Redaktionellt

Med sedvanlig risk att få höra att tidskriftens temaval är »anakronistiska« och »omoderna« är jag stolt att kunna presentera den spännande temakombinationen monarki och snille. Många kanske undrar varför dessa ämnen bör diskuteras överhuvudtaget i vår upplysta, moderna samtid där den aktuella monarken fogligt fungerar som en maskot och begreppet begåvning i stort sett är tabu i skolvärlden? Jo, för att inte riskera att bli »nufånar«, blinda för kontinuitet och kulturella värden som ackumulerats under årtusenden, som automatiskt högaktar det samtida och nya som bättre än det föregående enbart för att det är nytt.

Det får mig faktiskt att tänka på ett samtida och besläktat ämne. Härom veckan kom ett tillskott till den svenskspråkiga litteraturen med Håkans Sandells nya diktsamling Gyllene dagar. Boken har både hyllats och sågats; här på redaktionen reagerade vi likväl mest inför en av de mer behärskade tidningsreaktionerna. I Sydsvenskan skriver nämligen Eva Ström i en annars huvudsakligen positiv recension – »en mörkt och praktfullt lågande vision av världen« – om en anakronistisk form som trots »nutidsmarkörerna«, som samtiden kallas, är anakronistisk »vers som ser ut att längta ut ur tvångströjan«.

Hur är det ännu möjligt, frågar vi oss, att efter trettio år av postmodern dekonstruktion av modernismens hierarkier (och efter femtio år av rocklyrik) att ännu vidareodla föreställningen om att en specifik modernistisk versform skulle vara ödesbestämt förenad med »vår tid«. Att denna vår tid kräver ett bestämt formuttryck, nämligen den allt slappare »modernistiska«? Varför skulle egentligen dikt på snubblande rader vara det mest autentiska och kongeniala för vår samtid?

Och snart kommer vi att få höra det hela en gång till; den 1 juli startar Edsviks konsthall i Stockholm en grandios satsning på en retrospektiv genomgång av det norska klassiskt-figurativa måleriet med dess svenska utlöpare. Åter igen kommer vi i den (självfallet oförberedda) svenska pressen att få läsa om förlegade konstformer och gammalmästerliga manér, utan att man i kulturjournalistkåren ett ögonblick tagit sig tid att problematisera sina egna föreställningar om samtidsuttryckens accepterade och »riktiga« former.

Nå; åter till detta dubbelnummer av Aorta: jag låter numret tala för sig själv med sina lysande essäbidrag av skribenter som Ashk Dahlén, Helena Granström, Jelena Selin, Henning Næss och nya poesiöversättningar gjorda av Peter Handberg, Bo Utas, Annika Bäckström, Augustin Mannerheim, Marianne Sandels, Håkan Sandell med flera. Numret illustreras av Helene Knoop.

David Almer

Leave a Reply

Your email address will not be published.