuvas skänkte nytt liv den arabiska poesin genom att frigöra den från beduindiktningens strama mönster. Historikerna Ahmad Baladuri och Abu Ja?far Tabari skrev viktiga verk om islams tidiga historia och läkarna ?Ali ibn Rabban och Muhammad Zakariyya Razi gjorde banbrytande arbeten på sina områden. I fråga om tematik, bildspråk och stil kan den arabiska litteratur som nådde sin kulmen på 800-talet sägas vara lika iransk som arabisk. Man får heller inte glömma att det var genom det iranska bidraget som islam blev en universalkultur i öst.

Litterär renässans

Arabiskans förhärskande ställning gjorde att en samlad persisk litterär tradition inte gjorde sig gällande förrän mot mitten av 900-talet. Men när isen väl bröts kom i gengäld det nationella uppvaknandet med häftig kraft. I den stora provinsen Khurasan som var en härd för iransk motståndsvilja mot kalifatets politiska och ekonomiska förtryck, hade de nationella traditionerna hållits levande. En stark känsla av kulturell överlägsenhet framtvang ett allt starkare nationellt självmedvetande och under den reformsinnade kalifen Ma?mun (d. 833) frigjorde sig iranska ståthållare från centralmakten och inrättade självständiga riken i kalifatets nordöstra delar. Först ut var tahiriderna (820-872) och saffariderna (867-903) som motiverades av en strävan efter politisk återupprättelse. Men deras uppflammade nationalkänslor utgjorde ingalunda ett bärkraftigt underlag för nationell enhet eftersom det iranska kärnlandet med provinsen Pars (det egentliga Persien) ännu låg under kalifatet.

Den samanidiska dynastin (864-999) som ersatte saffariderna kom att inta en viktig plats i den iranska kulturhistorien. De införde persiska som administrativt språk inom statsförvaltningen och skapade en litterär pånyttfödelse. Samaniderna bars upp av den lokala lantadeln som gynnade folkspråket och omhuldade Irans antika traditioner.v Oräkneliga författare, konstnärer och lärde strömmade till de storslagna hoven i de samanidiska huvudstäderna Bukhara och Samarkand. Hit hörde den blinde musikern Rudagi som förde den nya persiska diktningen till seger, vetenskapsmannen Abu ?Ali ibn Sina som brukade bevista det kungliga biblioteket i Bukhara och Abu ?Ali Bal?ami som lade grunden till den nypersiska prosan. Med Rudagi slog den så kallade »lyckliga stilen« igenom inom lyriken och influerade senare poeter som Manuchihri och Farrukhi.

Nationalepikern Firdausi hade lyckan att skriva sitt episka storverk under samaniderna men olyckan att presentera det färdiga resultatet för deras baneman sultan Mahmud.

Den persiska litteratur som skapades under medeltiden utgjorde en direkt fortsättning på den antika persiska litteraturen. Man brukar därför beteckna den som »nypersisk« för att skilja den från dess tidigare språkstadium »medelpersiskan« som var sassanidernas litterära språk. Den nya persiskan byggde således på en fast litterär tradition och utvecklades ur det talade folkspråket (dar?, »det som hör hovet till«). Den växte fram som ett lingua franca för olika iranska folk längs Sidenvägen i takt med att medelpersiskan, som förknippades med den gamla religionen, föll i glömska. Nypersiskan har en iransk struktur och uppbyggnad och skrivs med ett modifierat arabiskt teckensystem. Det faktum att den växte fram relativt sent berodde inte bara på att kalifatet undertryckte folkspråket utan även på att flertalet iranier nu övergått till islam och skrev persiska med arabiska skrivtecken av religiösa skäl. Andelen arabiska lånord i persiskan var till en början mycket begränsad men den kom att öka i takt med att de muslimska lärdes inflytande växte på bekostnad av ämbetsmannaklassen. Även om arabiskan alltjämt var det dominerande språket för religion och vetenskap blev nypersiskan på alla områden det verkligt nyskapande språket.

