Överlevande dödsrunor

När jag för ett tag sedan recenserade Staffan Bergstens Den svenska poesins historia (2007) irriterade jag mig över att han medvetet tog avstamp först i medeltidens visor och ballader. Var tog den förkristna poesin vägen, den som vi kan finna på t.ex. Rök-, Gripsholms- och Karlevistenen, och var är de medeltida runristningarna? Det är uppenbart att den tidigmedeltida fornsvenskans poesi till stor del byggde på importerade motiv och versformer, men nog kan våra bevarade runristningar visa på länken mellan fornnordisk och fornsvensk poesitradition, så som bland annat Lars Lönnroth och Sven Delblanc utförligt påpekar i den väl spridda Den svenska litteraturen (1987) – i kontrast till de korta summeriska blad som återfinns hos exempelvis Tigerstedt, Olsson/Algulin eller Hägg.

En liknande tanke gällande motiv slog mig efter att ha läst Carl Fehrmans briljanta Diktaren och döden. Dödsbild och förgängelsetanke i litteraturen från antiken till 1700-talet (1952). Där förväntade jag mig något från det stora material som finns från förkristna germanska områden, runskrifter eller ej. Hur förhöll man sig till döden i förkristen litteratur (tänk bara på Beowulf, de isländska sagorna, Nibelungenlied, Poetiska Eddan etc.) – om man nu räknar in runinskrifter till litteraturen? Visst är materialet svårtolkat och många gånger ligger runinskrifternas tolkningar på runologernas, arkeologernas och filologernas bord, utom räckhåll för den potentiellt intresserade litteraturvetaren (eller är är det så sorgligt att det inte finns intresse?). Patrik Larssons fina text om runpoesi i Rory McTurks (red.) A companion to old Norse-Icelandic literature and culture (2005), som symtomatiskt är skrivet av en runolog, kan tas som exempel för att det finns mycket att aktualisera.

De inskrifter som överlevt till våra dagar är självklart oftast ristade på beständiga material, som sten, ben och metall, och har av den anledningen en viss prägel – det är mest kortare inskrifter på vapen, utsmyckning och minnes-stenar som överlevt. Litteraturen var en muntlig angelägenhet, och majoriteten av runristningarna har fungerat som kortfattade minnesmärken av – och det hävdas ofta – föga litterär prägel, inte minst de vikingatida (Karlevistenen, som är avfattad på det högst avancerade versmåttet dróttkvætt, är förstås ett lysande undantag). De kortare, framförallt de urnordiska inskrifterna, är ofta brottstycken, skadade eller har magisk eller okänd innebörd. Man möts likväl av fascinerande poetiska bilder när man dyker ner till runornas källsprång, mycket på grund av den mytiska och trollformelmässiga kopplingen – med allitteration, assonans, metaforrikedom etc. Eftersom de längre inristningarna präglas av att de är minnesmärken, handlar de i stort om död och begravning.

Redan de äldsta, korta och svårtolkade runinskrifterna på vapen från runt 200 e.Kr. och fram till 400-talet äger omskrivningar, som kanske för oss idag kanske mest påminner om Stanley Kubricks Full metal jacket (1987), där soldaterna namnger sina gevär; spjutspetsarna från 200-400-talet har fått namn som tilarids, »angriparen«, raunijaR, »prövaren«, gaois, »den som skriar«. Omskrivningar finner vi också på en av våra första allittererande runinskrifter, den på Tjurköbrakteaten från 400-talet: Wurte runor an walhakurne heldaR kunimundiu som tolkats »Runor ristade på välska kornet Heldar åt Kunimund«. Det »välska kornet« tolkas som en omskrivning för guldsmycket i sig, även om begreppet »välska« omdebatterats flitigt.

