Hur störtar man en härskare? Det svar som levereras av den polskfödde författaren och dramatikern Witold Gombrowicz är entydigt: genom relation. Genom att tvinga honom att förhålla sig, genom att få honom att ingå: han kan besegras först efter att ha avtvingats sin rustning av isolation. Man störtar honom genom att grimasera: man petar, grymtar, låter tungan sticka ut. Man ropar »Svin!« men det är först hans svar som får honom att falla: han skriker »Svin!« och står därmed inför en gris, tjudrad vid fiendens snuskighet som vore den hans egen. Löjligheten är hos Gombrowicz det starkaste av maktmedel, den maktlöses sätt att hämta kraft från sin egen ofullkomlighet. Det finns inget bättre sätt att skända någon än att utöva sin egen tölpaktighet i hans närvaro; att med sin smutsighet annullera hans renhet. Hur man störtar en härskare? Man är stammande och klumpig.

Det är följdriktigt att den kung som faller i Gombrowicz drama Vigseln gör det under kraften av ett petande finger, att maktens dueller sker genom slungandet av gristillmälen fram och åter. Pjäsen spelades under hösten på Turteatern i Kärrtorp, som en del av den Gombrowiczfestival som teatern arrangerat i samarbete med Polska Institutet. Festivalen har inneburit en välförtjänt återaktualisering av författaren, som senast lät tala om sig i Sverige i samband med Modernistas utgivning av flera av hans verk och en kritisk essä för ett par år sedan. Men Gombrowicz närvaro är angelägen nog att den borde vara ständig – vi borde genom hans konstfullt motsträviga språk dagligen påminnas om sprängkraften i vår egen fånighet.

I Turteaterns uppsättning av Vigseln framträder tillvaron –  helt i Gombrowicz anda – som en utdragen grimastävling, där den stridande nedgörs genom konfrontation med fiendetrynets groteska gymnastik. Det löjligas obönhörliga kraftverkan förvaltas väl i Anders Bodegårds manusöversättning, ursprungligen utförd i samband med en uppsättning på Dramaten. På samma sätt som huvudkaraktärens otillbörliga umgänge med en simpel stallpojke i debutromanen Ferdydurke benämns med ett stammande fra… terniserande, är Vigselns upproriska petande ett pepetande, fingret har degenerat till ett fifinger. Kungen fälls genom att ställas inför den yttersta av löjligheter: petande skulle ha varit illa nog, pepetandet är fullständigt tillintetgörande. De språkliga sprickorna uppstår hos Gombrowicz som en konsekvens av det lågas övertagande av verkligheten; omognad och ofullständighet infiltrerar även språket, och präglar det med en fånighet som är närmast erotisk, revolutionär på gränsen till vulgaritet.

Språkets imperfektion smittar av sig på talaren, som genom sitt verbala haltande försätts i intim relation med det låga. Och det är just detta – att tvingas att förhålla sig till – som hos Gombrowicz äger en brutal och vidunderlig makt. Så sker Vigselns verkliga vigsel inte genom ett ceremoniellt förfarande, utan genom juxtapositionering: en man och en kvinna arrangerar sig bredvid varandra inför ögonen på pjäsens protagonist, »precis som hos fotografen«. Närvaron av den andres registrerande blick är vad som stadfäster detta voyeuristiska giftermål; ritualens sammanfogande verkan är helt avhängig av en yttre betraktare för att vinna giltighet. Man påminns om den perverterade äktenskapsmäkling som pågår i den lämpligt titulerade romanen Pornografi. Här upptas huvudpersonen Witold och hans vän Fredrik av tanken på att sammanföra en flicka med en pojke, kanske i ett försök att undkomma sitt eget åldrande genom att ta deras ungdom i besittning. Barnen placeras intill varandra, fås att utföra raffinerade skådespel, allt under de två herrarnas överinseende – betraktandet framträder som den handling som konstituerar verkligheten i det pornografiska seendets skapelseakt.

Det som skapas i Gombrowicz visuella arrangemang är ett kraftfullt »mellan«; en relation som växer sig starkare än och till slut helt definierar sina ingående parter. Dessa bindningar mellan tidigare orelaterade ting kan skapas medvetet som i Pornografi, men också tvinga sig på med en anstötlig brutalitet, knyta samman saker som tycks väsenskilda. I Kosmos – möjligen det enskilda verk som bäst speglar komplexiteten hos Gombrowicz litterära projekt – återkommer ständigt en besvärande läppkonfiguration. En kvinnas beskedligt ungljuva läppar deltar i en otillåten pas de deux med en annans deformerade, harmynta, snuskskevande: »Mun med mun, detta stukade slipperäckliga avsteg  med ett mjukt och rent snörpande-glipande… som om de verkligen hade något gemensamt!«

Plötsligt dyker de otillbörliga kopplingarna upp överallt, och vilket öde skulle kunna vara värre än att genom likhet försättas i relation med det föraktade låga? Det du liknar – eller liknas vid – knyter dig obönhörligt till sig, och på samma sätt som Vigselns petande detroniserar kungen genom att utmana hans »opetbarhet«, upplever sig dottern av börd i romanen De besatta solkad av sin likhet med en enkel tennisinstruktör: »Lik honom? […] Det var pinsamt! Generande! […] Och nu var allt plötsligt likt – den där?!«
De ständigt pockande relationerna lämnar en inte ifred. Också här är blicken – och dess riktning – central; det oberoende subjektet definieras av sin ensamrätt på betraktandet. Varje avsteg från en sådan ordning sätter självbilden i gungning: »Allt jag tittar på, ser på mig«, klagar Vigselns Henrik.