Den turkiska folkvandringen som hade påbörjats under antiken började samtidigt på allvar att svepa in över den iranska högplatån. Denna demografiska förändring understöddes av två kungahus som styrde över Iran före mongolinvasionen: ghaznaviderna (994-1186) och seljukerna (1037-1157). Härskarna i dessa riken bestod av iraniserade turkar som utgjorde viktiga beskyddare av persisk kultur. De knöt till sig den iranska ämbetsmannaklassen, använde persiska som hovspråk och anammade sassanidiska hovceremoniel. De blev mycket riktigt stora förmedlare av persiskt kulturinflytande, konst och litteratur långt utanför Irans gränser. Seljukerna välte de små inbördes rivaliserande dynastier som splittrat Iran i småstater över ända och grundade ett rike som under sin storhetstid sträckte sig från Medelhavet till Kinas murar. Seljuktiden, i synnerhet under sultanerna Malikshah och Sanjar, sammanfaller med den persiska litteraturens guldålder. Nu öppnades på allvar vägen mot väst för den iranska kulturen vilket förde den persiska litteraturen långt in i Anatolien och Balkan där den kom att blomstra under osmanerna. Under ghaznavidernas ättlingar moghulerna blev persiska hovspråk i Indien där det kom att användas som litterärt vademecum för människor ur olika samhällsklasser långt in på 1900-talet.

Den kulturella renässans som inträffade på 900-talet frambringade en litterär skatt där vitt skilda genrer blev representerade på både poesi och prosa. Medan de flesta genrer uppstod på iransk mark lånade man sin litteraturvetenskapliga terminologi från arabiskan. Från sassaniderna återupplivade man hjältepiken, panegyriken och vin- och kärlekssångerna. Den episka formen som slog igenom med Daqiqi och Firdausi nådde sin höjdpunkt i Nizami Ganjavis historiska berättelser och romanser. Nizami odödliggjordes genom sitt storverk Khusrau och Shirin (Khusrau u Sh?r?n) om den sassanidiske storkungens obesvarade kärlek till den armeniska prinsessan Shirin. Den episka formen kom även i bruk för didaktiskt syfte hos sufiska diktare som Sana’i, Farid al-Din?Attar och Jalal al-Din Rumi. Fyraradingen (rub?’?) som är en persisk uppfinning kom att användas för filosofisk-existentiella ämnen eller rent retoriska syften. Den lämpade sig väl för den persiska förkärleken för bevingade ord och elegant sinnrikhet. I Sverige förknippas fyraradingen förmodligen framförallt med den levnadsvise ?Umar Khayyam.

Från araberna lånade perserna den långa lyriska diktformen qas?da med dess fasta och regelrätta uppbyggnad. Qas?dan kom att användas främst för panegyrik, sorgekväde och naturlyrik, men det förekom också skildringar av jaktäventyr, krigstriumfer, dryckesslag och fängelsevistelser. Ett särskilt omtyckt tema var hyllningen av vårens ankomst i samband med det persiska nyåret (naur?z) som infaller vid vårdagjämningen. Panegyriken nådde sin höjdpunkt med diktare som Amir Mu?izzi och Abu al-Qasim ?Unsuri, som verkade som smakdomare vid Sultan Mahmuds hov i Ghazna. ?Unsuris lärlingar Manuchihri och Farrukhi kom att utmärka sig som naturlyriker och särskilt hos den förra kan man skönja en övergång från bokstavligt till allegoriskt bildspråk. Farrukhis dikter präglas å andra sidan av ett fördjupat känsloliv och av en innerlig naturkänsla. Ur den långa qas?dan utvecklade perserna även en självständig lyrisk kortdikt (ghazal) på mellan fyra till fjorton verser med genomgående rim. Denna diktform fulländades av mästarna Sa?di och Hafiz som ännu är omåttligt folkkära för sina utsökta ordsammansättningar och träffande retoriska figurer.

I Europa förknippas persisk litteratur kanske främst med poesi men det har även skrivits storslagen prosa på detta språk. Det första verket under muslimsk tid var en tolkning av Kungaboken som skrevs av en grupp zoroastriska lärde under uppsikt av Abu Mansur Tusi. I likhet med andra tidiga litterära alster utmärks detta verk av sin otvungna stil och den knappa andelen arabiska lånord. Prosan var i regel inte ämnad för underhållning, utan för lärdom och handledning (pand u andarz).

