Nekropolis obesvarade mysterier

(c) Christopher RådlundJag har känt Christopher Rådlund i över tio år nu och sett honom utveckla och särprägla sin stil, ofta i koncentrerade avstickare genom sviter över ett särskilt tema. De senaste åren har jag inte kunnat undvika att notera bildernas underliggande politiska budskap. Motiven har huvudsakligen varit tre: moln, träd och fjäll. Ingenstans går det att finna spår av civilisation.  Det är så konsekvent genomfört att åskådaren ser det medvetna valet: inför naturens meditativa lugn framstår människans alla ansträngningar som pinsamt obetydliga. Motiven är tidlösa, ett intryck som förstärks av den spröda, känsliga tecknarstilen. Ett undantag utgör den bild som illustrerar diktantologin Metro Nord (2002) där man i nattdunklet anar ljusen och autostradorna från en stad. Men den bilden domineras helt av det tigande, svarta fjäll som tornar över de flämtande ljusglimtarna.

Därför blev jag förvånad när jag första gången såg de här presenterade målningarna ur sviten »Death Passages«. Kontrasten är total mot det tidigare naturmåleriet – här finns nästan bara civilisation. Men fortfarande inga människor. Bilderna pekar inte längre mot ett idylliserat urtillstånd utan utgör en skoninglös varning för det mausoleum Rådlund tycks mena att vi murar in oss själva i. I dessa dödspassager finns inte utrymme för någon sentimental meditation.

Sviten är ett resultat av Rådlunds möte med  den norske kompositören Marcus Paus och bilderna följer med i ett häfte till CD-utgåvan (med samma titel) av tolv av hans kompositioner. Men där Paus musik är mild och svävande ställer Rådlunds bilder oss inför den moderna dödens fullbordade faktum. Här finns inget av romantikens upphöjande av döden som sublim inspiration. Dör, det gör man ensam och utan hopp om att inlemmas i en mytologisk välkomnande farkost, tycks konstnären mena. Döden har förlorat sina ritualer.

Osökt kommer jag att tänka på ett barns död. Lika skrämmande oförklarliga och tröstlösa finner jag den pressande tomheten i »Death Passages«. För vad kan trösta den som förlorat ett barn? Med vilken logik kan man förklara ett barns död? Den känslan gör målningarna, trots det lilla formatet, för tunga att hänga på en vägg i ett hem. Snarare leds jag att uppfatta »Death passages« som ett utforskande av människans inre mörka potential. Och det krävs mod för att stirra rakt in i det mörkret. Hur stor grymhet är möjlig? Vi vet ju att verkligheten alltid utmanar och överträffar dikten på just det området.

Man går kanske inte starkare från ett möte med Rådlunds bilder, men man lämnar dem med en erfarenhet av vad det innebär att vara människa och vilka verkligheter man kan tvingas stå inför under ett liv. Och då fungerar mörkret frigörande och renande, som katarsis.

Not: Skivan »Death Passages« går att köpa efter kontakt med redaktionen.

Carl Forsberg

Leave a Reply

Your email address will not be published.