Går vi längre fram i tiden finner vi en av de längsta och mest omdiskuterade runstenarna ristade med den urnordiska futharken, den norska Eggjastenen från 700-talet. Som takblock till en mansgrav under mark låg inskriften nedåt, och tolkningarna är lika många som de runologer som gett sig på den. Dock kan man sporras av det tolkningarna har gemensamt. En inte allt för vågad gissning är att vi har att göra med en förkristen besvärjelse, en galder, som har vissa drag gemensamt med de bevarade Merseburgbesvärjelserna, fornhögtyska galdrar nedtecknade på 900-talet. Eggjastenens inskription har metriska spår som gör att vissa också pekat på att en del av inskriften skulle kunna vara avfattad på trolldomsversmåttet galdralag. Med reservation för den osäkra tolkningen lyder inskriptionen enligt Gerd Høst:

Icke är den sökt av sol och icke är stenen skårad av järn. Icke skall någon man blotta den medan månens nedan rinner. Denna sten stänkte mannen med liksjö, skavde med den kejparna i den borrtrötta båten. Såsom vem kom härasen på båten hit till goternas land? Som fisken, simmande ut från skräckälven, som fågeln … galande. Värn mot ogärningsmännen!

Med antydningar till metriska partier,  ritualer för stenens beredning och med mytiska omskrivningar för döds- och skaldeguden Oden (»härasen« – se Aorta nr. 18) kombinerar texten poetisk teknik och handling – med andra ord en religiöst shamanistisk teknik för att tala med Mircea Eliade. Formelmässigheten kommer igen i medeltidens runinskrifter.

Rökstenen, Varins monument över sin döde son och dessutom världens längsta runinskrift, är något senare (800-talet), och är också vida mer känd och omskriven varför jag inte citerar den i sin helhet. Med sina »folkminnen« av många idag förlorade myter är den likväl ett monument över myternas makt i en värld där traditionen hölls levande: »Tjodrik den djärve / sjökrigares hövding / rådde över Reidhavets strand. / Nu sitter han rustad / på sin gotiska häst, / med skölden i rem, / Märingars främste.« (Wessén). Strofen är berömd, men författad på fornyrdislag, ett inte lika flott versmått som det kungliga dróttkvætt som förärats den fallne Sibbe på Karlevistenen på Öland (sent 900-tal):

Fälld ligger den följde / flest dåd – de vet de mesta – / dråpliga dödsbuds Trudars / drög här under högen. / Icke skall Endils ålgrunds / åkdons Vidus rida / drämstark mera i Danmark, / dryghandad råda landet.

(tolkningen gör visst våld på en rak prosaöversättning).

Högtidligheten, med sina kenningar, i princip parafrasmässiga metaforer, går igen i den vikingatida Sigtunadosans dróttkvætt-parti: fugl velva / slæit falvan / fann’k gauk / a nas auka: »Fågeln slet i den bleke rövaren, jag såg på asgök-en hur han svällde«. Lägg här märke till, utöver den mustiga förbannelsen över den potentielle tjuven, hendingarna, ljudlikheterna, i velva – falvan och gauk – auka samt metaforen »asgöken« – korpen. En liknande poetisk dödsbild finns i Gripsholmsstenens fornyrdislagsvers från 1000-talet: ThæiR foru drængila / fiarri at gulli / ok austarla / ærni gafu, / dou sunnarla / a Særklandi: »De foro manligen / fjärran efter guld / och österut / gåvo örnen föda. / De dogo söderut / i Särkland.«

Ofta  har det i handböcker, som nämndes ovan, något slentrianmässigt hävdats att de många vikingatida stenarna i stort saknar litterära och poetiska kvaliteter, en slutsats som bygger på en snabb jämförelse av de till synes enkla och ickeepiska inristningarna »x reste sten efter y« etc. med de mer storslagna inristningar av typen som förts fram ovan. Frands Herschend visar dock tydligt i Fornvännen 96:2001 att detta är ett misstag:

Metriskt visar runstensmaterialet [från 1000-talet] att man ägde ett grundläggande betoningssätt med två höjningar i en kort rad. Den kan man utveckla till ett par halvrader och förse med rytm, cesur och allitteration. Dessa varianter över en grundform kan rymmas inom en text som en fri poetisk form, men man kan också bygga upp ett standardversmått för mer bundna former av dikt.