Till de genrer som förfinades mest hörde historieskrivning, filosofi, statskunskap och etik. Dramat och romanen som har en så central position i grekisk respektive kinesisk litteratur växte aldrig fram på muslimskt område. Det är anledningen till att Aristoteles Om diktkonsten (Peri poi?tik?s) i princip var oöversättbar till persiska, arabiska och turkiska före modern tid. Historieskrivningen uppfattades inte sällan som en tillämpad etik. Att genren hade framgång berodde på att flera kungar beställde historiska verk för att förhärliga sin bakgrund och sina vapenbragder men även för att återuppväcka Irans antika storhetstid. Historikerns uppgift sammanföll i den meningen ofta med panegyrikerns och därför är det inte förvånande att genren upplevde sin höjdpunkt under seljukerna som var betydande främjare av hovlitteratur.
Prosalitteraturen utformades i regel av hovskrivare och var avsedd för kungar, ministrar och andra lekmän ur ämbetsmannaklassen. Det skrevs furstespeglar inom olika områden som ofta hämtade viktig inspiration från den sassanidiska hovkulturen, bland annat från en berömd rådbok (pandn?mag) som skrivits av storkungen Khusrau I:s minister Vazurgmihr. Denne statsman, som för övrigt sägs ha uppfunnit backgammon, sammanfattade kungadömets förtjänster i tolv punkter som influerade senare författare.vi Under seljukerna skrevs viktiga verk inom statskunskap och etik. Den inflytelserike ministern Nizam al-Mulk (d.1092), som grundade flera universitet och vetenskapliga akademier, framlade grundsatserna för en klok och effektiv regering i sitt verk Styrelsekonsten (Siy?satn?ma). Han inskärper att kungen både svarar för folkets välfärd och uppfyller sin uppgift mot Gud genom att utse lämpliga ministrar och rådgivare.

Styrelsekonsten kom i praktiken att fungera som tidens handbok i politik. En annan samtida furstespegel var Qabusboken (Q?busn?ma) som skrevs av prins Kay Kavus som vägledning till sin son Gilanshah. Han föreskriver vilka egenskaper kungen bör ha, hur han bör leva och vad han bör kräva av sin omgivning. Verket ger praktiska råd inom hovlivets olika områden från vinförtäring, kärlek och musik till poesi, läkekonst och polospel. De undervisande avsnitten är fulla av belysande anekdoter, inte sällan med underhållande inslag.

Tack vare sin originalitet och sin rika variation fick den klassiska persiska litteraturen en enorm betydelse för kringliggande kulturer i Anatolien, Kaukasus, Centralasien och Indien. Hela vägen fram till 1900-talet mottog dessa områden sina rikaste litterära och konstnärliga impulser från persiska författare och ännu idag bevarar den persiska litteraturen sitt rykte och namn långt utanför Irans gränser. Kulturtraditionens inflytande är ännu starkt i Iran, Afghanistan och Tadzjikistan – de tre länder som idag har persisktalande majoritetsbefolkningar – och ännu är de klassiska mästarna levande realiteter i det litterära medvetandet.vii  Diktare som Firdausi, Rumi och Hafiz har inte under något skede förlorat sin berömmelse och behöver därför inte »återupptäckas«. De är välkända och uppskattade av varje bildad iranier då som nu och gör efterklang på persiska författare än idag.

Diktare och mecenater

Den persiska litteraturen uppkom vid kungliga hovstater som främjade folkspråket och genomgick en liknande process som skedde i renässansens Italien när italienskan kom i bruk som skriftspråk. Enligt legenden skapades den första dikten på nypersiska omkring 865 på order av den saffaridiske kungen Ya?qub ibn Lais som bad en diktare att lovprisa honom på ett tungomål som han kunde förstå.
Eftersom poeterna var beroende av belöning från mecenater intog den panegyriska genren en särställning inom den tidiga diktningen. Poesin var ofta ägnad en framstående person och motivet kretsade kring kärlekslivet, den omgivande naturen, hovlivets festligheter och lovprisning av mecenatens meriter. Hovlivet satte sin prägel på poesin med ett upphöjt stilläge och ett elegant språk. Även om dikterna var förhållandevis enkla och osmyckade språkligt sett krävde tematiken upphöjda konstgrepp som omskrivningar eller ordgåtor.

Det har alltid sjungits persisk poesi utanför hovet men de flesta poeter har skapat sina verk i tjänst hos en mecenat eller åtminstone varit underordnade hovpoesins vedertagna former och mönster.