Omkastningen av blicken framtvingar en omdefiniering av det egna jaget. En sådan plågsam invertering av det egna betraktandet är återkommande hos Gombrowicz. Vi möter den i hans omfattande litterära dagboksanteckningar, i gestalt av en ko som under en promenad plötsligt avslöjar sig för författaren. Kon tittar på honom, varigenom även han blir till ett djur, »i naturen som omgav mig från alla håll och liksom… tittade på mig«. Kons blick knyter en till sig, blottlägger det boskapslika i den egna kroppen. Vad som inträffar är en plötslig och oväntad subjektifiering av den objektifierade andre; den egna blicken kröks inåt och blir därmed påtaglig, oanständig. Tittandet avslöjas som tittande först då det byter riktning. Dessa koögon som plötsligt och fräckt tittar tillbaka kan förstås som den betraktades uppror mot den betraktande blick som vill binda henne med sina definitioner. Vi möter hos Gombrowicz den vackra flicka som, under männens beundrande blickar, »i lugn och ro peta[r] sig i näsan«, det hembiträde som mitt under ett skamlöst närmande i kökstrappan oberörd börjar »peta med fingret i en rutten tand«. Det är en protest mot den pornografiska blicken i utvidgad bemärkelse, mot att utsättas för det självupptagna, inåtvända begäret. Handlingen tvingar in betraktaren i relation till det betraktade, sliter honom från den oberoende observatörens upphöjda position. Betraktandets ensamhet är annars förhärskande hos Gombrowicz: varje begärstillfredsställelse masturbativ, varje dialog en monolog. Henrik i Vigseln konstaterar att han »inte talar, utan deklarerar« eftersom åhöraren inte finns där; frågar sig vem det är han talar till – frågan är befogad i en värld där den andre  är i grunden frånvarande.

Och med Henriks fråga framträder en annan sida av relationens centrala betydelse: den paralyserande skräckeffekt som orsakas av dess upplösning. Temat dominerar den läsning av Gombrowicz som Michal Pawel Markowski presenterar i boken Svart ström, utgiven på Modernista 2006. I Gombrowicz universum är hotet om vardaglighetens sönderfall ständigt överhängande. Hos Markowski orsakas denna kollaps av att relationernas sammanhållande kitt plötsligt avlägsnas från världen: varje ting blir »skriande identiskt med sig själv«, den bekanta omgivningen förrycks och blir till en outhärdlig spegelsal fylld av symboler som alla refererar inåt. Den sammanbindande mening som för Kosmos berättare tycks finnas överallt – mellan två par läppar, en pinne i en tråd, en nål på fel plats, några pilar, en hängd sparv – kan läsas som människans förtvivlade försök att ställd inför denna tillvarons nakenhet åter göra världen förståelig. Genom att infoga tingen i ett nät av förklarande relationer söker hon undkomma den kusliga konfrontation med tingen i sig som uppstår där ingen kontext finns. Hon både tyr sig till och plågas av det relationella, söker kontrollera det genom estetiserad regi av verkligheten, vill dess upphävande, imploderar slutligen under tyngden av dess frånvaro.

Den kamp som pågår hos Gombrowicz är den moderna människans. Präglad av den västerländska tanketraditionens oberoendeideal upplever hon sig å ena sidan som ett autonomt subjekt och är ovillig att låta sig definieras av relationer. Att placeras i relation till något är att konfronteras med sin egen kroppslighet, att tvingas förhålla sig till sin egen och andras fysikalitet – att i någon mening bli till kon, djuret, det bökande svinet. Petandets fysiska beröring är en symbolisk påminnelse om det kroppsliga beroende som lägger hinder i vägen för människans självtillräcklighet. Å andra sidan finns, som hos Markowski, den fruktan som drabbar den människa som ställs inför en värld helt i avsaknad av sammanhållande kontexter. Det är en värld där man, som Henrik i Vigseln, tvingas se sig själv »ensam… alldeles ensam«; där man som Witold i inledningen till Pornografi finner sig vara »ensam, jag ensam, utan någon, och ingenting utom mig, ensam i absolut mörker […] berövad allt stöd«. Det är en värld där människan är handlöst utkastad i kosmos, fri att definiera sig själv men utan något att hålla henne samman, knakande i sina fogar. En sådan värld blir outhärdlig, eftersom allting i den existerar för sig och därmed är avgrundsdjupt meningslöst.

Helena Granström