Vågar man hoppas på att kronprinsessan Victoria förädlats genom de kvarlevande idealresterna om självuppoffring innanför hennes tronarvingeuppfostran; och att hon skulle kunna tänkas sträcka ut en ny grönskande kvist på ett urholkat och mossigt träd där kungahuset oroväckande börjat likna vilken banal överklassfamilj som helst? Bernadottarna har avgett flera kulturintresserade och bildade monarker, men kan som karaktärer likafullt inte alls mäta sig med den föregående Vasalinjens toppskott. Över vilka dem alla förstås svajar kulturmecenaterna Gustav III och Drottning Kristina. Men det fattas ett tredje namn.
Hade Gustav Vasas äldste son, den blivande Erik XIV, fått en längre regeringstid är det möjligt att vi hade hört mindre om Sturemord, hans många älskarinnor och om hans sinnesjukdom, mindre om hans giftermål med en bondflicka (Karin Månsdotter), och istället mer om hans kulturella bildning och breda intressesfär. Erik var mycket mer än galningen (fast är det så galet?) som löpte genom skogarna, förgäves tvättade (adels)blodet av händerna i källorna och sökte förlåtelse i folkets timrade stugor.
Under 1500-talet var Sverige fortfarande ett efterblivet bondeland, men kungahovet under Erik XIV kom att bära europeiska drag. Erik själv behärskade någorlunda grekiska, och sin dagbok förde han på ett latin han han lärt genom dagligt umgänge med skrifterna till Cicero, Vergilius, Horatius och Ovidius. Han var i hög grad musik- och konstintresserad, och upprätthöll kontakt med flera nederländska målare och skulptörer. Sina – oäkta – döttar gav han ståtliga renässansnamn som Virginia, Constantia, Lucretia.
Den klassiska biografin av Ingvar Andersson har visat på kungens mångsidighet. Erik var grundligt utbildad i astrologi (inkluderande astronomi) och kunnig i att arbeta med astrolabium-instrument. Som prins hade han fått utbildning i befästningskonst och arkitektur (Vitruvius), han kunde avge omdömen om konsthantverk, smyckessmide och annan kleinkunst. Att han var mer än genomsittlig bra på luta är inte bara en nationalromantisk idealbild. I den självmedvetna ädlingens liv ingick också sportsaktiviteter. Favorit var bollspel, och kungen ägde – det finns antecknat – sjutton par bollspelsskor av älghud. Gemaken pryddes i ökad grad av importerade gobelänger, med beställda götiska motiv.
En mer samtida forskare som Kia Hedell har visat hur Erik var musikteoretiskt utbildad och både musicerade på olika stränginstrument och komponerade. Den förste svenske kung till att i större mängd samla utländska (polska, italien-ska, engelska) musiker kring hovet, ges Erik därtill äran för att på allvar ha introducerat stråkensambler i Sverige. Om än pappa Vasa även han varit musikintresserad så hade hans sparsamhetsnit fått honom att reducera antalet hovmusiker, och att koncentera sig mer om trumpetare och det högljudda. Korsång, om än i helt liten skala, var också något nytt i tiden vid Eriks hov, liksom övergången till kvälls- och kammarmusik.
Kung Erik kom som bekant att manövreras ut av sina bröder. Mycket av det kulturliv som Erik samlat kring hovet kom efter hans fängslande att övergå till brodern Johan, Johan III, som på så vis mer kommit att framstå som en renässanregent i historieskrivningen. Musikerna och målarna övergick i Johans tjänst. Han kunde även dra fördel av hur Erik tagit första stöten i processen att stärka staten på adelns bekostnad. Inte oväntat gjorde Johan åtskilligt inte bara för att svartmåla den äldre broren men också för att sopa undan spåren efter honom, efter att han giftmördats i fängelset. Förlorarna skriver inte kanon.
Under den långa och allt strängare fängelsetiden var Erik heller inte overksam. Utöver spår i hans böcker i form av marginalteckningar av kvinnor med och utan kläder, juridisk argumentation och astrologiska notater, så finns det vittnesmål om att den avsatta kungen översatt från latinet hela Johannes (Johannes Svinfot kallad under reformationen) och Olaus Magnus’ stora krönika om Nordens äldre historia och sagohistoria (Rom, 1554), men manuskripet är inte bevarat. Till kvarlåtenskapen hör däremot hel del skrivet musikmaterial, bland annat sexstämmiga och åttastämmiga kompositioner av invecklad kontrapunktisk struktur, med anknytning till holländsk-flamländsk tradition.
Känner man till att både skrivdon och musikinstrument vid det laget fråntagits fången är det möjligt att föreställa sig hur Erik med en sotad sticka plitade ner dessa noter vilka endast skulle få ljuda inuti hans huvud och som ännu väntar på ett uruppförande till att befria fångens toner. Eller som Fröding diktat (i »Kung Eriks sista visa«): »..ditt fånghus är din egen kropp,/ och villst du ur ditt fånghus opp,/ så kanst du bräcka nacken.«
NOT: Artikeln skrevs före kronprinsessans förlovning.
Håkan Sandell