Det medeltida persiska hovlivets sociala liv påminner i många avseenden om atmosfären vid de små och ofta rivaliserande hovstaterna i högmedeltidens och renässansens Italien. Liksom i Italien var Iran splittrat i olika kungariken eller inbördes stridande vasallstater.  Diktarna fann frikostiga mecenater och intresserade åhörare bland kungar, ministrar, härförare, högt uppsatta hovdamer eller prinsar. Kungarna höll sig med ett hovceremoniel och förde sig med en hållning och en prakt som erinrade om de sassanidiska storkungarnas nimbus. Poeterna sjöng mecenaternas lov, smädade deras fiender och belönades frikostigt i gunst och guld för välturnerade och slående verser. En ung poet som uppnått rykte i sin hemtrakt skrev i regel en lovprisningsdikt och sökte upp närmaste förmodade välgörare. I furstespegeln Fyra skrifter (Chah?r maq?la) skildrar författaren Nizami ?Aruzi hur början på en samtida diktarkarriär kunde se ut. Han beskriver hur poeten Farrukhi i unga år lämnade sin hemtrakt Sistan för att söka lyckan hos kung Abu Muzaffar i Centralasien. Han fick audiens vid hovet och läste i kungens närvaro en hyllningsdikt som enligt egen utsago var spunnen av hans hjärta och själ:

Med en handelskaravan reste jag från Sistan,
med dikt spunnen av mitt hjärta och min själ.

Farrukhi trädde sedermera i tjänst hos den ghaznavidiske sultanen Mahmuds hov där han blev vida hyllad och berömd för sina verser. Hans karriär kan i många avseenden sägas vara tidstypisk. Förutom tema var värderingen av en dikt i regel beroende av att poeten använde utsökta och originella bilder, begagnade sig av mångtydigheter och utvecklade största klangfullhet. Berömda poeters dikter spreds snabbt i avskrifter. Snart sagt varje persiskt hov hade sina poeter och utgjorde verkliga diktarcentra. Poeterna intog föga överraskande en central ställning i hovlivet. De hade samma rang som ministrar och skrivare och följde inte sällan med sina beskyddare på utflykter och expeditioner. Det berättas exempelvis att Timur Lenk, beryktad för sin hänsynslösa grymhet, älskade att höra persiska verser sjungas under sina fälttåg fastän han knappt begrep deras innehåll. Men diktning var inte den enda kulturella prestation som värderades och belönades. Skickliga musiker, astronomer och läkare inom den bildade lekmannaklassen var eftersökta och välbetalade. Många poeter var dessutom kompositörer, skrivare eller filosofer. ?Unsuri började sin karriär inom skrivarämbetet och Rudagi var uppskattad för både sin harpa, sin röst och sin poetiska talang. Den persiska poesin har ett organiskt samband med sång och mycket talar för versmåtten ursprungligen uppkom ur melodier.

Liksom i renässansens Italien ansågs poetens förtjänst ligga i att underhålla sina åhörare och odödliggöra sina beskyddares dygder för eftervärlden. Om poeten inte kände sig tillräckligt hedrad kunde han alltid söka lyckan på annat håll. Lagerkrönta poeter överöstes inte sällan med anbud från olika kungariken och den ständiga rivaliteten mellan olika hov sporrade kulturella prestationer. Äran blev ett politiskt instrument hos monarkerna som delade ut hederstitlar och äretecken till sina undersåtar. Var och varannan kung och framstående aristokrat omgav sig med en skara poeter för att förvissa sig om att hans egen ära som en ny Ardishir eller Khusrau skulle bevaras för eftervärlden. Medan skaldskapet utgjorde ett högt ansett värv i Iran var poetens sociala ställning mer blygsam i det samtida Europa. Konstnärer och arkitekter värderades i regel högre än poeter i Italien men ändå kunde en hovpoet som Torquato Tasso (d. 1595) finna en fristad som historiograf och diplomat vid hovet i Ferrara, för att inte nämna Florens egentlige härskare Lorenzo de Medici (d. 1492) som själv var en lysande poet.

