Livsstilsmagasinet Aorta? Kan det vara möjligt? Är inte flåstrendigt nutidsmode och glättigt ytlighetsfokus så långt från gedigen retrogardistisk kultur man kan komma? Så klart, men livsstil är ju också mer än bara yta.

Själv blev jag sugen på att sätta ihop ett livsstilsnummer efter att Sveriges Radio intervjuat mig 2007 (på Moderna museet av alla ställen!). Reportern hade intresserat sig för »retrotrenden« i Sverige, och tyckte att en retrogardist självfallet skulle kunna fungera som typexemplet på en sådan trend.

Jag tyckte själv att vårt entimmessamtal var intressant, och att jag där lyckades klargöra att retrogardism inte finner sin mening i att framstå som en radikal mottrend i samtiden medelst nostalgiskt tillbakablickande etcetera. Men i den hårdklippt pimpade sjuminuters-versionen som sändes framstår retrogardet istället som ett gäng stofila (såklart bara manliga) nostalgiker som önskar framstå som radikalt hippa genom att gå runt med klockkedja, enbart lyssna på säckpipor och dikta på vers.

Och visst är det trevligt med en stilig klassisk rova, säckpipemusik och poesi med gediget beprövade verkningsmedel – men jag hade dessvärre råkat säga att retrogardism ironiskt nog är bland det mest radikala man kan syssla med i dag. Och där blev jag missförstådd.

I dagens konst- och litteraturvärld är det nämligen i stort ett måste att framstå som »nyskapande«, »genrebrytande« och »provocerande« – och när sådana avantgardistiska vomitiv blivit allmängods kan säkert en retrogardistisk inställning verka radikal på riktigt; men jag lovar att det  i så fall inte är avsikten. Det vore lite väl ytligt. För att ge djup bjuder vi därför bl.a. på Lars Anders Johanssons tankar om  renässansen för det klassiska gentlemannaidealet på ett yttre och inre plan. Anna Rennéus Guthrie studerar modets flyktighet. Henning Næss samtalar med Epiktetos om stoicism som livsstil och Håkan Sandell presenterar skandinaviska allkonstverkpräglade konstnärsgårdar. Alexander Z. Ibsen har bl.a. översatt en text av Georg Simmel som tar upp bildramen som estetiskt fenomen, och tillsammans med Eirik Lodén har Ibsen gått på vandring i Konstantinos Kavafis’ alexandrinska urban-topografi.
Helena Dahlgren tar sig an bleksotskvinnor under fin-de-siècle, med fokus ställt på Stella Kleve, och Hillevi Hellberg tar upp George Sands cross-dressingäventyr.

Carl Forsberg har kryddat numret med stämningsfulla samtida interiörbilder från norska retrogardehem, och självfallet bjuds det även på ny och nyöversatt äldre poesi; bl.a. presenterar Augustin Mannerheim aderton utsökta Goethedikter. Och som vanligt finns det ännu mer att avnjuta! Trevlig läsning!