Han tillägger att de vikingatida runstenarnas texter skall betraktas som »fria poetiska uttryck i olika grader av formalisering« och att de bygger på ett naturligt poetiskt förhållande till det talade ordet. Ett övertydligt exempel är assonanserna i Djuleforsstenens inskrift, Hann austarla / ardhi bardhi / ok a langbardha / landi andadhis: »Han österut / med stäven plöjde / och i langobarders / land han avled.«

Herschend sätter också försvinnandet av de poetiska runinskrifterna i samband med kristnandet av Norden och den samhällsförändring som följde, där synen på döden förändras från att ha varit en »berättelse med långt framtids-perspektiv« till den kristna »icke-historiska« döden: »Framtiden motiverar att man kodifierar början på en muntlig berättartradition i stenskrift och gör den offentlig som traditionen – sätter den till världen och förankrar den i samma handling.« I en kristen kontext är det episka »helt enkelt inte nödvändigt eftersom Gud håller ordning på allt av betydelse«. Under det tidiga kristnandet av Norden dör alltså monumentskapandet och därmed försvinner till stor del den typ av användning av runor som har störst potential att överleva till våra tider, runstenarna. På Sigtuna-brynet från 1100-talet kan vi som en påminnelse läsa: »Då hörer du / korpar skria. Den döde har ej sten / stående med runor. / Ande ristade. / Gud hjälpe hans ande.«

Poesin dog självfallet inte; precis som förr var den muntliga traditionen ännu det starka fältet för litteraturen i Norden och annorstädes. Och runristandet fortsatte, om än inte primärt i sten. De inskrifter som hittas efter kristnandet, oftast på mindre trästycken och ben, visar hur kontinentala metriska ideal (slutrim är ett tydligt exempel) inte bryter med den norröna traditionen; den flätas snarare samman med den. En sten från Uppland från 1100-talets början (U 214) med allitteration och dessutom slutrim kan illustrera detta: »Han drunkade på Holms hav. / Hans knarr gick i kvav. / Bara tre kom av.« Det kontinentala versmåttet knittel (som i rytmen liknar fornyrdislag) finner vi på två sten-ar från Västergötland. När vi når fram fram till 1300-talet finner vi både medeltida runristade fragment av och kompletta dróttkvætt-strofer från Bergen i Norge, varav en illustrerar den kulturella meleringen tydligt; runinskriften (med signum N B145 M) har både en komplett dróttkvætt-strof och Vergilius’ berömda strof »Omnia vincit amor, et nos cedamus amore« inristade!

Medeltidens kristna kultur satte också en en annan prägel på användandet av runorna, och trollformler som liknar de tidiga urnordiska runinskrifterna fick en renässans. Asagudar, helgon och latinska ramsor blandas till en mytrik mull för skapelser som den på ett bronsstycke funnen på Högstena kyrkogård (1100-talet):

Jag galdrar mot den dödes ande, mot gengångaren, antingen han kommer ridande eller rännande, visar sig sittande eller segnande, kommer farande eller flygande. I alla skepnader skall han förlora sin livskraft och dö!

Den danska Ribestaven från 1300-talet:

Svart heter en sten / han står i havet. / Därpå ligger nio nöd. / De skulle varken sova sött / eller vakna varmt, / förrän du fått bot / för detta, / för den jag runat ord / att kväda. / Amen. Och låt det ske.

Kopplingen till runornas mytiskt-magiska ursprung höll sig levande länge i folkminnet, vilket kyrkan länge fick kämpa för att stävja.

Som förhoppningsvis framgått påverkades den nordiska skaldekonsten av kanske främst tyska förebilder under medeltiden, inte minst motivmässigt genom kristnandet, men de nya formerna inlemmades i en obruten nordisk poesitradition. Genom att framhålla runpoesin mer borde detta vara självklart.

David Almer

One thought on “Överlevande dödsrunor

  1. Pingback: Alltid medan världen varar

Leave a Reply

Your email address will not be published.