Förhållandet mellan poet och mecenat var emellertid invecklat och i regel obeständigt eftersom poeten när som helst kunde falla i onåd. Dessutom kunde mecenaten när som helst berövas sin makt och sitt inflytande av en framgångsrik härförare, en mäktig adelsman eller en släkting. I en minnesanteckning i berättar Nizami ?Aruzi exempelvis att han tvingades hålla sig gömd i Herat när sultan Sanjar drog genom provinsen med en stor armé. Hovlivets klaustrofobiska värld satte också sin prägel på det poetiska skapandet och dess litterära innehåll. Inte sällan förekom det att poeten dolde sina känslor eller antydde dem svagt för att hålla rivaler om mecenatens gunst på avstånd. Poeten klagade över världens svekfullhet och visste att värdesätta livets korthet eftersom kärleksaffärer och politiska dragkamper ständigt lurade runt hörnet. Han uppskattade nuets gåva, fröjdade sig över vårens storslagna prakt och besjöng dryckesslagets festglädje i trädgården. Hafiz sjunger i en berömd dikt:

Jag möter min älskade vid bäckens kant och pilträdets stam.
Här dansar vi i hjärtlig endräkt med munskänkens gåva.

Nizami ?Aruzis introduktion om diktkonsten i Fyra skrifter är sin samtids viktigaste Ars poetica och en av de främsta källorna till vår kunskap om den medeltida synen på persisk poesi överhuvudtaget. Mot bakgrund av diktkonstens kulturella prestige i Iran historiskt sett är det inte så överraskande att han har höga tankar om poesins sociala funktion. Hans poetik står nära Aristoteles syn på diktkonsten som en form av empirisk avbildning eller efterbildning (mimesis).

Till skillnad från den grekiske filosofen som i sitt verk Om diktkonsten utför en grundläggande diskussion om poesin som helhet avgränsar sig vår författare till att definiera poesin, beskriva hur den bäst blir till och vad som utmärker framstående diktare. Hans produktionsestetik lyfter fram improvisationen som det viktigaste inslaget i skapandet av stor poesi, dikt som skapas utan förberedelse på order av en mecenat. Hans uppfattning är intimt förknippad med den retoriska traditionen, alltifrån Horatius, som menar att diktarens uppgift är att gagna och underhålla. Anekdoterna i avsnittet om diktkonsten illustrerar i hög grad vilken framskjuten roll improvisationen har för Nizami ?Aruzis produktionsestetik. Hans definition av poesin och språkets estetiska användning går ytterst sett tillbaka på Aristoteles retorik:

Med poesins konst förtätar poeten fantasins inre bilder och frambringar fruktbara liknelser så att han får en obetydlig sak att förefalla stor och en stor sak att te sig obetydlig, och klär någonting gott i ondskans dräkt eller någonting ondskefullt i godhetens. Han väcker raseriets och åtråns krafter i människan med stilistiska konstgrepp och framkallar glädje och smärta hos henne. På så sätt är poeten upphov till stora bedrifter i världen.

Av detta citat framgår diktkonstens beröring med retoriken och politiken. Nizami ?Aruzi betraktar diktkonsten som en vetenskap vid sidan av andra vetenskaper som innefattar eller gränsar till andra besläktade discipliner som grammatik, prosodi och retorik. Att vara poet är på samma gång att vara lärd och han ger praktiska rekommendationer till den blivande poeten om både litteratur- och ämnesval. För att bli förstklassig inom sitt område måste aspiranten i unga år kunna memorera trettio tusen verser av både forna och samtida poeter i syfte att tillägna sig sina föregångares mönster. I detta sammanhang utgår Nizami ?Aruzi från den litteratur som han själv kände till och presenterar inget utarbetat genresystem. Hans tonvikt vid förebildliga verk som något som upphöjts av mänskliga släktled är influerad av Aristoteles definition av dikten som en efterbildning av mänsklig handling. Till de största och oöverträffade mästarna inom de viktigaste genrerna nämner han Rudagi (centrallyrik), Firdausi (hjälteepik) och ?Unsuri (panegyrik). När aspiranten tillgodogjort sig mästarnas mönster rekommenderas han att uppsöka en kunnig lärare för att studera prosodi, metrik och biografi under dennes vägledning. Men han skall slutligen inte bara tillägna sig boklärdom utan måste även visa prov på kultiverad världsvana och elegant esprit vid hovliga sammankomster och dryckesslag. Poetens uppträdande förväntades med andra ord vara en verklig konst genomsyrad av förfinade umgängesvanor.

Ashk Dahlén